Beredd. Dome Karukoski ska regissera Mannerheimfilmen. Foto: Niklas Tallqvist

Karukoski är förälskad i Mannerheim

Avhoppad regissör, finansiering som saknas och konkurrerande filmprojekt som skapar negativ energi. Dome Karukoski är ändå bombsäker på att han ror i land jätte­filmen om Mannerheim. – Vi kan börja inspelningen vilken dag som helst!

Det var i slutet av mars förra året som filmproducenten Markus Selin ringde upp regissören Dome Karukoski för att fråga om han ville ta över Renny Harlins då slocknade ambition att göra en långfilm om Mannerheim. En månad tidigare hade Harlin själv lämnat projektet.

– Femton minuter efter att jag fått samtalet träffades vi på bar Andorra. Där, under Matti Pellonpääs porträtt, frågade Selin mig utan att blinka: Vill du regissera Mannerheim?

Karukoski meddelade att han måste tänka på saken åtminstone en vecka. Projektet hade och har ännu en hel del ”negativ energi” som han kallar det. Många har tvivlat på att filmen alls blir av.

– Det var många finska regissörer som ville ta över när Renny lämnade projektet. När jag väl hade sagt ja ångrade jag mig genast. Jag kände att det kanske inte var min film vi skulle göra. Då gav Markus mig fria händer. Han sa ”gör det till din film”.

Karukoski började genast skriva om manuset. Fortfarande är planen att Mikko Nousiainen ska spela huvudrollen.

– Det är som ett pussel, man letar efter karaktären. Visst kunde jag göra en film som bara fokuserar på att kronologiskt gå genom hans historia, men det blir vackrare, bättre och mer lämpat för den moderna biopubliken om man går närmare honom, försöker läsa mellan raderna kring hur han tänkte och kände.

Ryska pengar saknas

Det var år 2000 som Solar Films startade vad som i dag anses bli Finlands dyraste filmprojekt någonsin, slutsumman rör sig runt 11 miljoner euro. Som bäst hänger fortsättningen på en och en halv miljon euro. Det är vad som saknas för att börja inspelningen. En hel del av budgeten har dessutom redan använts. Bland annat väntar kostymer värda närmare en miljon euro i Ungern.

– Det vore oerhört dumt att släppa allt när vi kommit så här långt. Dessutom väntar vi ännu på fyra miljoner euro från en rysk kulturstiftelse vars ordförande är Michail Gorbatjov. Det kunde avgöra finansieringen.

Summan borde ha betalats ut i juni 2011 men ännu har inga slantar synts till.

– De har kanske ett lite annorlunda sätt att göra business där. Men ryssarna är stolta, om de lovat något vill de hålla sitt löfte. Jag ser en liten chans att summan ännu dyker upp.

Samtidigt som Karukoskis gäng fortfarande går med hatten i hand meddelade Yle i januari att också de går in för ett eget Mannerheimprojekt under arbetsnamnet Finlands Marskalk, även det en internationell produktion tänkt för både tv och bio. Karukos­ki ställer sig tvivlande till planerna. Han säger att Yles projekt kom som en överraskning för många i branschen.

– Researcharbete tar tid. Man kan inte göra en film om Mannerheim på ett år, hans liv var för komplext för att det ska fungera. Jag hoppas Yles produktion blir en bra film, men de börjar från noll. Har de pengar och i så fall hur mycket? För att göra en bra film om Mannerheim behöver man minst 3 miljoner euro.

Varför vill så många nu berätta sin version? Också Renny Harlin håller ju fast vid att han en dag kommer göra en egen film om Mannerheim?

– Om jag är ärlig kände jag inte till Mannerheim särskilt väl innan jag började arbeta med filmen. När jag sedan läste om honom blev han mer och mer intressant för mig som en modern karriärmänniska. Jag är en man som liksom han koncentrerar all min energi på mitt arbete. Jag tror att vi i min generation, folk i 30-årsåldern, kan placera honom i våra liv. Precis som han är många av oss kosmopoliter, vi reser, arbetar utomlands och kan därför tänka oss in i hans situation.

Vilka nya sidor vill du lyfta fram hos honom?

– Hans mångsidighet har skapat flera felaktiga föreställningar. Alla har en åsikt om honom. Ändå vet unga i dag sällan till exempel varför han valde att alliera sig med Hitler. Det är viktigt att förstå för både kommande generationer och pensionärer som ännu har en personlig relation till händelserna. Jag kan bara berätta det här på mitt sätt, med hjälp av ett modern berättargrepp fullt av känsla och dramatik som går att relatera till.

Donners välsignelse

Karukoskis nya manus inleds fem minuter innan Mannerheim avlider. Han visar de första fem sidorna.

– Jag är säker på att detta är den bästa versionen som filmen någonsin haft. Nu börjar berättelsen när han dör 1951, 83 år gammal, i Lausanne i Schweiz. Tidigt tar jag också upp hans relation till pappan. Den var väldigt viktig för hur han formades som människa.

Bland annat Jörn Donner har fått läsa och kommentera manuset.

– Han menade att jag hittat karaktären nu, vilket känns som en välsignelse.

Karukoski framhäver flerspråkigheten som en viktig komponent i filmen. Medan huvudspråket i Yles version är engelska talar Mannerheim i Karukoskis film däremot både ryska och franska vid de utländska hoven. Plus då finska och så förstås svenska med sin pappa och syster.

– Mannerheim kunde inget språk utom svenska riktigt bra. Ändå vill jag ha scener där han talar finska, svenska, engelska och franska samtidigt, så man verkligen får känslan av vilken kosmopolit han var.

50 procent svenska

Andelen svenska i den slutliga filmen kan bli upp emot 50 procent, menar Karukoski. En orsak till varför man eventuellt hoppas på också finlandssvensk finansiering. På Kulturfonden vill man inte ta ställning till projektet in­nan en ansökan kommit in.

– Han är trots allt en av Finlands mest kända finlandssvenska personer, motiverar Karukoski.

Debatten om vilket antal Mannerheimfilmer som är optimalt går het som bäst. Karukoski är för sin del övertygad om att tre filmer till är maximalt.

– Jag ser framför mig en krigsdokumentär, en film som mer i detalj går in på någon del av hans liv och så mitt eget projekt som är väldigt dramadrivet och nära karaktärerna. Om jag själv hade obegränsat med resurser skulle jag göra tre delar, en om hans barndom som skulle heta ”Carl Gustaf Emil”, en om hans tid i Ryssland som skulle heta ”Gustav Carlovic” och så en berättelse om när han kommer till Finland med titeln ”Den vita generalen”.

Hur länge kommer vi att fortsätta fascineras av honom?

– Om man säger så här: statyn på Mannerheimvägen stannar där den är. Jag tror det alltid kommer att finnas ett intresse. Men visst kan det minska efter kommande energi-, euro- och miljökriser. Förhoppningsvis har vi nya hjältar som räddat oss då.

Vad gör du för att orka fortsätta jobba med filmen?

– Den osäkra finansieringen bidrar förstås till att man ofta blir besviken. Samtidigt har jag lärt mig otroligt mycket om mig själv. Man måste alltid gå över gränsen för vad man klarar av. Om man tänker ”är jag säker på att jag kan göra detta” måste man göra det, annars kan man aldrig bli en mästare.

– Dessutom har jag förälskat mig i projektet, jag är nog lite kär i Mannerheim. Det bidrar till min övertygelse att vi måste göra åtminstone en bra film om honom.