Kusiner. Peter och Salem Al Fakir har valt olika banor i livet.

Peter Al Fakir känner sig inte som Kusin

I dokumentären Kusin Al Fakir möter vi Peter Al Fakir. Han sjunger i rockbandet Knights of the Night, vars medlemmar består av kusiner och bröder till popsångaren Salem Al Fakir. Hur kommer det sig att Peter och Salem blivit så olika? Med arabiska pappor och svenska mammor har kusinerna Al Fakir mött världen under ganska lika förhållanden, kan det verka som. Men sanningen är en annan.

Vems idé var dokumentären?
– Det var min idé. Jag ville göra något om min familj och musik. Hela min uppväxt var namnet Al Fakir något negativt, jag blev kallad svartskalle, och så plötsligt i och med Salems framgång blev det fint att heta Al Fakir. Jag undrade om det var något med tidsandan. Det finns en konstig tendens i svenska medier att man på något sätt försöker krama det som är främmande och på så sätt ta udden av det som känns skrämmande. Så ett tema var namnet och hur samhällets inställning till personer med invandrarbakgrund har förändrats och ett annat tema var familjen. Min far och Salems far valde helt olika sätt att anpassas i Sverige. De val man som föräldrar gör påverkar barnen, i flera generationer i värs­ta fall.

Vilka är dina känslor nu efteråt?
– Jag har blandade känslor. Jag gjorde filmen tillsammans med regissören Johan Jonason som tidigare jobbat mycket med bland annat kortfilm men aldrig gjort en dokumentär. Det var sex månader intensiv terapi för oss båda. SVT ville att det skulle finnas tydliga vattenskott i arbetet så jag var inte med och klippte filmen. Jag önskar kanske att dokumentären hade tagit ut svängarna lite mera och grävt djupare i det obehagliga. Det finns så många intressanta nivåer, också ett slags melankoli i filmen. Den blir sorgligare varje gång jag ser den. En kvinna kom fram till mig efter premiären och sa att hon tyckte så synd om mig, och det var kanske inte den reaktion jag hade väntat mig.

Har dokumentären fått dig att se dig själv med andra ögon?
– Nej, jag kan fortfarande känna igen mig i filmens Peter, även om det kanske inte är jag fullt ut. Det finns en föreställning om att dokumentärer eftersträvar att vara en spegling av verkligheten men när man har en kamera runt sig så blir man medveten om den. Man blir en karaktär. Hela filmen ligger och skarvar mellan verklighet och fiktion. Vi försökte så klart alla vara så naturliga som möjligt. Vi är en familj full av teater­apor så det hjälper. Ja, alla utom min bror Håkan, och han syns knappt.

Hur går det med Knights of the Night?
– Det finns naturligtvis något lätt patetiskt i att bli äldre och spela hårdrock men vi fortsätter traggla riff och har massor av nya låtar. Det finns kanske en hårdrockskarriär där som väntar på oss om nu någon vill engagera ett heavymetalband med en massa halvnakna araber.

Känner du dig som Kusin Al Fakir?
– Man dras ju in i ett slags offentlighet helt plötsligt när ens kusin blir kändis, vare sig man vill eller inte. Men det enklaste svaret är nej, jag känner mig inte som en kusin. I själva verket är det kanske Salem som är kusin till mig?