Systrarna Aubreys fantastiska århundrade
Som tonåring hakade hon på suffragettrörelsen och gjorde med tiden karriär som författare och journalist. I år fyller Rebecca Wests underbara uppväxtskildring The Fountain Overflows sextio år.
Föreställ dig sensationen av att för första gången åka bil. De tjocka avgaserna och oljudet från den trögt arbetande motorn, men framför allt den hisnade insikten av att det inte finns något framför chauffören som drar kärran framåt, varken häst eller lokomotiv.
Sådana här enastående upplevelser från det tidiga 1900-talets England klär Rebecca West i ord, i långa, melodiska meningar, i sin underbara roman The Fountain Overflows (Källan flödar). I år har det gått sextio år sedan romanen om familjen Aubrey kom ut; en bok som briljerar med sin detaljrika skildring av 1900-talets början, genom huvudpersonen, den lilla flickan Roses blick.
Så nära och på samma gång fjärran ter sig den här historiska perioden. Utvecklingen rusar fram i racerfart med tekniska innovationer som automobilen och politiska idéer som socialism och feminism. Allt det här nya, omvälvande, upprymmande skildrar Rose fortfarande i det ”poetiska skenet” från sin gaslampa.
I höstas kom spelfilmen Suffragette om den brittiska suffragettrörelsens legendariska ledare, Emmeline Pankhurst. Författaren Rebecca West (1892–1983), eller Cicely Isabel Fairfield, som hon hette innan hon tog namnet på en frisinnad kvinna i Ibsens drama Rosmersholm, anslöt sig tidigt till rörelsen som kämpade, ibland genom civil olydnad, för kvinnlig rösträtt. Den unga Rebecca West skrev sin första insändare om ämnet, bara fjorton år gammal, i tidningen The Scotsman och välkomnades snabbt in i rörelsen som maskot.
”Också feminism låg i luften, till och med i barnkammarluften”, skriver West i sin högst självbiografiska uppväxtskildring The Fountain Overflows.
Romanen kom ut 1956 och blev snabbt populär. Följande år lyckades den till och med köra om kioskvältaren Peyton Place på bästsäljarlistan.
The Fountain Overflows skulle bli den första av fyra böcker i en svit som West kallade ”Århundradets saga”. Dessvärre blev hon aldrig nöjd med uppföljarna. This Real Life (Denna sanna natt) och Cousin Rosamund (Kusin Rosamund) gavs ut först efter hennes död, och det sista verket, förlagt till andra världskriget, förblev ett synopsis. Och visst är det uppenbart att The Fountain Overflows, en rik, vidunderlig utvecklingsberättelse, utgör kronjuvelen i serien.
Romanen är stadigt förankrad i den edvardianska tiden och ibland får jag leta fram bilder på nätet för att iscensätta den här världen – hur ser egentligen en vinröd bäverhatt med mörka plymer ut? Vissa fenomen, som de ockulta inslagen, huvudpersonens ”sjätte sinne” och den våldsamma poltergeisten som härjar i ett hus, måste ses i sitt sammanhang. Det rör sig om en orolig tid, ett samhälle i snabb förändring, med två stundande världskrig och så mycket obegriplig död som vetenskapen inte kunde ge tillfredsställande svar på.
Det som gör The Fountain Overflows så tilltalande för 2010-talets läsare är humorn, den fullständiga tonträffen, barnets skoningslösa, ironiserande sätt att beskriva vuxna tillkortakommanden. Berättarjaget Rose gestaltar världen på ett skarpt, kritiskt, mycket samtida sätt.
Perspektivet är förstås sällsynt för sin tid: barnet, flickan, med låg social status får tolkningsföreträde över ett århundrade som dryftar de stora frågorna om rätt och fel, gott och ont.
På ett mästerligt sätt lyckas Rebecca West på samma gång skildra den lilla och den stora världen genom familjen Aubreys liv i det hemtrevliga, men kantstötta huset, omgivet av vildvuxna rosenbuskar och inbjudande kastanjeträd, i den fiktiva Londonförorten Lovegrove. Hit flyttar familjen, den stilige, men opålitlige spelaren Piers och den sjabbiga, men rasande intelligenta Clare och deras fyra barn: äldsta dottern Cordelia, tvillingarna Rose och Mary, och lillen Richard Quin.
Det som gör perspektivet ännu intressantare är den klassresa, i brant nerförsbacke, som familjen Aubrey, likt Rebecca Wests egen familj, gör. Säkert var det många som hade det ännu knappare än familjen Fairfield, men i början av 1900-talet var klass inget man kunde fly ifrån, konstaterar Victoria Glendinning i sin utmärkta biografi Rebecca West. A Life från 1987.
Trots sin usla ekonomi ser föräldrarna, med militär och borgerlig bakgrund, till att barnen får dela deras intresse för litteratur, konst, musik och politik. Med andra ord intressen som betydligt rikare familjer odlar, vilket gör de tre flickorna till särlingar i sin omgivning.
Det kulturella kapitalet i kombination med att sociala roller, som klass och kön, omförhandlas, gör det möjligt både för bokens flickor och för verklighetens Fairfield-systrar att göra karriär. Det är brytningsskedet som både Rebecca West och hennes romanfigurer befinner sig i, en situation där äktenskapet inte längre är det enda alternativet för kvinnan, som är så fascinerande. (Deras sociala ställning berövade dessutom både Aubrey- och Fairfield-flickorna chansen att göra ”ett gott parti”.)
Rutinerna som hör till den lilla världen skildras på ett betagande sätt – högläsning ur Tusen och en natt, festliga hårtvättsritualer som avrundas med rostade kastanjer, barnens fantasilekar som fyller gårdens tomma stall med sagoponnyer och huset med påhittade gläfsande, astmatiska mopsar. Barnens och mamma Clares värld är en värld utanför offentligheten, men likväl en värld att ta på allvar.
En mer tillfällig gäst är den högt beundrade pappa Piers. Ibland lyckas han slita sig ifrån sitt journalistjobb, sina katastrofala börsspekulationer och olämpliga älskarinnor, och ger sig hän barnens värld.
Men i huvudsak tillhör Piers ”världen utanför”, precis som Rebecca Wests egen far, journalisten Charles Fairfield. Genom pappan smyger aktualiteterna, tidens politiska strömningar in i barnkammaren, eller snarare salongen på 21 Lovegrove Place.
Piers är individualist och antisocialist ut i fingerspetsarna, och underhållande, satiraktigt gestaltar Rebecca West hans anhängare, till exempel de antisocialistiska revolutionärerna med präktiga polisonger och korderojbyxor som kommer för att uttrycka sin beundran.
Som ung var Rebecca West socialist, liksom systrarna Letitia och Winifred. Men West var en motstridig person, som hann byta åsikt i flera frågor under sin livstid, vilket framgår av Victoria Glendinnings biografi. Socialismen överskuggades snart av hennes avsky för all sorts kommunism. Hon utvecklade en misstänksamhet mot omgivningen som med åren fick paranoida drag.
Men motsägelsefull var också Wests feminism. Privat längtade hon efter en återgång till traditionella könsroller, en värld där ”män är män och kvinnor kvinnor”.
Feministisk är däremot The Fountain Overflows. Den sticker ut eftersom den inte skildrar konventionell kvinnlig socialisation – flickor som lär sig iscensätta kvinnlighet enligt tidens normer. Tvärtom handlar den om små flickor och deras relation till världen – till konst, liv och död. En relation som gestaltas passionerat och seriöst.
Det finns inte många böcker där flickor likt Aubrey-systrarna Rose och Mary så målmedvetet strävar efter en professionell bana inom konsten. Ovanligt är också att de drillas av sin närmaste kvinnliga förebild, mamman Clare Aubrey.
Clare, före detta konsertpianist, har många likheter med Rebecca Wests egen mor, Isabella Fairfield. Visserligen var hon ingen proffspianist, men var likt romanens Clare Aubrey en hejare på att spela Schumann.
Rebecca West var själv en lovande pianist som ung, men bytte så småningom ut musiken mot skådespeleri och sedan litteratur och journalistik.
I romanen tjänar musiken som en större, mer allmän bild för konsten. Mamman försöker inte bara uppfostra Rose och hennes syster Mary till att bli konstnärer. Konstnärskapet rymmer en tyngre förpliktelse, kravet på att vara en anständig människa. För Rebecca West är liv och konst tätt sammanlänkade, och den här synen illustreras av mamma Clares uppfordrande ord till Rose i romanen. Hon uppmanar sin dotter att aldrig sluta tro att livet är exakt ”så enastående som konsten säger att det är”.
Rebecca West bidrog inte bara till skönlitteraturen, hon var också en ansedd journalist. I The Fountain Overflows får pappa Piers, känd för sina skarpa opinionstexter, frågan om han inte ”bara” kan vara skribent och låta bli att hamna i ”alla de här grälen”.
Piers förkroppsligar på sätt och vis det journalistiska idealet att aldrig lämna det obekväma därhän. Men scenen stämmer även väl in på Rebecca West som var en hård teater- och litteraturkritiker, som inte drog sig för att skriva ner diverse ”litterära farbröders” kvinnoporträtt och kärleksscener.
Hon gjorde sig också ett namn som grävande journalist, rapporterade från Nürnbergrättegångarna och skrev en hyllad reportagebok från Jugoslavien strax innan andra världskrigets utbrott. Kanske kunde det även ha blivit en bok om Finland? Enligt Victoria Glendinning besökte Rebecca West nämligen Finland i samband med sin Balkanresa och blev så förtjust att hon började studera finska.
Systrarna Rose och Mary har en emotionell relation till musik. Storasyster Cordelia har absolut gehör, men saknar systrarnas djupa förståelse för konsten, hon spelar bara för att behaga. Detsamma gäller storasysterns beskyddare, den ”gräsliga” Miss Beevor, en komisk, salviagrön uppenbarelse, hopplöst förälskad i sin unga adept som hon är övertygad om är den nästa Mozart.
Rebecca West är inte skonsam mot ”falsk konst”, inte heller mot dess representanter, det udda stridsparet Cordelia och Miss Beevor. Det är svårt att inte le åt beskrivningen av Cordelias musikaliska oförmåga: ”Hennes frasering lät alltid som en korkad vuxen som förklarar något för ett barn”.
Systern Letitia Fairfield, som är Cordelias förebild, tog emellertid inte lätt på bokens porträtt. Rebecca West försvarade ändå envist sin emotionella sanning om deras uppväxt. Därför är det smått ironiskt att hon själv blev djupt sårad av sin egen son Anthony Wests modersmord, den självbiografiska romanen Heritage.
Vid första världskrigets utbrott 1914, 22 år gammal, blev Rebecca West mamma till en liten pojke. Pappan var kändis, den gifte författaren H.G. Wells. Relationen mellan ”pantern och jaguaren”, som West och Wells kallade varandra, varade i omkring tio år.
Men Rebecca West fick lida för sin ovanliga status som ensamstående mamma. Trots att begreppet ”Den nya kvinnan” var etablerat, var hon i praktiken inte välkommen, särskilt inte om hon var sexuellt aktiv utanför äktenskapet.
Hennes egen lösning var heller inte idealisk. Lille Anthony skulle förvirrande nog kalla sin mor för ”tant” och sin far för ”Wellsie”. Det är kanske inte så märkligt att det slutligen skar sig mellan barn och förälder.
Det är ändå Anthony, närmare bestämt barnet Anthony, som står modell för Richard Quin, den fiktiva lillebrodern som Rebecca West skrev in i sin roman. Enligt Victoria Glendinning kommer namnet från floden River Quin, som flöt i närheten av platsen där West tillbringade sin lyckligaste tid tillsammans med Wells och deras baby.
I romanerna symboliserar Richard Quin, liksom Aubrey-barnens kusin Rosamund, godheten, religionen, själen – allt det som är oumbärligt för konsten. Richard Quin och Rosamund blir båda offer för ondskan, de två antågande världskrigen.
De följande böckerna i Wests serie präglas överlag av mer sorg, död och svärta. I det första verket kan man ännu bara ana ett mörker någonstans bakom kastanjeträdens lövverk. The Fountain Overflows är på många sätt en sista nostalgisk minnesbild av en svunnen barndom. Bara något ögonblick senare kommer 1900-talet att visa upp sin grymmaste sida för Europa.