Först kom kulturrasismen, sedan rasbiologin
Maja Hagerman känner sig som en privatdetektiv. I historiens skräphögar letar hon efter bevis, motiv, tankemönster och vittnesmål som kan hjälpa oss att förstå såväl gårdagens som dagens Europa.
Utställningen gör en dundrande succé.
På något annat sätt kan man inte beskriva det. Recensenter höjer den till skyarna. Kungligheter minglar vid invigningen. I Stockholm ses den av 10 procent av befolkningen. I Uppsala av 40.
Året är 1919 och den 51-åriga docenten Herman Lundborg står på gränsen till sitt stora genombrott. Han har själv tagit en hel del av de 700 fotografierna som förevisas i Svenska folktyper, som också resulterar i en bok med samma namn. I dag kan vi se projektet för vad det var: den framgångsrika finalen för en rasistisk PR-kampanj. Ett par år senare inrättar Sveriges riksdag Statens institut för rasbiologi i Uppsala och gör Herman Lundborg till dess chef.
Under 1920- och 1930-talet kommer institutet att producera vetenskaplig legitimitet för den svenska kolonialismen i Lappland. Och för den framväxande nazismen i Tyskland.
Mästerfotografen
Att svenskarna gick man ur huse för att se Svenska folktyper i Stockholm, Uppsala och flera andra städer förvånar ändå inte författaren Maja Hagerman, vars bok om Herman Lundborg blev nominerad till svenska Augustpriset i höstas. Hon säger att intresset i hög grad berodde på att det var mycket sällsynt med fotografiska utställningar över huvud taget. Att i 700 bilder få se "hur folket ser ut" var förstås en lockande – ja, rentav en charmerande – tanke.
Dessutom var Herman Lundborg utan tvekan en skicklig fotograf, och en kurator som visste precis vilket intryck han ville skapa. Kompositionen av enskilda bilder, valet av de avbildade personerna och urvalet av de 700 bilderna ur ett mycket större sampel gjordes med det entydiga syftet att framhäva olikheter mellan "raserna". Å ena sidan den ädla svenska eller germanska "rasen", å andra sidan de underlägsna "finnarna" och "lapparna".
Än i dag kan det vara svårt att värja sig mot bildernas agenda. Ta till exempel fotografiet av de tre samiska nomadskolelärarinnorna, taget vid seminariet i Vittangi 1917 med syfte att åskådliggöra "rasblandning". Kamerans myndiga anspråk på sanning och objektivitet måste ha gjort ett oerhört intryck på publiken 1919: man "ser" ju själv de tre "raserna".
– Men i det fotografiska arkivet kan man också hitta andra bilder från samma fototillfälle. Det visar sig att det här är en klass på tjugo personer som sett ut på både det ena och det andra sättet. Lundborg har varit otroligt noga med att välja just de här tre för att ge just det här intrycket, säger Hagerman.
För att framhäva olikheterna har kvinnorna dessutom olika höga mössor, och är placerade i en liten backe vilket förstärker skillnaden i längd. Knappast är det heller någon slump att just "den svenska" typen tittar rakt in i kameran.
– Det är att med försåtliga medel skapa ett vittnesmål, en "sanning".
På motsvarande sätt var hela Svenska folktyper manipulerad. Men i förhållande till andra källor från samma tid var omdömena om de lägre stående "raserna" ganska nedtonade i anslutande texter, förmodligen av politiskt taktiska skäl. Den i Uppsala bosatte finlandsvensken Rolf Nordenstreng bistod med en del av textmaterialet. "Finnarna" beskrev han som "tröga" och "inåtvända". De skulle ha haft en "slapp känsla för samhällsordningen" men var ändå att betrakta som "kulturdugliga". Värre var det, enligt honom, med "lapparna" som beskrevs som en "efterbliven utvecklingsform av människan" i en av de mer bryska formuleringarna.
Kungstanken är hursomhelst att visa att det biologiska arvet förklarar alla olikheter mellan människor.
Kvinnokarlen
Maja Hagerman fick upp ögonen för Herman Lundborg i samband med arbetet med en tidigare bok, Det rena Landet från 2006. Att Lundborg var en inflytelserik rasbiolog under 1900-talets först hälft var förstås ingen hemlighet, och inte heller arten av hans rasism. Boken om de svenska folktyperna är väl spridd, och det rasbiologiska institutet som han ledde, levde vidare långt efter hans död 1943. Först 1958 bytte det namn till Institutionen för medicinsk genetik.
Men trots att dessa kapitel i den svenska historien lyfts fram och kritiserats tidigare fanns också många obesvarade frågor: Vem var Herman Lundborg, egentligen? Vad drev honom? Och varför blev han den han blev?
Boken Käraste Heman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta bygger till stor del på arkivarbete. I Uppsala universitetsbiblioteks arkiv fanns stora brevsamlingar efter Lundborg och med dem som bas kan Hagerman teckna bilden av en ganska motsägelsefull figur: ett begåvat läshuvud som trivs bäst på långa och strapatsrika resor i det karga Lappland. En chauvinist som betraktar kvinnan som en barnaföderska, men som ändå verkar ha ett långt större själsligt utbyte med sina kvinnliga bekanta än med manliga kollegor och vänner.
Speciellt paradoxalt är det att det ofta handlar om kvinnor som ur rasbiologens perspektiv är att betrakta som "rasfrämlingar". På 1910-talet blir den finska nomadskolelärarinnan Hilja Holm hans nära medarbetare och brevvän i många år. Några år senare är det "finsk-lapska" Maria Isaksson som utanför äktenskapet föder hans son och som senare blir hans andra hustru – trots professorns offentliga kritik mot allt vad "rasblandningar" heter.
Eller löste han dilemmat genom att låta sterilisera både Maria och sonen Allan? Hagerman antyder möjligheten, men det finns inga definitiva bevis för att de skulle ha underkastats samma "hygieniska" projekt som blev verklighet för så många tusen svenskar.
– Genom sin livsresa visar han många olika sidor. Man får en känsla av att han i ungdomen har kontakt med sin "kvinnliga" sida – han är intresserad av psykiatri, av att lyssna på människor och förstå vilka de är. Och när han gifter sig första gången blir det med en jämnårig kvinna, en yrkesarbetande och självständig person.
Vad fick honom att överge den linjen?
– Jag tycker mig se att han blir väldigt starkt tagen av läsningen av rasismens fader Arthur de Gobineau. Det finns en stor otäck bok som heter Om människorasernas ojämlikhet som återintroduceras i rashygieniska kretsar då Lundborg jobbat några år, i ett skede då han söker efter teorier som kan förklara det mänskliga elände som han sett på sinnessjukhusen. Gobineaus tankar har en inkubationstid men tar alltmer över hans världsförståelse. Samtidigt längtar han verkligen efter att göra karriär och få ett stort forskningsuppdrag. Det hittar han här – och blir så enormt fanatisk
Hagerman anar en längtan efter mening, efter att göra något som har djupare betydelse. Början av 1900-talet är en tid av hjältedyrkan, inte minst inom vetenskapen, och kanske är det en plats i samma galleri av stora män som Adolf Erik Nordenskiöld och Sven Hedin som hägrar.
Nazisten
Att Herman Lundborg och hans rasbiologiska institut kom att få en konkret samhällelig betydelse är ställt utom allt tvivel, även om han långt ifrån var ensam om sina idéer, vare sig i det vetenskapliga samfundet eller inom politiken. Den rashygieniska diskursen fick gehör såväl inom arbetarrörelsen som hos liberaler och konservativa.
Efter grundandet verkar Rasbiologiska institutet ändå inte ha varit någon påläggskalv, och den svenska riksdagen skar i flera omgångar ner dess anslag. För Herman Lundborg blir det allt viktigare bevara sin status som seriös vetenskapsman, och att förknippas alltför intimt med en viss politisk rörelse blir riskabelt. När den svenska tidningen Nationalsocialisten 1924 ger ut ett provnummer tar han kontakt med dess redaktör och ber om att inte bli citerad eller uppmärksammad i tidningen. Detta vore en björntjänst:
... Dessutom kräves årligen riksdagsmajoritet för att få nödiga anslag, då hela institutet utom chefen är ställt på extra stat. Börja judarna märka att institutet eller mina idéer börja avsätta sådana frukter, som komma till syner i NATIONALSOCIALISTEN – i stort sett riktiga för övrigt – d.v.s. den ena polen är rasbiologisk politik och den andra judarnas undanträngande m.m., så vända de sina angrepp mot mig och institutet. De börja ett mullvadsarbete, en odiös presskampanj i sina egna organ.
Att Lundborg privat utvecklar starka sympatier för nazismen är uppenbart, men han inser att det han har att erbjuda är vetenskaplig legitimitet för raslärorna. Det är också som en oberoende auktoritet han tas emot i Tyskland, där nazistiska forskare och tidskrifter flitigt refererar till hans arbete.
– Som professor på ett institut i Sverige blir han ett kvitto för att de tyska ansträngningarna är riktiga, konstaterar Hagerman som tänker forska vidare i hur det rasistiska utbytet såg ut mellan Sverige och Tyskland.
– Ett spår jag skulle vilja följa är Lundborgs otroligt praktfulla bilderböcker som finns på tyska bibliotek. Om man jämför hans böcker med motsvarande tyska så är Lundborgs enormt påkostade och lyskraftiga. De är som coffee-table-books.
Kulturrasisten
Men i Herman Lundborgs forskning är det som sagt inte judar och svarta som står i fokus. På den här tiden arbetar rasbiologin utifrån uppfattningen att det existerar ett stort antal olika vita "raser". I Tyskland antas de vara fem till antalet, medan en stor del av befolkningen i Finland och norra Sverige kan vara vit, blond och blåögd utan att nödvändigtvis tillhöra den germanska "rasen". Tvärtom ser Herman Lundborg och hans meningsfränder på finnarna – eller den "östbaltiska rasen" som den heter i akademiska sammanhang – som olämplig för svenskar att beblanda sig med. Finnarna har till exempel en tydlig dragning mot kriminalitet.
De essentiella föreställningarna om olika raskaraktärer är emellertid inget som uppstår med rasbiologin. De kan spåras tillbaka till Johann Gottfried Herders nationalromantiska idéer från slutet av 1700-talet, enligt vilka finnar var något helt annat än germaner. Herman Lundborgs lät sig också inspireras av sin landsman Gustaf Retzius som reste till Finland på 1800-talet och publicerade en bok om "finska kranier".
– De här rasistiska idéerna är något som kommer under 1800-talet. Tidigare fanns de inte. De är en produkt av den lärda världens språkforskning och har uppstått ur frågan "Varför pratar vi så konstigt?". Varför pratar finnarna ett språk som inte är släkt med de andra europeiska språken? Därifrån har det rullat vidare som en snöboll av olikheter som förstärkts ju mer man undersökt dem.
Där tangerar du ett av mina huvudintryck. I dag talas det mycket om kulturrasismen som den biologiska rasismens efterträdare – men när jag läser din bok och brevutdragen i den så tänker jag att det hela tiden handlat om kultur. Att det aldrig handlat om något annat. Biologin är liksom bara det svepskäl som man velat härleda alltsammans till.
– Ja, det där är viktigt. Det finns ingen som på allvar skulle hävda att det är intressant om näsor är olika långa eller om skallar är korta eller runda. Ingen skulle tycka att det är viktigt om det inte fanns en korrespondenslära om att sådana biologiska data är tecken på själförmågor och kreativitet, högkultur eller lågkultur.
Har vi en nidbild av det tidiga 1900-talets biologiska rasism, som blivit alltför lätt att avfärda?
– Vi förfrämligar oss från det här, och skrattar åt hur tokiga de var och hur fel de hade. Jag tänker att det i alla fall är bättre att vi pratar om det, även om vi hamnar i behovet av att skratta åt det. Man kanske måste göra det för att orka... Men jag har förvånats av hur lite av det här som är närvarande i svenska läroböcker. Men jag vet inte hur det är i Finland?
Den nya läroplanen för det finländska gymnasiet skär ner historieämnet med 40 procent.
– 40 procent? Oj... Oj...
Vad har du lärt dig om ondska genom det här arbetet? Eller är det meningsfullt att tala om ondska?
– Jag tror att man kan tala om ondska. Det är ändå någonting man kan hålla människor ansvariga för. Jag som svensk är förstås inte kollektivt ansvarig för vad någon annan svensk gjorde för några generationer sedan. Men personer gör val då de väljer att ansluta sig till vissa idésystem. Och rasbiologin innebar medvetna programmatiska avsteg från det som var den gängse etiken. Och inom den rashygieniska rörelsen valde man att beskriva staten som en rovfågel som måste ta de inte livsdugliga mössen.
Om du skulle sätta dig till doms över Herman Lundborg: vilket är hans ansvar för de brott mot mänskligheten som 1940-talet skulle bära med sig?
– Egentligen känner jag mig inte som en domare, utan som en privatdetektiv. Jag ska ta reda på mer om hur den här överlämningen mellan Sverige och Tyskland såg ut. Om man letar så kommer man också att förstå mer av hur allt hängde ihop.
– Det kan vara viktigt att göra just det här i dagens Europa, med gränser som kanske kommer att stängas och med politiska agendor som alltmer handlar om vem som hör hit och vem som inte gör det. Då blir det viktigt att veta hur raslärorna i Europa såg ut en gång, och hur de satt ihop. Det finns farliga tankesystem. Och rasismen är ett farligt tankesystem: en spegelsal där man kan bli fångad.
Fotnot: Fredagen den 29 januari klockan 19.00 besöker Maja Hagerman Helsingfors arbis.