Hänförd. Matthew Whittall fascinerades av Hildegard av Bingens beskrivning av det himmelska ljuset och lånade hennes texter till sina verk. Foto: Karl Vilhjálmsson.

Whittall skyr onödig virtuositet

– Note spinning, när tekniken blir ett självändamål och man hör hur kuggarna mal i kompositörens huvud, har aldrig intresserat mig. Det säger kanadensiska kompositören Matthew Whittall inför uruppförandet av altviolinkonserten i kväll.

För drygt tio år sedan kom kanadensaren Matthew Whittall till Finland. På ett decennium har han etablerat sig så till den grad att två av hans orkesterverk uruppförs i Musikhuset med två månaders mellanrum. I kväll hörs altviolinkonserten The heaven that dwells so deep med Radions symfoniorkester och Ilari Angervo som solist, och i maj sångsviten Dulcissima, clara, sonans med Helsingfors stadsorkester och sopranen Mia Huhta. Två uruppföranden av samma kompositör med båda huvudstadens orkestrar samma säsong hör inte till vanligheterna ens i finländska förhållanden.
När vi träffas har Whittall nyss lagt sista handen vid Dulcissima, clara, sonans, inspirerad av abbedissan och mystikern Hildegard av Bingen (1098–1179). Därför tar vårt samtal på ett naturligt sätt avstamp här. För Whittall var det kärlek vid förs-ta ögonblicket när han första gången hörde Hildegards musik en dag i slutet av 1990-talet. Han var till och med tvungen att stanna bilen eftersom han var så tagen.
– Jag var helt chockad av hur okonventionella hennes melodier är. Med många kyrkliga sånger från samma tid får man känslan av att tonsättarna följer en massa regler, men med Hildegard är det instinktivt hela vägen. Vissa av hennes melodier är ofantligt svåra, men de formas på ett visst sätt för att de måste formas så av sin inre nödvändighet, inte för att reglerna eller texten dikterar villkoren.

Migränanfall
På samma sätt ville Matthew Whittall själv inte heller bindas av texten när han skrev sin sångsvit. Till slut beslöt han sig för att använd utdrag ur Hildegard av Bingens Symphonia armonie celestium revelationum, där de himmelska visionerna kom att bli den röda tråden.
– Man har trott att Hildegard led av kraftig migrän som kunde lamslå henne i flera dagar och när jag har frågat ett par vänner med migrän verkar det som om Hildegards beskrivning av sina himmelska visioner korrelerar med typiska migränsymptom med starka ljus och ett äggformat synfält. Jag frågade också hur ett migränanfall låter och de beskrev det som en stark bastrumma. Hildegard talar för sin del om en röst som talar till henne från himmelen. Det här var så fascinerande att jag ville forma hela verket kring ett migränanfall.
Whittall säger att stycket handlar lika mycket om Hildegard som person som om hennes förhållande till det heliga och hur hon upplever det. Samtidigt ville han själv som buddhist skala av Hildegards text från kristna symboler såsom solen, månen och stjärnorna, en metafor för treenigheten.
– För mig framstår Hildegards text snarast som en stark personlig illustration av hennes förhållande till Gud eller det heliga på ett abstrakt plan. Jag upplever inte egentligen att texten har någon riktning, men den är tidvis våldsam och rentav apokalyptisk.

Och hur blir det till musik?
– På olika sätt, ibland som höga, starka toner eller buller, ibland bara som ett durackord.
Whittall säger att han i grunden är mest intresserad av att skriva musik som fungerar på egna villkor.
– Det finns alltid en risk med verk med explicit extramusikaliska influenser. Risken är att det extramusikaliska innehållet kör över det musikaliska innehållet. Å andra sidan finns det också en risk att ett överdrivet fokus på tekniska lösningar kör över det musikaliska innehållet. Så kallad note spinning, där tekniken blir viktigare än innehållet och där man hör hur kuggarna mal i kompositörens huvud, har aldrig intresserat mig. Struktur och teknik är viktiga, men de är inte det viktigaste i ett verk.
 

Annorlunda virtuositet
Aversionen mot den teknikfixerade musiken är en orsak till att Matthew Whittall upplevt det så svårt att skriva solokonserter.
– Solokonserter brukar i allmänhet innehålla alla möjliga tekniska jox som inte egentligen intresserar mig. Själv försöker jag alltid hitta en balans mellan teknik och innehåll. Till exempel försökte jag i min hornkonsert för Tommi Hyytinen hålla mig borta från allt det som vi är vana att höra på valthorn. Virtuositeten handlar mera om utmaningen i att spela långa linjer i 25 minuter.
I altviolinkonserten som hörs i kväll säger sig Whittall ha byggt upp en spänning mellan å ena sidan alt- violinen som lösgör sig och söker nya uttryck och å andra sidan orkestern som inte deltar i det här spelet.
– Det är lite som när en ensam person ropar i skogen. Oberoende av hur mycket man ropar kommer skogen aldrig att svara.

I Finland
Att Matthew Whittall kom till Finland är till stor del en brittisk studiekamrats förtjänst. Tanken på att komma till Finland mognade under studieåren i New York.
– Jag minns att jag kände starkt att jag ville fara till Europa eftersom jag inte såg någon realistisk framtid som kompositör i New York. Finland var i början av 2000-talet ännu något av en vit fläck på kartan. Det här var strax innan Finland slog igenom stort på den internationella scenen för klassisk musik och engelskspråkiga tidningar började skriva om landet var och varannan vecka.
Väl framme upplevde Whittall en massiv kulturchock, redan på grund av språket som inte påminde om någonting annat.
– Det var som om jag hade kommit till en annan planet. Å andra sidan har jag alltid i egenskap av engelskspråkig i franska Kanada varit van vid utanförskap.
Också musikaliskt tog det lång tid för Whittall att finna sig till rätta.
– Jag funderade länge på varför idéer om framförhållning, harmonisk struktur, lineär progression och stilistisk enhetlighet – värden som traditionellt har betonats starkt i Finland – aldrig fungerade för mig. Men i något skede insåg jag helt enkelt att jag var annorlunda och jag var intresserad av andra saker. Jag beundrar Sebastian Fagerlund för hans extremt virtuosa och lysande musik, men det känns inte som min grej. Icke desto mindre visste jag att jag kunde skriva musik som ändå skulle vara musikaliskt och dramatiskt övertygande.
– Ingen skulle någonsin hävda att Debussys och Mahlers stycken inte är sammanhängande. Ändå ploppar konstiga saker upp till ytan: en barnmelodi i Debussy och dansanta rytmer och koskällor i Mahler. Det är som gamelanmusiken i min altviolinkonsert.
Whittall har ett element som följer med honom från stycke till stycke: minimalismen.
– Jag gillar faktiskt att sitta på ett ackord över en längre tid, säger han och beskriver yttermera sin musik som smältbar, med en enkel struktur och inte alltför många toner i rörelse i musikens inre stämmor.

Matthew Whittalls konsert för altviolin och orkester uruppförs av RSO och Ilari Angervo i Musikhuset i kväll kl. 19. På programmet står också Ravel, Stravinsky och de Falla. Konserten sänds direkt i Yle Radio 1 och på yle.fi/klassinen.