Chefsdirigentens avsked: Sakari Oramo höjde ribban i RSO

– Allt jag har gjort i RSO har jag gjort med Musikhuset i sikte. Målet var hela tiden att orkestern skulle vara i så god form som möjligt vid flytten till det nya huset. Invigningskonserten i höstas blev på ett sätt kulminationen på den här processen.

Det säger Sakari Oramo som i kväll dirigerar sin sista konsert i egenskap av chefsdirigent för Radions symfoniorkester. Efter det går stafettpinnen vidare till Hannu Lintu som tar över hösten 2013. Själv kommer Oramo att fortsätta dirigera orkestern sporadiskt.

Sakari Oramo säger att RSO var i utmärkt form när Jukka-Pekka Saraste slutade som chefsdirigent 2001. Dock fanns vissa egenskaper som han genast ville ta itu med när han tillträdde 2003.

– Det fanns en gammaldags arbetskultur både på gott och ont. Där fanns någonting som jag ville förändra. Det kunde gälla musikernas förhållningssätt till övningarna eller deras beteende på turnéer. Det handlade också om spelkultur. Orkestern kändes lite trög och tung och den dynamiska skalan var på tok för liten. Dynamiken sträckte sig bara från mezzoforte uppåt, om ens det. Orkesterns musiker vågade inte heller ta risker, säger Oramo.

I nio år hann Sakari Oramo jobba med dessa kvaliteter och åtminstone för en kritiker är det lätt att se hur arbetet har gett resultat. Märkligt nog känns det som att RSO bara under det senaste året, efter flytten till Musikhuset, har utvecklats lika mycket som under de föregående åtta åren tillsammans. 2011–12 blev en toppensäsong och orkestern har börjat blomstra.

Rekryteringarna a och o

Oramo säger att orkesterns status stadigt har stigit. Det har dels synts i skaran dirigenter som intresserat sig för orkestern (Herbert Blomstedt, David Zinman, Roger Norrington) och dels i antalet sökande till jobben.

Under Oramos tid har inte mindre än 35 musiker anställts genom provspelning, vilket motsvarar över en tredjedel av orkesterns knappt hundra musiker. Men alla tjänster har inte besatts och så sent som i tisdags var Oramo med om att vaska fram orkesterns två nyaste medlemmar i andraviolinsektionen. Bland över 80 sökande anställdes efter fem provspelningsomgångar Salla Savolainen, medan den andra tjänsten förblev obesatt. RSO visade än en gång att orkestern väljer sina medlemmar noga.

Värvandet av nya musiker säger Oramo har haft den enskilt största inverkan på orkesterns spelkultur. När Oramo tillträdde stötte den nya anställningspolitiken till en början på motstånd inom orkesterns mera konservativa falang. Oramo förklarar att RSO har sökt en viss typs musiker.

– Jag har sökt flexibla musiker som kan anpassa sig till alla olika stilar och spelsätt. Det tror jag var den största enskilda förändringen under mina första två tre år. Varje ung musiker som får anställning i RSO måste vara på högsta möjliga nivå och förstå musiken, slår Oramo fast.

Försvarade kulturen

När Sakari Oramo tänker på milstolpar i karriären nämner han intuitivt tre händelser: framträdandet framför RSO 1993 när han på några timmars varsel dirigerade ett program med Brahms ungerska danser, första symfoni och Schumanns cellokonsert, valet av honom 1996 till chefsdirigent för symfoniorkestern i Birmingham (hans första jobb som chefsdirigent), och valet av honom till chefsdirigent för Kungliga filharmonikerna 2008.

I Birmingham fick Oramo kämpa med tuffa ekonomiska ramar och oklara framtidsutsikter. Hela staden befann sig i förändring från gammal industristad till en mer serviceorienterad stad och orkestern kämpade.

Vid RSO var verksamheten aldrig på samma sätt hotad, men även här fick han förklara för Yles styrelse och förvaltningsråd varför rundradion skulle satsa på Musikhuset.

Vad sade du åt dem?
– Jag förklarade i princip detsamma som gäller för symfoniorkestrar i allmänhet: Kulturen behöver flaggskepp som agerar centralt i samhället. Och den finländska kulturidentiteten inte skulle kunna existera utan klassisk musik. Och vem bryr sig om kvalitet om inte Yle? Ganska många förstod mina poänger.

Oramo säger att ganska mycket har börjat hända av sig självt när orkestern nu gått från en fullständig katastrof till en akustik som kan fungera.

– Folk börjar lyssna och njuta av klangen och producera en på alla vis bättre klang, sträva efter enhetlighet men också mera solistisk briljans. Mycket har hänt och mycket kommer att hända.

Men känns det inte vemodigt att lämna orkestern? Du kommer ju inte att få skörda frukterna av ditt arbete ...
– Visst, men å andra sidan är jag intresserad av nya utmaningar. Det har krävts så mycket energi av mig och orkestern att komma till den här punkten att frukten i den meningen redan är skördad. För min egen utveckling är det bättre att jobba med en orkester där jag inte känner alla ansikten. Det som jag kan ge åt orkestern har jag redan gett.

Dras till London

Nya utmaningar har Oramo så det räcker. Samtidigt som han fortsätter med Kungliga filharmonikerna och Karlebyoperan, blir han från och med nästa år chefsdirigent för Mellersta Österbottens kammarorkester och BBC Symphony Orchestra. Till London dras han av möjligheten att dirigera en Londonorkester, något som var förbjudet i hans Birminghamkontrakt.

– Jag tilltalas av den rena och skära tekniska kvaliteten i orkestern och möjligheten att få göra udda och annorlunda repertoar med en orkester som kan göra vad som helst.

Mera udda musik står också på repertoaren när Oramo i kväll dirigerar uruppförandet av kusinen Seppo Pohjolas tredje symfoni. För Pohjola gick det upp att RSO skulle uruppföra verket först när han bläddrade i det tryckta säsongsprogrammet.

– Ja, det var en liten informationsmiss från min sida, säger Oramo om episoden. Men det blir roligt att uruppföra verket. Pohjolas musik är kanske udda, men det finns en hel del humor i stycket och jag råkar förstå den speciellt bra. Vi är ju släkt!

Sakari Oramos avskedskonsert med RSO 25.5 kl. 19 sänds live i Yle Radio 1 och på yle.fi/klassinen. Konserten sänds i Yle Teema 26.5 kl. 19 och föregås då av en halvtimmes dokumentär om Oramo kl. 18.30.