Intervju: Många ord om visor med mera

Det som Mats Liljeroos främst oroar sig över är den seriösa kulturkritikens framtid och den ”allmänna infantilisering” av innehållet i dagspressen som han tycker sig ha märkt av under sin karriär.

– Jag har suttit på parkettplats bland annat i Kritikerförbundets styrelse och bevittnat hur kulturredaktioner slås ihop, hur poster inte tillsätts och frilansresurser kringskärs. Samtidigt ser vi en uppsjö av livsstilsartiklar och bloggar som skrivs av människor som inte har ett hum om vad de talar om. Själv vill jag slå ett slag för den seriösa kulturkritiken som går på djupet. Egentligen gäller det inte bara kritiken utan allt innehåll, också till exempel essäer, slår han fast.

Mycket av det som pågår i dag menar Liljeroos beror på tidsandan som prioriterar ”populariserad ihålighet” framom “seriös substans”.

– Jag vill verkligen inte vara någon elitist, men ju mera jag tittar på det hela, desto mera elitistisk blir jag. Saken blir inte bättre av att vi har en fullständig katastrof som kulturminister, som genom sina val tydligt visat att han inte bryr sig om högkulturen. Musikhusinvigningen var den första skandalen och när han inte infann sig i Nyslott under festivalens 100-årsjubileum var det droppen. Jag vill absolut inte korsfästa Paavo Arhinmäki, men jag ser att han är ett barn av sin tid.

Hur skall man då motivera satsningar på “seriös kulturkritik”?
– Egentligen borde man inte behöva motivera satsningarna, eftersom den seriösa, oberoende kritiken är en av grundvalarna i det pluralistiska, demokratiska samhället. Om man ser till det första som skärs bort i ett totalitärt samhälle är det i allmänhet konsten och kritiken. Därför behövs den.

“Löjligt snäll”

Det är uppenbart att Mats Liljeroos egentligen helst själv hade skrivit den här intervjun, för ännu några dagar efter vårt möte kommer han med sina kompletterande anteckningar som mäter flera sidor på pappret.

Sin första recension skrev Liljeroos i Åbo underrättelser 1987, i upprört tillstånd efter en konsert med Åbo konservatoriums orkester som dirigerades av violinpedagogen vid konservatoriet.

– Jag blev så förbannad över dirigentens beteende på podiet att jag följande dag ringde upp redaktionen och frågade om de hade en kritiker på plats. Och eftersom de inte hade det erbjöd jag min recension.

”Långa meningar är en del av min personlighet och mitt sätt att skriva.”Tre år senare anlitades han för att skriva sin första recension i Hufvudstadsbladet, men det uppdraget lämnade inga större spår – förutom att han också därefter engagerades som skribent vid tidningen.

Om Liljeroos i sin ungdom hade rykte om sig att vara ung och arg, en kritiker som antingen risade eller rosade, betecknar han sig i dag som en godmodig, medelålders man som blivit “löjligt snäll”.

– De få gånger jag får någon feedback för mina artiklar är det i allmänhet människor som kommer fram och säger “nog var du nu snäll”. Ungdomens absoluta, svartvita tvärsäkerhet har fått ge vika för en mer nyanserad världsbild. Jag har helt enkelt fått mera respekt för utövarna och ribban att kritisera har blivit högre. Även om jag inte nödvändigtvis alltjämt gillar det jag hör, kan jag respektera det arbete som ofta föregår en konsert. Kritiken får aldrig vara destruktiv, utan måste vara konstruktiv!

Givande pubsamtal

Liljeroos har under sin kritikerbana recenserat allt från klassisk musik till musikaler via pop, jazz, visor och rock. En av de bästa sidorna med yrket säger han har varit alla de intressanta människorna som han träffat, inte minst tonsättarna Krzysztof Penderecki (f. 1933), Alfred Schnittke (1934–1988) och Witold Lutoslawski (1913–1994). Liljeroos umgås också gärna med de musiker som han recenserar, något som ibland väckt diskussion i professionella kretsar.

– Fortfarande finns det sådana som höjer på ögonbrynen över att jag tar en öl med de musiker som jag recenserar och jag vet att det finns kritiker som aldrig eller ytterst sällan kunde tänka sig att göra något motsvarande. Men för mig är det ett fullständigt icke-existerande problem: man måste kunna skilja på sin professionella och privata sida och jag skriver ändå vad jag vill. Om jag var noga på den här punkten kunde jag inte skriva om någon – för jag känner alla! Däremot tycker jag pubdiskussionerna har gett mig väldigt mycket, bland annat en inblick i musikeryrket. Dessutom är musiker, dirigenter och tonsättare i regel trevliga, fiffiga och helt enkelt bra typer!

Tänjer på språket

Alla som läst Liljeroos texter vet också att han gillar att elaborera med språket och söka nya uttryck. Också under vårt samtal kläcker han fram nya ord och serverar citat som fyller hela sidan i anteckningsblocket.

Finns det någon maxlängd för hur lång en mening får vara?
– Om man läser Proust inser man snabbt att det inte finns någon övre gräns för hur lång en mening får vara. Långa meningar är en del av min personlighet och mitt sätt att skriva.

Finns det något rättesnöre för en kritiker?
– Ett rättesnöre kunde vara att vara substantiell men lättillgänglig och skriva för den initierade experten lika väl som för lekmannen. Men att förklara komplicerade saker på ett lätt sätt är inte alltid så lätt.

På vilket sätt skulle du vilja utveckla din arbetsbild?
– Jag är så pass radikal att jag helst av allt vill fortsätta med den traditionella, klassiska recensionen, som jag upplever som en fantastisk litterär genre om den görs väl!

Och vem är din favoritkritiker?
– Det är en omöjlig fråga att besvara. Men en person vars texter alltid berör är Michel Ekman. Jag beundrar hans oerhörda kulturella allmänbildning och hans vägran att särskilja intellektet från emotionen. I stället behandlar han dem som ett oskiljbart helt.