Säg ”nej” minst en gång i livet
ESSÄ. Den 5 februari har det gått 100 år sedan dadaismen föddes, mitt under första världskriget. Som en kulturkritisk och kosmopolitisk pseudoideologi spreds den i rasande takt över kontinenten. I Finland tog dada formen av ett kortlivat litterärt fenomen, skriver konstforskaren Sami Sjöberg.
Judarnas skuld för världskriget, revolutionen och utjämnande vädereffekter var titeln på Walter Mehrings sarkastiska inlägg i en dadaistisk satirtidning år 1919. Mehring var själv jude och frustrerad över den samtida antisemitismen i Tyskland. Tyvärr låter hans besvikelse över främlingsfientligheten alldeles för bekant i dagens läge. Samtidigt visar den att självironi var ett sätt på vilket dadaister hanterade utanförskap.
Till skillnad från dagens immigration berodde en hel del av det upplevda främlingskapet i dadaismens fall också på konstnärernas egna val. Till exempel rumänska Tristan Tzaras konstnärliga aktiviteter och smädesskrifter bedömdes som utländska både i hans hemland och i Schweiz dit han emigrerade under kriget. Dada var kosmopolitiskt och hörde samtidigt inte hemma någonstans.
För många är dada i dag en synonym för opposition, vilket är typiskt för varje avantgarderörelse. Till dadas måltavlor hörde värdekonservatism, institutioner och medelklassen. Men kritik mot det borgerliga samhället och konventionella estetiska principer var inte tillräckligt. Sådana bekymmer ansågs vara ytliga och till dadas ethos hörde att uppnå grundläggande förändringar i våra tankesätt.
Cabaret Voltaires arv
Först måste vi återvända till 1916. För hundra år sen hade krigskatastrofen redan pågått i ett och ett halvt år. Schweiz var neutralt och många emigrerade dit från kontinentens alla hörn.
Den 5 februari uppstod en konstnärlig soaré i Zürich, Cabaret Voltaire. Den grundades av de tyska författarna Hugo Ball och Emmy Hennings som inledde sammankomsterna med en blandning av skarp kulturkritik och vad som verkade vara konstnärliga vansinnigheter. Bland medlemmarna fanns Marcel Janco, Richard Huelsenbeck och den svenske tecknaren och filmaren Viking Eggeling. Enligt Ball var kabaréns enda syfte att ägna uppmärksamhet åt de få ”oberoende själar” som levde för andra ideal än krigets och nationalismens.
Den statslösa dadan ville ta avstånd från tidens överoptimistiska positivism och borgerliga internationalism – de två ledande ideologierna före kriget. För att avslöja dessa ideologiers tomhet försökte dada ifrågasätta människors tro på förnuft och utveckling på ett mycket konkret sätt. I Cabaret Voltaire framfördes ljuddikter, bullermusik, groteska masker, eleganta kostymer, bisarra danser och avantgardistisk bildkonst som ett enda tilltrasslat skådespel.
Dadas utbredning visade hur lätt dadagrupper acklimatiserade sig till olika kulturella krav. Huelsenbeck importerade dadan till Berlin där gruppen uttryckligen blev politisk. I det konservativa Tyskland tog Mehring, Hannah Höch och Raoul Hausmann ställning i gemenskapliga frågor med hjälp av samhällsomstörtande satir. Dadaister i New York – som Marcel Duchamp och Man Ray – utnyttjade däremot skamlöst amerikansk marknadslogik inom konstbranschen. Slutligen vittnade Parisborna om hur dada där kunde tävla med surrealismen om uppmärksamhet efter kriget.
Dada stod från början för en strävan att grundligt förändra varje människas dagliga liv, men sätten att uppnå målen var ändå inte enkelspåriga eller lättförklarliga. Avsiktlig tvetydighet, överdrivna provokationer och den allmänna förvirring som följde satte käppar i hjulet för framsteg som statschefer, industriledare och medelklassen ansåg vara nyttiga och oundvikliga. Med andra ord ville dada inte återvända till ett förkrigsläge utan skapa nya alternativ oavsett hur utopiskt det var.
Dadas ethos
På tiotalet syftade ordet politik ännu på vanlig partipolitik. Dada var egentligen ett av de första försöken att politisera alla livsområden. Trots detta har dadas motstånd ofta tolkats som enbart humoristiskt. Bakom konstnärernas gäckande skämtlynne fanns dock en total kritik av rationalismen och vanemässiga världsåskådningar. Dada ville bokstavligen ifrågasätta allt – även sig själv.
I den dadaistiska visionen lever vi i ett samhälle där friheten är ytterst konstgjord. Ramarna för fria val är nämligen alltid förutbestämda och dessa reglerar vår syn på världen. Vi kan inte välja bort sådant vi är omedvetna om. Det är som att stå vid en godishylla och bara få välja bland de gula karamellerna utan att veta vilka andra sorter det finns. ”En vardagsmänniska hade bara den förmåga som slumpen hade klistrat på hans huvudskål, på utsidan, hjärnan var tom”, skrev Hausmann.
Ett sådant ethos lägger grunden för nya och alternativa former av gemenskaper, moraluppfattningar, könsroller och sätt att uppleva världen. Dessa framhäver hur lätt det är att socialiseras till samhällets regler och hur svårt det är att vända denna process. Enligt en anonym dadaist måste man först ”glömma sitt kön som sitt fosterland och älska intet, eftersom själar och kossor luktar likadant”.
Dadas utopi var uppenbart ambitiös. Sensmoralen är dock grundläggande – man ska vara mer öppen för olika slags idéer, lösningar, kulturdrag och folk. Dadaisterna var ändå inte alltid själva de bästa ambassadörerna för en sådan livssyn. Till exempel genomgick Ball näsplastik i fruktan för att misstas för en jude.
Helsingfors dada
Som kosmopoliter odlade dadaisterna ihärdigt flerspråkighet och internationella kontakter. Utöver de ovannämnda huvudrörelserna dök enskilda grupper upp bland andra i Georgien, Jugoslavien, Italien, Rumänien och Ryssland. När Parland-översättaren Johannes Göransson för några år sedan föreläste om ”Helsingfors dada” blev flera finska akademiker förbryllade – det fanns ju ingen dada i Finland, eller?
Man hör ibland att finlandssvensk modernism införlivade dadas formella egenskaper men aldrig var dada i ordets kontinentala mening. Författarna Hagar Olsson, Gunnar Björling och Henry Parland tog dock intryck av dadas grundsyn på journalen Quesegos sidor. I Finland var dada först och främst ett kortlivat litterärt fenomen.
Ur vårt nutida perspektiv fungerar dikter som Björlings ”4711 universalistisk dada-individualism” bäst som ett slags pastischer på Cabaret Voltaires radikala alster. Textens grammatiska uppror, ofullständighet och flyktighet är ändå onekligen dadaistiska och pionjärmässiga i det finlandssvenska sammanhanget. Man måste också lägga märke till att Björling var relativt ointresserad av detta sammanhang när han propagerade för en universal individualism.
Triumf eller nederlag?
I dag dokumenterar flertaliga publikationer och utställningar hur dada mötte estetiska utmaningar, främlingshat, krigshets och ojämställdhet under det första världskriget. I den nutida Cabaret Voltaire firas dada hela året med diverse performanser, filmvisningar och exposéer.
Annars verkar dadas New York-gren ha lyckats med sin agenda. Konstinstitutionen har absorberat dada som en historisk rörelse och den har blivit en källa för konsumtionsprodukter. I varje museibutik hittar man häften, pennor, muggar, musmattor och kläder där ordet dada står som ett tomt varumärke. För dem som är redo att satsa lite extra på originalets pseudoheliga aura, finns det armbandsur utrustade med pyttesmå bitar av ursprungliga kabaréaffischer. Med Parlands ord handlar det om idealrealisation.
Sådana varor har självklart lite med dadas grundsyn att göra. Precis därför har dada lyckats. Den synliga nivån kan tämjas, men inte viljan att ifrågasätta det vardagliga livet i samhället. Dada kan inte heller placeras på en politisk skala mellan vänster och höger för dadas ethos står utanför alla bipolära system. Den pågående forskningen och det växande intresset för dada visar ändå att grundsynen är aktuell – värdekonservatismen och nationalismen har nämligen inte försvunnit någonstans.
Ändå är dada bara ett av många möjliga namn för motströmstänkande. Det handlar om fortlöpande kartläggning av livet, människans omgivning och potential. Dadas syfte är att lära oss föreställa oss nya alternativ oberoende av rådande strukturer. I den betydelsen är dada ”det stora nejet” som alla borde säga minst en gång i livet. Nej, med ett brett leende.