Kvinnoblick utmanar kyligt samhällsklimat

– Jag ser det som min plikt, någon måste göra det, annars blir den här världen aldrig en tillfredsställande plats att leva i.

Koreografen Sanna Kekäläinen resonerar kring frågan om varför en människa egentligen ställer sig upp på en scen för att bli påtittad av andra.

Som feministisk pionjär inom den finländska nutida dansen, ser Kekäläinen alltid uppträdandet som något politiskt. Särskilt den nakna kvinnokroppen, som hon så ofta opererar med på scenen.

– Att kvinnokroppen framträder på det här sättet är oerhört viktigt, fortfarande är det långt ifrån ett vanligt sätt att framställa den på.

Ja, den som sett verk som Diva Vulva, Private, Sananavapaus & Spektaakkeli och The Beast från dansgruppen Kekäläinen & Companys tjugo verksamhetsår, vet att Sanna Kekäläinen ofta står naken på scenen.

Men kvinnokroppen som framträder i Kekäläinens verk är en helt annan än den sexualiserade, kommersialiserade kvinnokropp som dominerar i vår offentlighet. Kekäläinens kropp filtreras inte genom en manlig blick. Kekäläinens kropp är samhällelig.

– Det är något som jag har arbetat länge och enträget med. Det är resultatet av en stark strävan efter att befria kvinnokroppen från den pornografiska barlasten. Och uppenbarligen lyckas det eftersom människor upplever att det inte är en exhibitionistisk kropp på scenen, utan en allmän kropp.

– För mig är det självklart, det är den nakna kroppen som är nummer ett för dansaren, den man börjar med. Men visst märker jag olika förhållningssätt till nakenhet under repetitioner, i arbetet med andra dansare. Det finns en stor skillnad mellan män och kvinnor, det är mycket lättare för män. Också om kvinnor inte skäms, är deras nakenhet inte lika automatisk och självsäker.

Det är inte lika lätt att styra kvinnokroppen till att bli neutral, allmän. Man är tvungen att tekniskt förstå sin kropp, hur man placerar den för att det inte ska bli porr. Inte är det kul för kvinnor! Nej, jag önskar det vore annorlunda.

Europas syndabockar

Människovärde i allmänhet och kvinnans kropp och blick i synnerhet är ämnen som Sanna Kekäläinen gång på gång återkommer till i sina föreställningar.

I det nya verket Passion undersöker hon den samhälleliga mekanism som skapar syndabockar. En mekanism enligt vilken ondskan låses in i ett visst objekt för att andra ska ha möjlighet till lycka. Urbilden för passionstemat är Jesu korsfästelse och lidande. Jesus är kärlekens symbol, men också syndabocken.

– Det är ett evigt tema, men framför allt aktuellt nu när Europa är fullt av syndabockar, det vill säga de miljoner asylsökande som flytt hit, förklarar Kekäläinen.

Vad anser du om situationen för asylsökande och den pågående samhällsdebatten?

– Situationen är tragisk. Den blottar överraskande sidor av det finländska samhället, starka xenofobiska drag, en gigantisk iver att diskriminera, en fullkomligt bisarr rädsla för det annorlunda. Allt som är avvikande ska fördömas och bekämpas.

– Här blottas också västvärlden som den globala kapitalismen förstört, ett postkolonialt Europa som vi själva har skapat. Först fördärvar vi för oss själva, sedan fördärvar vi hela jordklotet. Vi exploaterar "deras" naturresurser och sedan försöker vi göra "dem" till andraklassens medborgare.

Kekäläinen understryker att det nya verket inte är någon predikan, utan ett minimalistiskt verk som utgår ifrån individuella erfarenheter som sedan växer till något större, en delad upplevelse.

– Våldets dimensioner i dagens samhälle är så enorma att jag tror man måste svara på dem på ett annat sätt. Därför ville jag göra en "tyst" föreställning.

Fält utan resurser

Sanna Kekäläinen är en av krafterna som grundade produktionsbolaget Zodiak 1986, som tio år senare blev ett produktionshus för nutida dans, med två scener på Kabelfabriken. Med andra ord besitter Kekäläinen ett långt perspektiv på det finländska dansfältet.

– Det som är påtagligt är att fältet vuxit explosionsartat. Det är för många på fältet, alla sysselsätts inte. Vi saknar fortfarande strukturerna, grupper som kan sysselsätta uttryckligen dansare, inte bara producenter. Kulturpolitiken har gått in för en totalt destruktiv stil, det kommer mer folk, samtidigt som det inte kommer mer resurser. Tvärtom skär man i stöden för redan existerande aktörer.

Inte heller planerna för Dansens hus får höga betyg av koreografen. Kekäläinen befarar att populärdansen och kommersiella evenemang, kommer att dominera repertoaren. En annan farhåga är att Dansens hus finansiering tas från Stadsteaterns danskompani Helsinki Dance Company, en betydande aktör på dansfältet. 

– Det visade sig inte vara en så bra lösning för konstdansen. Konstdansen hade förtjänat ett eget hus.

– I välfärdsstaten har konstens grund alltid varit ideologi, kunskap och tänkande. Den här principen har nästan försvunnit, nu ska man producera verk som säljer och det som säljer anses vara "bra konst". Ändå har alla konstfenomen börjat i marginalen, småskaligt, för att sedan breddas till populärkultur, massproduktion och spektakel. Vad händer om det här inte längre är möjligt?

Utveckling och tillbakagång

Hur är det då med feminismen som Sanna Kekäläinen så länge ensam var en symbol för på dansfältet. Mår feminismen bättre i dag?

– Tja, feminism har blivit mainstream, den existerar, är synlig, och det är ju bra. När jag för fem år sedan skrev pressmeddelanden om mina verk fick jag avväga noggrant ifall jag skulle använda ordet feminism eftersom det väckte så stark motvilja i det här landet. I dag är feminismen på modet.

Men nykonservatismen oroar Kekäläinen.

– Situationen med asylsökande har lett till en avdemokratisering som drabbar kvinnor. Problemet är inte att asylsökande kommer hit, utan att våra värderingar vittrar sönder, att vi blir skrikande halvgalningar som hatar allt annorlunda. Om vi nu börjar stöta bort, avvisa, peka på allt det som är annorlunda, påverkar det naturligtvis också kvinnans ställning. Också kvinnan har minoritetsstatus i den här världen, det går inte att bestrida. Nej, inte ser det ljust ut.

Passion har premiär i kväll på Stoa i Helsingfors.