Det har gått över tjugo år sedan Henrik Schyffert etablerade sig i den svenska humoradeln. Kanske kan man säga att det verkliga genombrottet kom 1995 med den sexdelade tv-serien Nile City 105,6, epokgörande för många i den generation som är född åren kring 1980.

– Jag förlåter oss lite, säger Henrik Schyffert då jag frågar hur han ser på serien i dag.

Nile City skapades av Killinggänget, som förutom Schyffert bestod av komiker som Robert Gustafsson och Johan Rheborg. Serien bestod av ett stort antal mer eller mindre utflippade sketcher. Den gemensamma fonden för dem är den kommersiella radiokanalen Nile City, där allehanda tokigheter äger rum.

– I den medievärld som fanns då var det mycket politisk satir. Gamla gubbar från Lund som gjorde studentunderhållning på tv. Det sjöngs kupletter och man skulle härma olika finansministrar. Vi var väldigt trötta på det där och ville göra något som var extremt larvig och fjantigt. På så sätt kan jag förstå det: som en sorts punk, ett försök att ha sönder skiten.

Men att SVT i dag skulle producera en tv-serie som Nile City känns osannolikt. Till stor del byggde humorn på skämt om homosexualitet och annat material som knappast tål en normkritisk granskning. I samband med att serien repriserades för en tid sedan riktades hård kritik mot en sketch om två "koreanska adoptivpäron" som sjunger Lou Reeds Walk on the Wild Side med stereotyp asiatisk accent.

Hur ser du på den här kritiken i dag?

– Jag tycker att den är helt korrekt. Jag skäms över jättemycket som jag gjort. Den där homosexgrejen och ännu grövre – riktigt kvinnoförnedrande – saker ... Det jag ser är en ängslig 23-årig kille som försöker hitta sin egen röst. Ett sätt att göra det är att klanka ner på andra.

Samtidigt handlar humor också om att ta risker, att pusha gränser och att undersöka det som är pinsamt, obekvämt eller svårt. Frågan om vem som får säga vad och på vilket sätt är evig, och diskuteras ofta med hetta, kanske i synnerhet i Sverige.

Men om man ser saken från det andra hållet: Finns det i dag en risk att komiker börjar lägga band på sig för mycket?

– Jag tror att båda bitarna är sanna, och att det också finns en risk för att bli för ängslig. Som komiker måste vi få gör fel, gå över gränsen, göra bort oss. Precis som i ett laboratorium måste man få prova att hälla syra i vatten – ibland smäller det.

– Vårt problem är att vårt laboratorium är publikt. Vi måste ha publik då vi testar våra saker, så är det bara. Men kritiken har rätt i att vi också måste kunna skärpa oss, vara lite smartare och inte ge oss på det mest självklara, fördomsfullaste eller mest nedvärderande. Det är att ta en genväg: man kan få ett skratt, men det är kort som en sockerkick.

Pengar

Schyffert säger att han själv och hans egen maktposition under de senaste tio åren fungerat som den främsta måltavlan för hans humor. I föreställningen Ägd, som kommer till Helsingfors i mitten av januari, är spjutspetsen riktad mot den övre medelkassens konsumtionshysteri, i synnerhet mot de "framgångsrika, vita, tjocka män" som Schyffert och hans parhäst Fredrik Lindström representerar.

– Gunnar Ekelöf viste vad han snackade om: Botten i mig är botten också i andra. Men det kan vara ganska läskigt att titta ner i sin egen avgrund. Man vet inte vad man hittar, och om man väl grävt upp något fruktansvärt kan man inte gräva ner det igen. Men om man vågar göra det och märker att folk känner igen sig – då är det värt det.

Idén till Ägd föddes i samband med duons förra föreställning, Ljust och fräscht. Den handlade om den skandinaviska fixeringen vid heminredning, hur vi försöker bo oss lyckliga. Under spelperioden utkristalliserades småningom en tes, att "nöjda människor är livsfarliga". Det är i det antagandet som Ägd tar avstamp.

– Människor får inte sitta hemma och vara nöjda med sina Nokia 3510:or och tjock-tv-apparater. Tillväxten kräver missnöjda människor. Det är därför alla inrednings- och fitnesstidningar finns. För att vi ska tänka att jag har det ganska bra men kunde ha det lite bättre.

På vilket sätt är ni själva missnöjda?

– Vi tillhör ju den där ena procentens höginkomsttagare, och är en del av problemet. Men vi tänker att vi har rätt att prata om det här. Om man går på ett AA-möte så vill man höra någon som berättar om hur man kommit ur sitt drickande. Vi ser oss själva som tillnyktrande konsumtionsalkoholister.

Humorn uppstår i ängsligheten som finns kring pengar, säger Schyffert. Precis som med sex finns det något lite skrämmande eller pinsamt i botten. I många sociala sammanhang är det olämpligt att prata om pengar och det är comme-il-faut att säga saker som att "Nej, jag är inte intresserad av att bli rik" och "Jag har aldrig räknat ut hur mycket jag tjänar i månaden".

– Vi vill alla bli rika, men får absolut inte prata om det. I Sverige skulle man aldrig ha en guldkran i badrummet eller köra omkring med en Mercedes Benz med sitt namn som registreringsnummer. I Sverige visar man att man är rik genom att "ha tid att vara med barnen" eller genom att säga "vi tittar inte på tv hemma hos mig". Det är hög status.

Pengar är också väldigt politiskt, eller hur?

– Det är det absolut. Här i Norden ser vi ner på dem som tror på osynliga gubbar som sitter på ett moln och bestämmer allt. Men en osynlig marknad som bestämmer allt och sitter på nåt Icloud har vi accepterat. Vi har bytt religion. Men den presenteras förstås inte som en religion utan som en sanning, och man tror ju på det som gör en rikare.

Fotnot: Ägd ges tre gånger på Savoy-teatern i Helsingfors den 15–16 januari.