– Han är en av Finlands genom tiderna kändaste vetenskapsmän på det humanistiska fältet, alla kategorier. På det internationell planet har han varit enormt betydelsefull, bland annat som en brobyggare mellan analytisk filosofi och kontinental filosofi.

Det säger filosofen Bernt Österman som är kurator för von Wright och Wittgenstein-arkivet vid Helsingfors universitet, och tillsammans med föreståndaren Thomas Wallgren engagerad i många av jubileumsårets programpunkter.

Österman lyfter fram von Wrights insats som utvecklare av den filosofiska logiken, men också det som han kanske är mest känd för bland gemene man: som en inflytelserik nordisk intellektuell känd för essäböcker som Humanismen som livshållning (1978), Vetenskapen och förnuftet (1986) och Myten om framsteget (1993), alla riktade till en lite bredare publik.

Hur stor är skillnaden mellan von Wrights populära verksamhet och den mer akademiska filosofin?

– Det där är hans eget problem också, han funderar alltid på det. Kanske kan man säga att skillnaden blir mindre med åren, men egentligen började han skriva essäer av en mer populär natur för Studentbladet redan på trettiotalet. Sedan skriver han också en del för Nya Argus, till exempel om Dostojevskij och säger att det här är nåt han bara gör för sina vänner – men nog är det mycket bättre än så. Från sextiotalet börjar han försöka få sitt akademiska och essäistiska arbete att gå ihop.

Wittgenstein

I det skedet var hans akademiska karriär redan långt framskriden, efter ett synnerligen tidigt genombrott. von Wright var inte mer än trettio år gammal då han utsågs till professor vid Helsingfors universitet 1946. Efter att hans doktorsavhandling The Logical Problem of Induction fått stor uppskattning bland annat i facktidskriften Mind, fick han bara två år senare ta över Ludwig Wittgensteins professorssäte vid universitetet i Cambridge.

– När han startar upp sin egen forskarbana är han redan professor i Cambridge, säger Österman

Wittgenstein var världskänd redan vid det skedet, men hade publicerat förvånansvärt få skrifter. Efter hans död var det Georg Henrik von Wright och två andra lärjungar – Rush Rhees och Elizabeth Anscombe – som fick förtroendet att förvalta de opublicerade texter han lämnade efter sig, med uppmaningen att ge ut vad de ansåg lämpligt. Den utgivningen kom att befästa Wittgensteins position som en av 1900-talets mest inflytelserika filosofer.

På von Wright och Wittgenstein-arkivet i Helsingfors förvaltas förutom von Wrights egna texter också hans kopior av de Wittgensteinska dokumenten och en stor mängd korrespondens om hur det gick till när böckerna gavs ut.

I kväll klockan 18.05 inleds jubileumsåret med ett seminarium som är ett samarbete mellan arkivet och Helsingfors arbis, i vars bibliotek seminariet äger rum.

– Man kan vänta sig en översikt över hans filosofiska betydelse, och hans sätt att skriva som Nora Hämäläinen gärna brukar prata om. Men det blir säkert också personliga hågkomster. Både Lars Hertzberg och Tom Reuter kände honom väldigt bra.