Lövhyddohögtid. Helene Schjerfbeck målade verket bakom Lena Holger i sin ateljé som hon delade med Maria Wiik i Kronohagen. Foto: Cata Portin.

Schjerfbeck som skrivande målarsyster

Helene Schjerfbeck älskade romanen Jane Eyre av Charlotte Brontë. Hon var fåfäng och lät sy sina kläder hos en sömmerska men klippte håret själv. Och hon var snabb i att läxa upp sin väninna och kollega Maria Wiik.

"Hör du Marie, skall vi inte resa till Paris, ha var sin lilla tomma atelier och bara måla, äta middag midt emot i ett cremerie..." skriver Helene Schjerfbeck i ett brev till Maria Wiik daterat april 1926. Lite senare, i samma brev, konstaterar hon att "Måla har jag inte fått fullt ut sedan jag var i Frankrike. Finland är ett bråkigt land."

– Helene Schjerfbeck längtade till Frankrike eller Norge. Men världsläget var oroligt och dessutom hade hon inte råd att åka någonstans, berättar Schjerfbeckkännaren, Lena Holger.

212 brev och kort skrivna av Helene Schjerfbeck och adresserade till Maria Wiik bildar stommen i det nyutkomna verket Och jag målar ändå som Lena Holger har sammanställt. Breven är skrivna mellan åren 1907 och 1928 (året då Maria Wiik avled). Under den här perioden bodde Helene Schjerfbeck först med sin mamma Olga i Hyvinge och därefter ensam i Ekenäs.

Lena Holger beskriver brevsamlingen som "fantastisk".

– Dels är det brev från en målare till en målarvän. De förstår båda den problematik de kämpar med vilket är speciellt. Dels kan de beskrivas som "brev oss tjejer emellan". 

– Som brevskrivare är Helene Schjerfbeck inte den som småpratar. Hon går rakt på det som bekymrar henne och som ligger henne nära om hjärtat.

Maria Wiik och Helene Schjerfbeck hade upplevt och målat tillsammans i Paris på 1880-talet . De lärde känna varandra i Adolf von Beckers målarskola, där Helene Schjerfbeck skrevs in som femtonåring 1877, och de kallade sig för målarsystrar. De två övriga målarsystrarna var Helena Westermarck och Ada Thilén.  Helene Schjerfbeck var yngst av de fyra.

Brända brev

Helene Schjerfbeck var en flitig brevskrivare och producerade tusentals brev under sin livstid. Breven hon skickat till Maria Wiik återfick hon efter väninnans död 1928. Hon donerade samlingen till läkaren Erik "Erkki" Calonius när han ertappade henne i färd med att bränna brev. Calonius var både hennes vän och en beundrare av hennes konst. År 2004 köpte Signe och Ane Gyllenbergs Stiftelse brevsamlingen av Calonius arvingar och 2005 kopplades Lena Holger till projektet.

Maria Wiiks brev till Helene Schjerfbeck finns dock inte bevarade. Antagligen har Helene Schjerfbeck bränt dem vilket hon gjorde med de flesta brev. Lena Holger säger att hon länge övervägde om det är korrekt att publicera breven.

– Frågan är känslig. Men eftersom Helene Schjerfbeck själv gav breven till Calonius kan det inte vara fel. Och det finns inget komprometterande i dem.

Besserwisser

I breven beskriver Helene Schjerfbeck sin vardag med modern och relationen till brodern Magnus. Hon är tacksam för de uppoffringar dessa gör för att hon skall få måla men också förargad på modern.

– Irritationen mot modern lägger sig när de flyttat till Hyvinge, de verkar trimmas ihop där. Men Helene störs av att mamman vill att hon skall göra så mycket hushållsarbete, sy och lappa kläder.

 I relationen till målarsystern upplever sig Helene Schjerfbeck dock som jämlik.

– Absolut! Helene Schjerfbeck ser inte upp till Maria Wiik trots att denna är nio år äldre. Däremot är hon en besserwisser som inte tycker att Maria Wiik vågar stå upp för det hon tror på. Vi vet inte hur Maria Wiik reagerar på det men tydligen blir hon sur eftersom Helene Schjerfbeck i följande brev måste mildra tongången.

De vitt skilda ekonomiska förutsättningarna är den största olikheten mellan de två konstnärerna. Maria Wiik kommer från en välbärgad familj och förstår inte Helene Schjerfbecks ständiga oro för att pengarna inte skall räcka till.

– Ekonomin plågar Schjerfbeck hela livet, intygar Lena Holger.

Trött och ensam

Flest brev skrev Helene Schjerfbeck under perioder då hon kände sig ensammare än vanligt. Förutom ekonomin oroade hon sig ständigt för sin hälsa och klagade på trötthet, värk och håglöshet. Vad gällde måleriet var bristen på modeller ett ständigt dilemma och en orsak till de många självporträtten.

" ..i en spegel har jag sett ett tungsint öga i en stor mörk skugga, det blir väl min vinters fredliga arbete – om jag står ut med att måla mig sjelv", skriver hon i ett brev daterat 1921.

Tvivelsmål om att orka eller inte orka måla skall man dock vara skeptisk till.  Under perioden 1907–28 målade Helene Schjerfbeck 200 målningar, teckningar och skisser.

– Oavsett hur Helene Schjerfbeck mådde så målade hon. Måleriet var det enda som roade henne och som höll henne i gång, säger Lena Holger och tillägger att hon absolut inte tycker synd om Schjerfbeck.

– Helene Schjerfbeck fick ett helt målarliv. Att hon hade lite krämpor och influensa är väl inte så farligt, det har vi alla.

Verket Och jag målar ändå. Brev till Maria Wiik 1907-28 ges ut av Svenska Litteratursällskapet.