Hemma hos en snabb radioröst

Mycket går förlorat när man gör tidningsintervju med Ann-Sophie Sandström. Men å andra sidan vet de flesta av er hur hon låter – hur snabbt hon talar (dock snabbare live än i radio), och hur hon touchar upp flödet här och där med Nykarleby- eller Purmo-dialekt.
Hemma hos-bonus på min diktafon är jamandet. En av de fyra katterna – seniorfrassen Liffi – kräver högljutt att få mat genom hela intervjun. Eller möjligen är han, med ett ord jag lärt mig av Ann-Sophie, bara gullaträngd.
Våra vägar korsades första gången för tre decennier sedan när hon studerade filosofi, psykologi, pedagogik, sociologi, socialpsykologi, socialpolitik och en massa annat i Helsingfors. Vi jobbade samma somrar i början av 80-talet med gamlingar, galningar och missbrukare i den stockholmska vårdsvängen, jag kamperade någon vecka på golvet i en östermalmslägenhet hon hyrt där österbottningar kom och gick. Sen fräste hon vidare utom synhåll, och ett förvirrande rykte sa att hon blivit flygvärdinna i Spanien. Något tag var hon korrespondenthustru i Washington, och så damp hon ner i Finland igen i slutet av 1990-talet. Allt oftare märkte jag att när det var något intressant i kategorin ”vanliga människor om viktiga saker” på radion så var det hennes snabba bestämda röst som ställde frågorna.
Så efter många om och men åkte jag till Nykarleby för att ställa den där enkla frågan som många av hennes program startar med: ”Hur blev det som det blev?”

Hur man blir flygvärdinna
Pedagogiken var Sandströms huvudämne och vintern 1987 hade hon kommit så långt att hon och dåvarande pojkvännen Kjell Lindroos åkte på tre månader till Mallorca, där hon skulle skriva färdig sin pro gradu-uppsats. Materialet var intervjuer med finlandssvenska flickor som valt typiska ”pojklinjer” i yrkesskolan.
– Jag hade intervjuat dem alla, de var fem–sex stycken. Min handledare i Helsingfors hade sagt ”ids nu int skriva hemskt långt, det är så besvärligt att läsa på svenska”, så motivationen var inte helt i topp. Och när vi kom tillbaka till Finland våren 1987 hade jag gått en kurs för att bli flygvärdinna i stället.
En rapp blond skandinaviska som – bara lite lögnaktigt – uppgav sig också tala flytande finska var ett kap för de spanska charterbolagen. För den som ville bo i Spanien och lära sig spanska var det här ”det minst outhärdliga jobbet”.

Hur passade du som flygvärdinna?
– Nå hur tror du? Som en fyrkantig plugg i ett runt hål. Jag hade läst en massa flumämnen och umgåtts med flummiga intellektuella som du och lärt mig att man inte ska bry sig så mycket om sitt utseende och sånt. Så kommer jag till den här kursen där det första man får lära sig är att lägga makeup. Jag var 27 och den enda makeup jag använt var brorsans kajal när vi delade studentlägenhet. Det var ganska gulligt på den tiden när pojkar använde kajal! Nåja, jag gick på kurs och det var roligt att se hur den världen funkade, och bli bekant med helt nya slags människor. Många var purunga tjejer direkt från gymnasiet, kvittriga och besatta av yta-yta-yta, men sen insåg jag att många av dem var helt smarta och roliga att lära känna.
Det som skulle bli ett halvårigt knäck blev fem år i branschen, ”för det fanns ett otroligt sug efter finska flickor, man fick vara gammal eller ful eller ha träben, alla fick jobb”. Tills recessionen kom.

Hur man blir journalist
1992 återvände Ann-Sophie Sandström till Finland, men 1993 bar det av till Washington där Lindroos blev svenska Yles korrespondent. Sandström vantrivdes första året – inget att göra med undantag av ambassadmingel där en medföljande hustru till en korre från en liten redaktion fick räkna med att se samtalspartnerns blickar flacka runt i jakt på bättre byte.
Andra året blev roligare, hon började gå på skrivarkurs och ”prya lite” med små frilansjobb om sånt som maken inte befattade sig med. 1994 fick hon åka till Madrid för att Jan-Erik Andelin behövde en spanskkunnig fixare och tolk för att göra ett program i serien Talking Heads.
1997 var det dags att åka hem igen, till ett hus som Sandström och Lindroos köpt i Nykarleby året innan för att det var billigt och de behövde något ställe att ha sina saker på.
– Då sa Kjell ”det bara inte går att jobba som frilans från Österbotten, det fattar du väl?” och jag tänkte ”Aj att det inte går!”. Jag började bjuda ut allt, jag gjorde till och med reportage om issegling, jag gjorde vad som helst för vilken redaktion som helst. Och det gick. Jag fick till och med en del längre vikariat och kontrakt. Tills min chef Ingeborg Gayer hösten 2002 meddelade att nu var det slut, hädanefter skulle jag ”få en chans att förverkliga mina projekt som frilans i stället!”
Gayer kan gratulera sig till ett smart drag: i det skedet hade Ann-Sophie Sandström redan alldeles för många idéer för att kunna knycka på nacken, marschera ut och byta bransch.
– Under de fyra första åren som frilans hade jag en sån jävla massa idéer som jag fick förverkliga att jag lyckades bränna ut mig. Till slut sa jag åt folk i Böle att ”om ni ser mig gå mot hissarna på väg till chefsvåningen för att presentera nån ny programidé som flugit genom skallen på mig, hindra mig!”

Under de senaste femton åren har hon intervjuat ungefär 20–30 människor per år, i långa pratprogram som Egocentrum, Gänget, Samtal om livet eller punktprogram i det lite mer högtidliga formatet Dokumentären.
Dessutom prat om musik i Åsnebryggan tillsammans med Jean Lindén, och allt möjligt annat. Sådant som fastnat på den stora kardborreytan av hennes nyfikenhet på människor och fenomen. Vad betyder ”burikuddo”? Varför vill man ro över Atlanten? Varför bosätter sig en österrikare och en ålänning i Lappland? Hur ser ett väninnegäng av 80-åriga damer på sina liv? En österbottniskfödd gymnastiklärare i Jyväskylä? En grek som fastnat i Nykarleby?

Hur man får folk att prata
Ibland handlar hennes program om svåra och grymma saker, ibland om odramatiska förlopp. Det talas både österbottniska dialekter och standardsvenska, av kända, halvkända och okända människor, oftast med någon finlandssvensk anknytning.
Att få såna som dig och mig att prata är ingen konst, vi tillhör den akademiska pladdrande klassen – men hur gör du med människor som inte har den bakgrunden?
– När någon tackat ja skall man inte låta den vänta hemskt länge, för det kan hända att folk funderar för mycket och börjar tveka. På landet kan man träffa på den där rädslan för att förhäva sig, man vill inte göra nummer av sig själv, ”nå vad sku man nu ... va sku nu jag, ta na’ ader ...”. Man märker att folk gärna vill men de slår ifrån sig.
– Jag är själv ganska glapp i käften, jag tycker inte det är så farligt att folk vet saker om mig. Men ibland berättar folk sånt som jag inte tar med i programmen och som jag försöker glömma. Och är det någon som ringer efter intervjun och säger ”herregud klipp bort det och det” så klipper jag. Ofta är det inte sånt som verkar hemskt dramatiskt för en utomstående.

Var får du uppslagen?
– Av notiser i lokaltidningen, folk jag träffar, saker jag hör av bekanta. När folk klagar på att de inte har idéer så tänker jag herregud, är det nånting jag har så är det idéer, fnyser Sandström.

Hur man lever på sitt jobb
Finns det ett problem någonstans så är det att en del tappas på vägen, men hon verkar ha råd med spillet också. Och numera krävs det ibland mera arbete för att få igenom en idé än att göra själva programmet.

På tal om att ha råd – hur mycket tjänar du?
– På ett år kommer jag upp i 20 000–23 000 brutto. Men något enstaka år för länge sen när jag jobbat arslet av mig och programmen sändes flitigt i repris kom jag kanske upp till 30 000.

När hade du senast betald semester?
– Det måste ha varit för tio år sen, då hade jag senast något slags kontraktsanställning ... När man hållit på så här länge börjar man märka saker men man orkar int tjafsa, man gör bara.