TROR INTE PÅ DÖDEN. – När ens förälder dör lämnar det efter sig en massa frågetecken, saker man inte förstår, säger Lukas Moodysson. Foto: Cata Portin.

Moodysson lockas av dåliga idéer

Filmregissören Lukas Moodysson har tröttnat på filmen. I stället utforskar han sitt alter ego. – Jag har ofta en känsla av att den jag kunde ha blivit rör sig bredvid mig. Att livet kanske hade varit annorlunda om mitt namn stavats med c i stället för k.

Det märkliga är följande: Lukas Moodysson har sedan slutet av 1980-talet leverat en rad böcker och filmer som alla bränt till, skapat debatt och visat upp sanningar de flesta människor ryggar för. Ändå är han en tvivlare, just nu när det gäller filmandet som för tillfället ligger på is. I stället är det litteraturen som drar. I sin senaste roman Döden & Co (vars titel är hämtad från en dikt av Sylvia Plath) som i dagarna utkommer på finska skriver Moodysson om sitt alter ego Lucas (med c) som nyligen förlorat sin pappa. En bisarr historia om ensamhet och om att resa runt i världen och leta efter något som man inte vet vad det är. Till saken hör att Moodyssons egen pappa dog för några år sedan.
– För mig innebär döden inte slutet utan början på många nya saker. När någon i ens närhet dör väcker det både negativa och positiva känslor i form av sorg och minnen vilket är fascinerande. Jag ville gå djupt in i allt det här, undersöka det kaos som plötsligt breder ut sig.

Meningslösa mönster
Att en far ofta är den förälder som dör först betyder att chocken i regel blir större, menar Moodysson.
– Det lämnar efter sig en massa frågetecken, saker man inte förstår. Därför tror jag inte på döden. Relationen fortsätter i och med att man börjar fantisera om de döda, lyssnar på deras skivor och läser böcker de en gång läste. Man ser till synes meningslösa mönster, hittar öppningen till ett rum där allt är intressant och måste utredas.
Böcker om förlusten av en förälder är ingen direkt ny genre. Till en början tyckte Moodysson därför att alltihop var en rätt dålig idé.
– Men jag dras till dåliga idéer. Man ska inte göra det för lätt för sig. Det finns ett behag i att inte springa i väg och gömma sig.
Din bok har beskrivits som en sorts lillebror till bland annat Lars Noréns dagböcker. Kan du förstå vurmen för autobiografin?
– Jag förstår trenden, i dag finns det så mycket fiktion som inte känns äkta. Du kan vara hur avslöjande som helst men ändå inte säga sanningen.
– Själv är jag intresserad av total identifikation, det vill säga att känna mitt material, vilket inte är samma sak som autobiografin. Jag har ofta en känsla av att den jag kunde ha blivit rör sig bredvid mig, att livet kanske hade varit annorlunda om till exempel mitt namn stavats med c i stället för k. Det är också honom boken handlar om, en människa som nästan är som jag men ändå inte har en familj eller karriär.

Filmen känns omöjlig
Att det blev just en bok säger Moodysson beror på att han inte kunde säga det på något annat sätt. Dessutom har intresset för filmvärlden, där berättelsen ska skapas på nytt tre gånger via manuset, inspelningen och klippet, svalnat.
– Jag började som poesiskribent men blev uttråkad och övergick till film som i dag känns rent omöjlig. Just nu uppskattar jag att inte behöva förhålla mig till en massa människor, säga till vad de ska göra och så. Kanske beror det på att min förra film Mammut kändes så svår. Nu har jag visserligen haft ett produktivt år med boken och något som börjar likna ett nytt filmmanus så kanske – men bara kanske – blir det en ny film.
Vad ska den i så fall handla om?
– Identifikation, hur man presenterar och pratar om sig själv. Jag vill fundera på subjektiva och objektiva sanningar. Ni journalister försöker till exempel vara objektiva men ändå ser ni allt genom egna ögon.
Det är när han inte förstår något som Moodysson säger att han måste skriva om det. Även om människor ber honom låta bli. Ett arbetssätt som kan kännas som en lyx men också vara irriterande. Jag arbetar som ”någon som pratar och inte slutar fast folk säger till”, säger han.

Ljust och enkelt
En av Moodyssons mest omtyckta filmer, komedin och 1970-talsnostalgitrippen Tillsammans om hemmafrun Elisabeth som tröttnar på sin man och flyttar till ett hippiekollektiv fyllt av idealister sätts för första gången upp som teaterpjäs på teater Viirus i Helsingfors. Smickrande, tycker Moodysson.
– Jag vill inte äga slutresultatet, bara arbetsprocessen kring mina historier. Att någon tar dem till sitt hjärta är fantastiskt. Förhoppningsvis får också boken ett eget liv. Temat är fortfarande intressant då Tillsammans handlar om hur svårt det är att leva med andra – samtidigt som det är omöjligt att leva ensam. Frågan finns överallt, såväl i krig som på dagis. Ibland drömmer jag ändå om att åter göra komedi, något ljust och enkelt.

Teaterpjäsen Tillsammans spelas på teater Viirus fram till den 21 januari 2012.