Personporträtt: Gaddafi - Excentrisk diktator och poet

Muammar Gaddafis handlingar under 42 år vid makten har garanterat honom en plats i historien jämsides excentriska tyranner som Caligula och Idi Amin, den sistnämnde var han dessutom vän med.

Det har sagts att Gaddafi föddes i ett beduintält i Sirte under andra världskriget. Föräldrarna var berber, ett nordafrikanskt folk. Senare i livet skulle han förtrycka och göra hätska utspel mot sitt eget folk. Han gjorde karriär inom armén och studerade även utomlands i Storbritannien och Grekland. Redan under studietiden började han intrigera för att störta den regerande monarken kung Idris, och såg sig själv som en arabvärldens Che Guevara. Han var tidigt inspirerad av Nasser i Egypten och dennes tankar om panarabism och socialism. Militärkuppen genomfördes 1969 och Idris fick fly landet. Gaddafi var då 27 år gammal och hälsades av jublande folkmassor.

Väl vid makten började han slussa pengar och vapen till palestinska motståndsrörelser och filippinska rebellgrupper. Han stödde också den katolska gerillarörelsen Irländska republikanska armén (IRA).

Gaddafis Lilla Gröna

Den stora vändningen i hans ledarskap kom 1973 då han presenterade fem centrala politiska punkter, varav en skärpning mot oliktänkande genomfördes, och dödsstraff infördes för alla som inte var med i den arabiska socialistiska revolutionen. Under åren 1975–81 skulle han skriva tre "gröna" böcker, där han blandade socialistiska tankar med islam och som alla libyska barn skulle läsa.

På 1980-talet blev konflikten med USA allt skarpare. 1986 bombades Libyen efter ett terrordåd mot ett diskotek i Berlin. Två år senare beskylldes libyska agenter för Lockerbie-dådet, då en jumbojet sprängdes i luften över Skottland och 270 människor dog.

När relationerna med ledarna för de arabiska länderna inte gick som han ville vände han blicken mot Afrika, och föreslog ett Afrikas förenta nationer, med EU som förebild. Stora summor pengar spenderades på libyskt bistånd till afrikanska länder för att öka Gaddafis inflytande på kontinenten, vilket också märktes i dagens konflikt då Afrikanska rådet ombeddes sköta förhandlingarna mellan regimen och rebellerna. För att markera skiftet ändrade han även sitt klädval från pråliga uniformer till en tyginsvepning. Han började också ta emot sina gäster i ett specialbyggt beduintält, skyddad av en livvakt bestående av muskulösa kvinnor.

Sitt eget land skötte han med järnhand och med en angivarkultur. Av rädsla för armékupper likt den han själv en gång lett, lät han bli att utveckla de olika vapengrenarna förutom sitt eget livgarde. Som en mästare på politiskt ränkspel såg han till att underblåsa den konflikt som alltid funnits mellan klanerna i östra och västra Libyen och satte sig själv som garant för att inte ett inbördeskrig skulle utbryta.

Charmoffensiv

Under 2000-talet verkade Gaddafi ha tröttnat på sanktionerna som drabbade honom sedan terrordåden på 80-talet och ändrade sin inställning till omvärlden. Han gick med på olika skadeståndskrav och betalade offren för flygplansbombningarna ersättning. Med sin oljereserv och strategiska position på gränsen till Europa och som transitland för flyktingströmmarna, närmade sig västledarna honom.

Gaddafi var inne i värmen igen, och särskilt Berlusconis Italien blev en anförvant. Italien betalade Gaddafi stora summor för att hålla i gång ett flyktingläger, samt stoppa de personer som försökte nå Italien vattenvägen.

Men det varade inte länge. När rebellupproret startade i år bemötte han det med övervåld, bland annat genom att låta stridsvagnar beskjuta demonstranterna. Vittnen uppger att han även låtit sina soldater ta Viagra för att våldta kvinnorna som straffmetod, samt många andra övergrepp mot civilbefolkningen.

Med två av sönerna redan tillfångatagna återstår den sista jakten på despoten själv. Väl bakom galler väntar internationella domstolen i Haag och anklagelser om krigsbrott. Kanske finner han då tid att skriva en uppföljare på poesisamlingen ”Flykten till helvetet och andra berättelser”.