Andersson: Allt var sämre förr

Vi träffas på arbetsrummet i Helsingfors, ett litet tyst rum på sjätte våningen med ljus och utsikt, och en björktopp precis utanför fönstret. Claes Andersson ler mera live än han gör på bilder.

När du inledde ditt författarskap på 1960-talet tillmätte man litteraturen väldigt stor betydelse som samhällsförändrande kraft. I dag ser det annorlunda ut. Men har litteraturen ändå någon politisk betydelse i dag?
– Då fanns det en allmän övertro på snabba effekter, som jag aldrig riktigt delade. Men litteraturen, liksom all konst, kan förändra männi­skors sätt att tänka, den kan tränga djupt in, den kan påverka vår föreställningsvärld, våra attityder och uppfattningar. Det är en långsam process, så om man vill få till stånd snabba förändringar måste man göra något annat: agitera, gå in i politiken, stifta lagar och så vidare.
– Men det hemska är att många i Svenskfinland just nu inte tycks fatta att utan finlandssvensk litteratur och kultur så finns det ingen finlandssvenskhet. De institutioner som borde sätta kulturen främst har börjat se den som något som bara för med sig onödiga kostnader. Det är en hemsk felsyn.
– Fonderna slår ifrån sig och säger att de inte vill satsa på kontinuitet, utan på ”projekt”. Det betyder att lilla Labbet, med en deltidsanställd, som jobbar för ny svenskspråkig dramatik, hotar bli utan stöd. Me­dan man stöder tankesmedjan Magma med 700 000 euro om året!

Går vi mot en dyster framtid?
– Nej. Och det bästa sättet att fördyst­ra framtiden är att ägna sig åt pessimistiska utsvävningar. Det görs så mycket nytt i litteraturen, teatern, musiken som är så jävla bra. Gnälligheten är en stor risk när man blir äldre.
– Jag har föreläst ganska mycket för olika pensionärsgrupper under det senaste året, och jag brukar inleda med att säga: ”Allting var sämre förr.”. Det leder till skrik och protester men jag brukar exemplifiera med livslängd. Ett gossebarn som föddes 1937 hade en förväntad livslängd på under 60 år. Ett gossebarn som föds i dag kan förvänta sig att bli över 80! Om inte det är framsteg så vad är det? I dag lever vi bättre på så många sätt, vi har flera möjligheter att sköta vår hälsa, utbilda oss, resa – men förstås, vi har nya utmaningar också.

Vad innebär det att åldras, hur känns det?
– Kroppen är barmhärtig och talar om för en att man åldras, med blotta tanken skulle man aldrig fatta det. Kroppen blir stel, långsam och värkande, man får ge upp ungdomens kroppsliga omnipotensföreställningar och avstå från kroppsliga njutningar, som att springa. Men det har sina fördelar att åldras, och alternativet skulle vara så mycket värre. Att ha barn och barnbarn ger ju också en trösterik känsla av kontinuitet.
– Jag intalar mig att jag måste förhålla mig filosofiskt till det här, att man måste vänja sig vid att vara död. Inte vet jag ju hur jag reagerar sen när det verkligen händer.
– En annan sak som jag brukar säga när jag talar till pensionärer är: ”Det är underbart att åldras.”. Det ger också upphov till protester. En gång var det en mycket gammal kvinna i publiken som ropade ”Varför får jag inte dö?”, och det utbröt en livlig eutanasidebatt. Till slut hade vi omröstning med handuppräckning, och det visade sig att det bara var 6 av 40 som verkligen hellre ville dö än leva vidare.

Du har nyligen skrivit en ny pjäs som sätts upp på Lillan i höst, Den förälskade terapeuten.
– Jag ville skriva en grotesk, dråplig, rolig och allvarlig historia om Emma-Dora Andersson och hennes terapeut Oskar Melatonin, och det var regissören Raila Leppäkoski som tyckte att det skulle bli en musikal. Emma-Dora döpte jag efter två av Freuds viktigaste patienter. Pjäsen slutar på sätt och vis lyckligt, åtminstone för henne.
– Jag har sett en publikgenomgång och är helt begeistrad. Maija Kaunismaas musik och de fyra skådespelarna är underbara. Det är fyra skådespelare eftersom både patienten och terapeuten har sitt inre jag med på scenen.

På hösten utkommer också en samling med valda dikter från dina femtio år som författare, Hjärtats rum, inklusive en avdelning med nyskrivna dikter, Jag älskar dig med mina höstliga dimmor. Vad ska du göra härnäst?
– Ja, säg det ... Jag ska försöka komma i gång med nästa prosabok. Det skulle vara tråkigt att tillbringa sina dagar sysslolös.

Om du fick gå med i politiken på nytt för en månad på precis den post du ville, och göra vad du vill, vad skulle du göra?
– Jag skulle vilja vara kulturminister med lite mera pengar än jag hade förra gången. Jag skulle fyrdubbla kulturbudgeten och få med alla and­ra ministerier i kulturprojekt som berör deras respektive områden. Det skulle vara lätt att övertala folk att gå med på det här eftersom kulturen är oerhört vinstbringande och sysselsättande. Vi har bra utbildning på området, bra infrastruktur, bra konkurrenskraft. Och det är nu vi ska satsa på icke-materiell produktion, inte på flera prylar eller papper och kartong. Också ekologiskt är kultur det vettigaste.
– Fast jag vet inte om jag skulle hinna med riktigt allt det här på en månad.