Åttiotalisterna tar över teatern

Flera kryptiska textmeddelanden från Maria Lundström väckte Akse Petterssons nyfikenhet. Han trotsade telefonförbudet på meditationsretreaten och ringde upp Teater Viirus konstnärliga ledare.
Anni Ojanen skulle tillbringa vintern i Berlin. Få tid att läsa och skriva. En sen kväll ringde Lundström och planerna ändrades.
Efter knappt tjugofyra timmars betänketid tackade både Pettersson och Ojanen ja till erbjudandet att regissera Det lystna landet på Teater Viirus. Den tilltänkta regissören hade backat ur och nu behövde man snabbt hitta ersättare.
– Även om jag inte läst texten var omständigheterna så pass intressanta att jag måste tacka ja, förklarar Pettersson.
I Viirus foajé trängs papplådor ur vilka antydningar till föreställningens scenografi tittar fram. Vi flyr tumultet och sätter oss i repetitionssalen där februarisolen målar gula rektanglar på väggarna.
Föreställningen bygger på två separata texter, Answering Machine och Play Alter Native, av den norska dramatikern Finn Iunker. Målet är två självständiga verk med gemensamma beröringspunkter. Ojanen har redan ”snott” en scen av Pettersson.
Innan arbetet satte i gång var ingendera särskilt bekant med Iunkers alster.
– Men nu tycker jag om texten, säger Ojanen som sätter upp den fabellika Play Alter Native.
Berättelsen om kungariket där folket dricker ur en förorenad källa och blir galna – men ”eftersom de alla var galna, trodde de att de var normala” – påminner om Brechts didaktiska pjäser, enligt Ojanen. Skillnaden är att Iunkers text saknar sensmoral.
– Det intressanta var att fundera ut vad textens relation till verkligheten är. Har det skett en ekokatastrof, inflation? Den handlar om det kapitalistiska samhället men ändå inte. Man kan nämligen inte göra texten lokal, den flyr hela tiden undan. Den har små referenser till vår värld men förblir ändå en saga.

Pjäser som postkort
Ojanen som blev färdig regissör vid Teaterhögskolan år 2009 har på en kort tid åstadkommit mycket. I höstas gjorde hon sig ett namn med Maamme (Vårt land) på Nationalteatern. Föreställningen som starkt kritiserade den överdrivna nationalismen i samband med riksdagsvalet följdes av den humoristiska Fat Bastards som Ojanen satte upp tillsammans med Hili Iivanainen under Baltic Circle-festivalen.
– Jag tycker om texter som tvingar en att fundera, pjäser där formen är en annan än det traditionella dramats. Till mitt sätt att regissera hör att jag ofta också dramatiserar texten. Jag är en copypaste-regissör. Jag tar en gammal text som jag sedan skriver på.
Pettersson som lett både finlandssvenska Studentteatern och finska Ylioppilasteatteri och nu senast regisserade den omtyckta Ronja Rövardotter på Sveaborgs sommarteater tycker i sin tur att pjästexter kan liknas vid postkort.
– Författaren har en upplevelse av någonting och sen skriver han ett kort som han skickar i väg. Men för regissören räcker det inte att läsa kortet som är avsänt från till exempel Bali. Man måste själv resa dit! Texten är en kallelse till en upplevelse.
På sitt bord fick Pettersson Iunkers monolog Answering Machine och att iscensätta den var inte en enkelt. Han känner en hatkärlek till både texten och författaren. I ena stunden har han brunnit för texten, i andra har känslan av hopplöshet tagit över.
– Det hjälpte när jag läste att författaren bara var 25 år gammal när han skrev texten. Han trodde säkert att han var jättesmart då, precis som jag som 27-åring tror mig vara det. Men poängen är att det inte var en 70-årig matematikprofessor som skrivit texten.
Pettersson förklarar att monologen blev mer tillgänglig i ljuset av dess sammanhang: en ung man på resa i Europa.
– Det är en subjektiv upplevelse. Vad är det jag minns? Vad påverkar mig just nu?

MTV-generationen
Både Ojanen och Pettersson stortrivs på Viirus. Teatern är liten men ändå professionell och skådespelarna tar egna initiativ.
– Det märks att det verkligen är deras teater, konstaterar Ojanen.
Med unga skådespelare och Ojanen och Pettersson som är födda 1982 re­spektive 1984 kan man säga att Viirus i nuläget är en renodlad generationsteater.
– Det har varit ljuvligt att arbeta med folk i min egen ålder, säger Ojanen.
Pettersson med erfarenhet från studentteatrarna söker sig medvetet till folk i samma ålder. För honom har det varit ganska naturligt – ”man bildar ju inte rockband med sin pappa”.
– Jag är förhållandevis ung, fast jag alltid velat vara äldre. Jag har accepterat att jag hör till MTV-generationen. Det är fråga om kulturhistoria, saker som man vuxit upp med. Vi har inte längre religionen som det gemensamma. I dag har vi Youtube och där byts bilderna hela tiden ut.
Det handlar om kulturella referenser och om att dela upplevelser.
– Häromdan satt vi och talade om att alla ju känner till filmen Terminator 2 och scenen när skurken blir till en pöl av smält metall. Men egentligen känner alla inte alls till den. Vi som är födda ungefär samtidigt gör det, men för människor som bara är sju år yngre kan scenen vara helt obekant.

Patetik och ironi
Ojanen och Pettersson känner varandra väl från studietiden, de studerade vid Teaterhögskolan ungefär samtidigt och har en gemensam vänkrets.
Stilmässigt är de olika men har också en del gemensamt i bagaget. Båda började karriären på student­teatrarna där de förvärvade en ”gör det själv”-mentalitet. I deras regi kan man också skönja estetiska likheter: en lätthet, populärkulturella referenser och kärleken till trash (ung. amerikansk och brittisk ”underklasskultur”) och det patetiska.
– Allt jag beundrar i bildkonsten är patetiskt. Den polska konstnären Jacek Malczewski ärmin favorit. Han skildrar ensamhet, utanförskap, livets höst, säger Pettersson.
– Jag är patetisk och ironisk. I mötet finns ett språk som passar mig, men ironin ska vara varm, säger Ojanen.
Ironin är också det som kännetecknar åttiotalisterna, konstaterar regissörerna.
– Det är lite som en Gary Larson-serie. Till exempel en bild av männi­ska som sitter i en gryta och konstaterar att det är lite exotiskt trots att han precis ska bli uppäten av kannibaler. Sån ironi talar till mig. Här är vi nu – på gott och ont. Man flirtar med allvaret, men humorn finns där som en överlevnadsstrategi, säger Pettersson.

Det lystna landet har premiär på Teater Viirus 25.2.