”En deckare är inte en manual”

En varm morgon i augusti i början av 2000-talet steg Marianne Peltomaa av Esbobussen vid det som förr i världen var den blåsiga busstationen i Helsingfors. Blicken fastnade på två svarta smalremmade sandaletter, som någon hade sparkat in under en bänk, och Peltomaas fantasi satte fart.
I romanen Inget ljus i tunneln visar det sig att sandaletterna tillhört en ung kvinna, Julia. Flickan hittas våldtagen och strypt med ett hundkoppel i järnvägstunneln under Mannerheimvägen. Fallet landar på kriminalöverkonstapel Vera Gröhns bord.

Med sin roman introducerade Peltomaa en ny och återkommande karaktär i den finlandssvenska litteraturen.Vera Gröhn beskrivs som en alldaglig, något överviktig kvinna. Hon är ensamstående mamma till tonårssonen Jeppe, vars far har sjappat, och hon är inte mycket för excesser.
– Viktigast är att Vera är ett proffs i sitt yrke, som råkar vara polis. Hon skall vara duktig och kunna prata med folk men hon får inte vara speciell och ta för mycket plats.
– Fokus i romanerna skall ligga på brottet, offret och förövaren, säger Marianne Peltomaa.

De fyra romanerna i serien om Vera Gröhn har handlat om kvinnovåld, ekonomisk brottslighet, övergivna barn och oförklarliga bränder. Nu kommer den första av dem, den som handlar om det brutala modet på Julia, som tv-film. Huvudrollen som Vera Gröhn spelas av Irina Björklund.
 

Är inte Irina Björklund en lite för vacker Vera Gröhn?
– I Irinas tolkning ser Vera Gröhn inte ut så som jag har beskrivit henne, medger Marianne Peltomaa.
– Men Irina Björklund är en duktig skådespelare och alla karaktärsskiftningar i hennes ansikte får ta plats. Dessutom är hon skickligt sminkad och klädd och ser ganska alldaglig ut.
 

Notiser från tidningen
Romanintrigerna bygger Marianne Peltomaa upp utgående från ämnen hon vill skriva om. Mordet på Julia kom till Marianne Peltomaa efter att hon hade sett sandalerna, kanske för att hon då länge hade gått och övervägt tanken på att skriva en deckare. Intrigen i den andra boken – Räkenskapens tid – föddes för att Peltomaa ville skriva om arbetsmarknadsläget.
– Jag reagerade på hur pressade folk var på sina jobb, minns hon.
Inför tredje boken – Flickan i trappan – hade hon samlat på sig klipp som handlade om övergivna barn, ofta barn som var ensamma hemma när föräldrarna satt på krogen. Ensamma barn var ett ämne som var bekant från tidigare.
– Jag hade skrivit mycket om adopterade barn. De har också först blivit övergivna.
Utklippta notiser var basen även för höstboken Och jag skall avlägsna din slagg. Boktiteln är ett Bibelcitat och sådana droppar in hos Vera Gröhn när hon försöker lösa en mordbrand. Idén fick Peltomaa efter att ha läst om en rad oförklarliga bränder.
Brotten är otäcka men Peltomaa undviker detaljerade våldsskildringar.
– För obehagligt får det inte bli. Som biolog är jag visserligen intresserad av vad som händer i kroppen när man dör men jag vill inte skära med skalpellen när jag skriver.
 

Mansdominerat hos polisen
Parallellt med berättelsen om böckernas offer och förövare löper beskrivningen av polisarbetet och av den stämning som råder bland poliserna. Marianne Peltomaa har lusläst Poliisilehti och hittat användbar information i intervjuer med landets poliser.
– Branschen är mansdominerad och det finns få kvinnliga befäl. Men i övrigt är arbetsplatser sig ganska lika oberoende av bransch. Jag brukar säga att lärarrum är oföränderliga.
På tal om övrig research påpekar Marianne Peltomaa att hon har faktagranskat sina böcker men att kriminalromaner är fiktion.
– En deckare är ingen manual för polisarbete.
Vera Gröhn kommer att återkomma i litteraturen men det är oklart när. Förlagsfusionen har tagit för mycket tid från författandet. Däremot är Peltomaa i vår aktuell med sin första bilderbok – Johannes, pappas tränarkompis heter den och är skriven i samarbete med hennes personlige tränare, Jani Strömsholm. Illustrationerna är gjorda av Carlos da Cruz.
Idén till boken föddes när Marianne Peltomaa var ute och sprang med sin tränare, vars son heter just Johannes.
Löpning är Peltomaas stora intresse och inför målet att springa sitt livs första maraton skaffade hon sig en personlig tränare. Nu har hon sprungit två lopp. I sitt andra maraton, som hon löpte i september, kapade hon åtta minuter av tiden i det första loppet.
– Jag sprang på 4.29 vilket är jäkligt bra för en 60-årig kvinna.
– Det var som jag misstänkte. Maraton är min grej och jag tänker träna så länge jag orkar.

Inget ljus i tunneln sänds som tvådelad tv-serie i FST5 med start i kväll.