Bamse är Skalmans marionett

Är Bamse socialist? Den frågan har många ställt sig i samband med att världens starkaste – och snällaste – björn fyller 50 år. Sin debut gjorde han redan 1966 i Allers, men framför allt är det de tecknande filmerna och serietidningen som gjort honom oerhört populär, också i Finland.

Under en period på 1980-talet var den svenska serietidningens upplaga till och med större än Kalle Ankas. Och ända sedan den började utkomma 1973 har serien haft en klart uppfostrande ambition, och undervisat läsarna i allt från tandborstning till vikten av att använda cykelhjälm. Men är Bamse socialist?

Det korrekta svaret är förmodligen att Bamse var socialist under en period i sin ungdom, då hans pappa Rune Andréasson skrev berättelser om exploatering och social utsugning, ofta med ärkekapitalisten Krösus Sork som antagonist. Sedan Andréassons död 1999 har Bamse närmast utvecklats i en socialliberal riktning.

I den bunt tidningar från 2000-talet som min dotter fick i somras är Krösus rätt sällan närvarande, och då oftast gestaltad som en renodlad gangster. De serieskapare som tagit över stafettpinnen har i hög grad ersatt honom med en ny, helt opolitisk mästerskurk, Reinard Räv.

Bamsetidningen är fortfarande aktivt ställningstagande mot rasism, homofobi, miljöförstörelse och mobbning. Men den ekonomiska systemkritiken är nedtonad.

Den var visserligen också i begynnelsen. Seriens tidigaste barndom präglades av renodlade äventyrsberättelser – ofta av ett lite grabbigt slag – men då Bamses popularitet växte framåt 1980-talet verkar det som om Andréasson tänkte att han fick ett ansvar att säga något med sin Bamse.

Parallellt med den ambitionen bildar Bamse familj och det omkringliggande samhället blir tydligare i konturerna och växer: runt kullarna bor också en massa ekorrar, igelkottar, kaniner och sorkar som inte direkt ingår i Bamses vänskapskets, och vid sidan av idyllen frodas Körsus Sorks ekonomiska imperium med fabriker och varuhus.

Här ligger också arenan för de ideologiska kraftmätningarna mellan kapitalism och socialism, som ofta också har ekologiska och pacifistiska undertoner.

Det blir många konfrontationer – både med kapitalismens hantlangare och med mer beklagansvärda busar – men här håller jag inte riktigt med Sebastian Bergholm som på Svenska.yle.fi den 25 december skrev att Bamse har en våldsagenda; att serien "aldrig stuckit under stol med att det är med våld som ondskan skall kuvas".

Om man undantar någon ungdomssynd (missdådare som kastas upp i grantoppar) använder Bamse våld så gott som uteslutande i direkt självförsvar. Han skadar dessutom inte sina motståndare genom slag och sparkar utan nöjer sig vanligen med att jonglera med dem och förstöra deras eventuella vapen. Påfallande ofta uteblir de direkta handgripligheterna helt och hållet.

Vissa busar kan rehabiliteras med snällhet. Bamse ogillar personligen att slåss, han använder aldrig våld i preventivt syfte och han bestraffar aldrig med stryk. På grund av sin styrka är han ständigt utsatt för hot när han inte är dunderladdad, men trots det försummar han notoriskt enkla säkerhetsåtgärder som att till exempel inte gå hemifrån utan en tub dunderhonung i byxficka.

Däremot är det intressant att se hur just Bamse påverkas av det politiska projektet. Andréasson är ändå demokrat och får nu uppenbara problem med att titelfigurens mest definierande egenskap är dunderstyrka. Det sker nästan obemärkt, men plötsligt är Bamse själv inte längre den självskrivne ledaren och hjälten (när han fortfarande är det blir det allt oftare i kraft av sin snällhet).

I stället blir det Skalman som tar över rollen som den verkliga politiska ledaren, visserligen lite motsträvigt och ofta som en slags marionettmästare.

Det visar sig att Skalman genom sitt överlägsna intellekt är minst lika väl skickad som Bamse att ta hand om småskurkarna. Ofta behöver han inte ens ty sig till den fantastiska teknologi han uppfinner och kontrollerar, utan kan lura dem dit han vill. I synnerhet i dusterna med Krösus Sork övertrumfar hjärncellerna dunderhonungen nio gånger av tio.

Mat-och-sovklockan och hans patologiskt strikta behov av rutiner sätter honom ur spel ibland, men inte är den en större black om foten för honom än vad den återkommande avsaknaden av dunderhonung är för Bamse.

Bamse är visserligen intellektuellt bättre rustad än den stora massan, men hans etik begränsas till ett fåtal maximer – ”det är bättre att vara snäll än stark”, ”ingen blir snäll av stryk” och olika varianter på att många små tillsammans kan åstadkomma stordåd. Hans fyrkantiga principfasthet hjälper honom att inte låta sig korrumperas av den våldsmakt som står honom till buds, men som filosofi eller politiskt program betraktad är den mycket tunn.

Dessutom har Bamse ofta svårt att genomskåda skurkarnas motiv, Krösus kapitalistiska agenda och vännernas psykologiska bevekelsegrunder, liksom att tänka strategiskt i flera led. Allt det där överlåter han åt Skalman, som han har ett ovillkorligt förtroende för. Han ifrågasätter nästan aldrig vad Skalman säger, och om han gör det lyckas Skalman i slutändan alltid övertyga honom – och få sin vilja igenom. Det är själva definitionen av makt.

Om Skalman ville det kunde han utan större problem göra sig till diktator över kullarna och småningom ta över världen, eventuellt med Bamse som lydigt redskap. Frågan borde med andra ord egentligen lyda: Är Skalman socialist?

Det är han, men en mycket anspråkslös sådan, kanske desillusionerad, i praktiken lite ovillig att ställa sina förmågor i det gemensammas tjänst. Om Bamses politiska potential begränsas av hans bristfälliga systemkritik och frånvaron av visioner, så är Skalmans egentliga akilleshäl inte mat-och-sovklockan utan hans avsaknad av revolutionär glöd.

Han gör sina punkinsatser och kan till och med agera självuppoffrande, men när allt kommer omkring är han en rätt småborgerlig figur, en utpräglad individualist, lätt asocial. Bildligt talat benägen att sluta sig inom sitt skal.