Berlinbaserade Schaubühnes The Talented Mr. Ripley hör till höjdpunkterna på Tammerfors teaterfestival. Foto: Gianmarco Bresadola.

”Mister Ripley är före sin tid”

Vilho Lampi väger tyngre än kung Lear. Åtminstone enligt Jan-Christoph Gockel. Efter att ha placerat den bortglömda finska målaren på den tyska teaterscenen är det dags för regissören att ta itu med en alltjämt berömd fiktiv skurk.

Vid fyllda trettio tycker Jan-Christoph Gockel att han har ett och annat att säga om utvecklingsberättelser. I jakten på en mognadshistoria lämplig för teaterscenen stötte den tyska regissören på Mr Ripley, Patricia Highsmiths romanfigur. En bedragare som livnär sig på att förfalska, förställa sig och till och med mörda. ”Hal, behaglig och högst amoralisk” beskrev Highsmith själv figuren som sysselsatte henne i totalt fem böcker med start i The Talented Mr Ripley (En man med många talanger) år 1955.

Mr Ripley är dessutom bekant från flera filmer, senast sågs han i en Hollywoodversion med Matt Damon i huvudrollen.

– Vi ville inte göra som filmerna och visa upp femtiotalet i Italien, det kan man inte göra på teatern. I stället ville vi visa hur Ripley spelar tea­ter. Jag läste romanen och fastnade för ett stycke där Ripley säger att han egentligen skulle bli skådespelare men misslyckades. Han blir ändå skådespelare – i livet.

Det vita kongresscentret med sin nittiotalstypiska badrumsestetik ligger öde. Snart ska ändå en av teaterfestivalens höjdpunkter äga rum här när Berlinbaserade Schaubühnes The Talented Mr Ripley visas.

Gockel håller som bäst på att fotograferas och konstaterar att han troligen snart kommer att tappa håret – varje gång kameralinsen riktas mot honom tenderar han nämligen att ta sig för huvudet. För regissören är det här andra besöket på Tammerfors teatersommar. För ett par år sedan satte han upp en pjäs av Kristian Smeds i Tyskland och tog sig till teaterfestivalen för att träffa pjäsens skapare.

– Då sökte jag upp honom på en bar. Han hade redan tagit några öl vilket också präglade vår diskussion. Jag integrerade sedan samtalet i föreställningen. Jag beundrar verkligen honom, han är en inspirerande koppling till Finland.

Den perfekta kapitalisten

Patricia Highsmiths ”Ripliad” tar vid när den unga Tom Ripley anlitas av den rika redarfamiljen Greenleaf. Uppdraget lyder: hämta hem den förlorade sonen Dickie som lever playboyliv på italienska Amalfikusten. Ripley som är 25 år gammal, fattig och föräldralös tvekar inte inför chansen att uppleva Europa. Väl inhyst i Dickies hem i byn Mongibello hänförs han av den slappa livsstilen och försöker tränga sig in mellan Dickie och dennes väninna Marge – ett triangeldrama som slutar i ond bråd död.

– Ripley är en person som hela tiden tänker på nästa steg. Han är mycket mer modern än de övriga karaktärerna. Han vill äga saker. Man kan först tro att han mördar Dickie på grund av kärlek men det handlar om att äga honom. Och det är på sätt och vis också kärnan i skådespeleri – att äga figurer.

Ripleys liv är en lång rad misslyckanden ända tills han börjar mörda.

– På sätt och vis är han den perfekta kapitalisten, fast det inte är något som är relevant i själva föreställningen. Men han är verkligen samtida och det är en otrolig vision som Patricia Highsmith skapade med tanke på att hon skrev boken på femtiotalet.

På bioduken har många porträtt av Tom Ripley passerat revy. Alain Delon, Matt Damon – till och med Dennis Hopper – har spelat honom.

– Roligt är att David Ruland som spelar Ripley i teaterföreställningen inte alls liknar de versioner vi sett i filmerna. Han ser ut som en boxare och på samma gång som en liten pojke. Inte alls som filmernas Ripley, men ändå lyckas han otroligt väl. Jag tror det handlar om att karaktären är så rik att han kan se ut på väldigt olika sätt.

Pojken från landet

Gockel växte själv upp i en by och kontakten till teatern etablerades genom den lokala utomhusscenen där han varje år troget uppträdde. Trots att arbetsplatsen i dag huvudsakligen utgörs av trendiga Berlin påverkar fortfarande barn- och ungdomens uppsättningar av Robin Hood och tyska folksagor honom. Han säger sig också vara innerligt trött på ”handstilsdebatten” som pågår i Tyskland.

– De som ser Mr Ripley tycker säkert att den är helt annorlunda än mina tidigare arbeten. Men jag vill skapa nytt, det är en förmåga jag själv ser upp till hos andra regissörer. Det är tråkigt att göra samma sak, då blir regissörens person viktigare än innehållet. Den ”vanliga” publiken är inte intresserad av huruvida det är Peter Steins eller Frank Castorfs stil som syns på scenen. Tea­ter ska berätta, inte se ut som något eller någon.

Gockel är ändå starkt förknippad med den prestigefyllda teatern Schaubühne i Berlin, där han regisserat två föreställningar på den konstnärliga ledaren Thomas Ostermeiers initiativ.

– Min karriär är mycket nära kopplad till honom. Jag ser upp till honom men är inte rädd för att kritisera honom.

Landsbygdens små teatrar har ändå inhyst några av Gockels hittills viktigaste produktioner. Det var där han lärde sig bära tungt material som Hamlet och Schillers Rövare.

– Det är ganska ansträngande att jobba i Berlin ibland, det kan kännas som att publiken inte är så intresserad av vad man gör. Utbudet är så stort, man måste hela tiden vara bättre än de andra. Men en hel del av det mest intressanta skapas på andra ställen i Tyskland och importeras sedan till Berlin.

Varför känns det som om allt intressant i teaterväg kommer från Tyskland?
– Säger du det! Jag tycker det är tvärtom. Kristian Smeds är stor och jag gillar också Nya Rampen. De är mer inspirerande än tysk teater! Men det är klart att den tyska teatertraditionen är så pass lång att den alstrar en hel del.

Gockel säger att han gärna skulle jobba i ett land där han inte behärskade språket. Det obekanta tjusar vilket möjligen också förklarar att han fastnade för Smeds Jumala on kauneus (Gud är skönhet), en pjäs vars manus bygger på Paavo Rintalas bok om den bortglömda konstnären Vilho Lampi.

– Innan vi kom till Tammerfors var jag på Ateneum i Helsingfors och fick för första gången se ett riktigt verk av Vilho Lampi! Nu har jag ett foto på mig och hans självporträtt!

Att sätta upp den finska pjäsen i staden Osnabrück kändes ändå smått absurt i stunder, medger Gockel.

– När vi började jobba med pjäsen visste jag inte ens att Lampi existerade förrän en person i arbetsgruppen påpekade det för mig. Sista repliken i föreställningen lyder också: ”Han existerade verkligen!”

Ensemblen nördade sedan in sig på Lampi och samlade på sig all information som fanns att tillgå. Trots att föreställningen gick av stapeln på en liten scen i en liten stad fick den stor uppmärksamhet och positiv respons.

– Där ser man, man behöver inte kung Lear. Allt man behöver är Vilho Lampi.

The Talented Mr. Ripley visas på Tammerfors teatersommar i dag kl. 13 och 19 och på fredag kl. 16. Jan-Christoph Gockel deltar också i ett seminarium om tysk teater på fredag i Tammerfors universitets huvudbyggnad.