Med fäbless för tenorer
Nationaloperans senaste spektakel handlar om ett nytt läkemedel med förödande bieffekter. Men om Indigo alls går till historien är det av helt andra orsaker.
Eicca Toppinen och Perttu Kivilaakso är bekanta namn som frontfigurer i heavymetallbandet Apocalyptica, men nu debuterar herrarna som operakompositörer. Indigo heter verket som får sin urpremiär på Nationaloperan på fredag nästa vecka.
Vad genrebeteckning gäller är det här inte en rockopera, inte heller heavyopera, snarare då en hybrid av två till synes avlägsna genrer.
– Det här är en ny sorts opera, en korsning av heavy och klassisk opera, två genrer som förenas av bland annat pompösa klimaxar och melodisk sångbarhet, förklarar Nationaloperans konstnärliga ledare Lilli Paasikivi som beställt verket.
Paasikivis testade först konceptet på sin egen festival på Pyhäniemi gård sommaren 2012. Erfarenheterna med Karita Mattila, Apocalyptica, Sinfonia Lahti och Hannu Lintu var så pass goda att hon beställde en hel opera av upphovsmännen.
Då som nu hade Jaakko Kuusisto en avgörande roll när det gällde att arrangera materialet för orkester.
– För en bra orkesterklang krävs mera än fina melodier. Det krävs olika skikt i musiken. Det har varit mitt uppdrag att få musiken att bubbla, säger Kuusisto.
Trots att han har satt de allra flesta noterna på pränt, räknar han sig inte som medkompositör.
– Orkestreringen har skett i samförstånd med Kivilaakso och Toppinen och varje melodi härstammar från deras penna.
Indigo är nu skriven för en traditionell symfoniorkester utan rockband, trumset och elgitarr. En stark rockkänsla med öppna harmonier och rytmiska riff lär ändå finnas i partituret och alla sångare sjunger i mikrofon.
Farliga experiment
Indigo sägs vara ett experiment på fler än ett plan, och bland annat därför rör sig Sami Parkkinens libretto i en science fiction-inspirerad värld. Handlingen kretsar kring en ny medicin som är tänkt att öka människans effektivitet, men som har förödande biverkningar. För att motverka dessa tar man till farliga experiment som för individerna till en helt ny nivå, Indigo (därav namnet). Där möter huvudrollsinnehavaren Daniel den redan döda Carl.
– Hela teamet har varit så sammansvetsat att det är svårt att minnas vem som har tillfört vad. Det enda som jag direkt kan minnas är min tolkning att den här operan närmast liknar en modern Faustberättelse. Vi tittar på åt vilket håll världen utvecklas och till vilket pris människan kan sälja sin själ, säger regissören Vilppu Kiljunen som samtidigt framställer operan som en dystopi och kritik mot ett alltför teknologifrälst samhälle.
Tusentals skivor i hyllan
Musiken har alltså skrivits av två klassiskt skolade heavymusiker tillsammans, men i takt med att Apocalypticas affärer upptog allt mera tid, fick Eicca Toppinen koncentrera sig på rockbandets angelägenheter medan Perttu Kivilaakso fullföljde beställningen och färdigställde operan. Kivilaakso är också den mera operabevandrade av de två. Hans pappa spelade sjutton år i festivalorkestern i Nyslott och själv har han tusentals skivor i sin samling.
– För mig är det här verket en kulmination i hela min musikaliska karriär. Jag vågar påstå att min starka klassiska bakgrund också hörs, säger Kivilaakso.
Speciellt frälst är Perttu Kivilaakso av tenorer och därför skrev han in en längre duett i slutet mellan huvudrollsinnehavaren Daniel (Markus Nykänen) och Carl (Christian Juslin).
– Jag har alltid varit en stor tenorfreak, och ville att tenorerna skulle duellera. Det handlar om en stor scen på femton minuter, som närmast söker sin like i Rossinis Otello, menar Kivilaakso.
Även om Daniel har huvudrollen och hela tiden står på scenen är Carls roll tänkt att vara en av de mest betydande birollerna.
– Carl är en så viktigt figur att alla talar om honom i en och en halv timme förrän han äntrar scenen, säger Kivilaakso.
– Daniels roll är härlig och utvecklas från början till slut, medan jag bara kommer in och gör mitt elaka parti, säger Juslin.
– Vi blev båda förbjudna att raka oss och klippa håret. Det har varit speciellt svårt för mig, som alltid haft babyface-looken, säger Nykänen.
Markus Nykänen brukar i allmänhet bekanta sig med en ny roll genom att lyssna på musiken på förhand, men det lyckades inte i det här fallet. Fördelen med att göra en urpremiär är å andra sidan att man kan skapa en förebild för framtida framföranden. Om det blir några.
Christian Juslin tror åtminstone att verket finner sin publik.
– Jag tror inte man riktar sig till den vanliga operapubliken, men verket kan säkert attrahera Apocalypticafrans också från utlandet. Tidvis är det här rena rocken, som kan föda viljan att antingen framföra operan på nytt eller skapa liknande operor i samma genre någon annanstans.