Tolv ansikten, ett geni
HBL:s Janne Strang minns brittiske musikern och konstnären David Bowie som avled söndagen 10 januari, vid en ålder av 69 år, bruten av en längre tids sjukdom.
Jag återvänder till arbetsplatsen efter en längre vintersemester en kall måndag i januari och kör de vanliga datarutinerna – posten, mail och nya releaser på Spotify. Där finns bland annat David Bowies senaste album Blackstar och jag klickar på titelspåret, en tio minuter lång spökvandring i kusliga ljudlandskap med ekon från både hans drogdrivna 1970-tal och hans maskinella 1990-tal.
Sångaren själv låter spröd och kontemplativ, men den säregna klagande klangen i rösten är intakt. Jag vet det inte då, men medan jag lyssnar är Bowie redan död.
Singeln Blackstar släpptes redan i slutet av november och albumet följde fredagen 8 januari 2016, samma dag som David Bowie fyllde 69 år. Två dagar senare avlider maestron i sviterna av en 18 månader lång kamp mot cancer.
Den egensinniga och sällsynt talangfulla David Robert Jones var aktiv som musiker, konstnär och skådespelare under sex decennier, från första hitlåten Space Oddity 1969 till nämnda album Blackstar. Uppväxt i Londonorterna Brixton och Bromley grundade han sitt första band The Konrads som femtonåring. Artistnamnet Bowie lånade han några år senare av den kända amerikanska pionjären Jim Bowie, känd för knivdesignen med samma namn.
Särskilt under första halvan av sin karriär adopterade Bowie olika scenkaraktärer i samma takt som skådespelare tar sig an roller inför ständigt nya pjäser. Någon officiell kanon av karaktärer kan svårligen slås fast, men olika Bowiekännare har tilldelat honom upp till tolv distinkta perioder med tillhörande roller – de mest kända sannolikt Ziggy Stardust, Aladdin Sane och The Thin White Duke.
Liksom hos många andra av sina samtida kolleger smalt också Bowies intresse för konst och musik sömlöst ihop med droganvändning i både kreativt och destruktivt syfte. Vissa album, som till exempel Station To Station (1976) har Bowie senare berättat att han inte minns att han gjort, att det är som en främmande person producerat dem. I en ironisk förveckling berättas att Bowie och Iggy Pop efter kokainexcesserna i Los Angeles flydde till Berlin för att komma undan drogerna, men “ingen berättade för oss att Berlin var heroinhuvudstaden i världen just då”.
I motsats till flera av de samtida kollegerna blev drogerna ändå aldrig ett självändamål för Bowie, och han lyckades under 1980-talet bredda sin influens ut i mainstreamen med cross over-hits som Ashes To Ashes, Let’s Dance och Under Pressure tillsammans med Queen. Senare delen av decenniet ägnade han åt bandet Tin Machine, ett kapitel som fortfarande delar fansens åsikter.
1990-talet sopade bort de flesta gamla genrer och artister inom pop och rock, men en kameleont som Bowie lyckades på något sätt anpassa sig också till den grymma, nya tiden där maskinella rytmer och nihilism definierade musik- och ungdomskulturen. Vid millennieskiftet hade David Bowie mirakulöst nog överlevt popmusikens kanske värsta decennium med sin experimentella heder i behåll. Naturligtvis är det ingen som förväntat sig något storslaget på länge, men i motsats till många vars karriär pikat en mansålder tidigare lyckades Bowie inte kladda ner sitt goda rykte och konstnärliga integritet. Tvärtom verkade hans status som äldre statsman inom popkulturen bara stärkas ju äldre han blev.
Under 2000-talet då gamla idoler genom diverse realityshower avslöjats som alldagliga, småsinta och talanglösa skal av de stjärnor man trott dem vara, åtnjöt Bowie en djupare respekt. Ett personligt kärt framträdande gör Bowie i en cameoroll för Ricky Gervais genialiska tv-serie Extras (2007), där han lyckas både driva med sin status samtidigt som han bekräftar den.
Blackstar blev det musikaliska geniet David Bowies tjugosjätte och sista album, och kommer sannolikt att tolkas som hans medvetna adjö och farväl. Jag lyssnar på nya låten Lazarus, det tredje spåret på Blackstar och sväljer:
“Look up here, I’m in heaven / I’ve got scars that can’t be seen / I’ve got drama, can’t be stolen / Everybody knows me now.”
Tack, Bowie. Och på återseende.