Från Venedig med glamour
Venedigs filmfestival är en nästan perfekt metafor för filmen i dag, skriver Sara Ehnholm Hielm som besökte festivalen i september.
Den första person jag ser när jag kommer till Venedigs filmfestival är Johnny Depp. Han går förbi mig på bryggan, omgiven av sitt entourage. I senapsfärgade byxor och grön kavaj, med vänliga trötta ögon och en aning köttig vid käklinjen, vilket skvallrar om att pojkmannen redan är 52. Horder av tonårsflickor skriker förtvivlat medan han kliver ner i ett av världens vackraste taxifordon – smäckra träbåtar blänkande av omvårdnad. Han vinkar och båten slinker i väg.
Så inleds en filmfestival som är nästan schizofrent kluven mellan fluffig eskapism och råa realiteter: kommersiella, konstnärliga, teknologiska. Hollywood-glamour och europeisk konstfilms förkärlek för elände, längtan till ett storslaget förflutet då italiensk film ägde världen och försök att hålla sig relevant i konkurrensen med andra festivaler – Toronto och Telluride samma vecka.
Läget blir allt tuffare. Bara en bråkdel av alla filmer som görs visas på bio. Vad händer med resten? När vuxna betalar för kabel-tv men endast tonåringar köper biobiljetter blir filmfestivalerna som exklusiva drivhus för sällsynta orkidéer – utsökta, monstruösa och mediokra – som aldrig kan överleva utanför. Biograffilmen håller på att förlora sin speciella status, i en samtid präglad av bilden. Men den är inte längre större än livet, utan blir allt mindre: i fickformat på mobilen.
Ändå har inte längtan efter verklighetsflykt och glamourens löfte om att alla kan bli mer attraktiva versioner av sig själva försvunnit, tvärtom. Drömfabriken var den stora utjämnaren som gav filmpubliken lockande bilder av ett mer spännande, flärdfullt liv – men vem nöjer sig längre med att längta efter det på vita duken?
Venedigs filmfestival är en nästan perfekt metafor för filmen i dag.
Filmfestivalen är med sina 72 år världens äldsta. Idén kläcktes av Mussolinis propagandaminister, för att locka turister till den nybyggda funkis-biografen och förlänga säsongen för art noveau-hotellen och beachen med små omklädningstält där italienska familjer hyrt in sig i generationer.
I dag är festivalen främst till för massmedier, i år kring 3 000 tv-journalister, fotografer, filmkritiker, modebloggare och kändisjägare. Presskonferenserna blir ren feeding frenzy när alla på slutet rusar fram för att ta selfies med filmstjärnorna. Skillnaden mellan journalisterna och fansen har utplånats.
En gång var det viktigaste självklart filmerna med tävlingarna Guldlejonet, Orizzonti och bästa debutfilm (som Jörn Donner vann 1963). Fortfarande kommer också de utdöende dagstidningskritikerna: gråhåriga, inlästa, kunniga cineaster. De talar med låg röst om filmerna som var bättre förr.
Men nu ger röda mattan festivalen mest publicitet. Vissa jurymedlemmar och filmer verkar valda för att sprida glamour. Det är ett jobb att klä sig i vackra designkreationer och vandra ner för röda mattan. Männen skämtar självironiskt bort situationen och gör något aktivt: Ralph Fiennes dansar, Terry Gilliam rusar ut i folkhavet, Matthias Schoenaerts trixar. De verkar inte bekväma med att bara bli sedda.
Kvinnorna är däremot vana vid att vara blickfång och blända med skönhet. ”Bellissima”, suckar italienarna saligt. Kristen Stewarts truliga ansikte lyses upp av hennes leende, Alicia Vikander som ett jagat rådjur, med rädda ögon. Amber Heard vill aldrig lämna strålkastarljuset – men så har hon ju det största priset, Johnny, på sin arm. Tonårsflickorna ropar Johnny, Eddie eller vem som nu är aktuell – de håller upp sina blekta filmfoton från flickrummen, sina hjärtan med trubbigt barnslig handstil. Barn- och ungdomsfilm vinner de trognaste fansen – varumärkeslojalitet ska byggas hos unga. Också mediokra skådespelare som Dakota Johnson kan få sig en dos kärlek här. Men fansen vill inte bara se en stjärna: de vill föreviga sig själva i mötet. No pics, it didn’t happen.
När jag ser Johnny på nytt har tonårsflickorna fattat tag i hans händer och drar. De vägrar släppa honom. Han ser lite skrämd ut men en livvakt får loss honom – ett villebråd för starka begär.
Festivalen vill äta kakan och ha den kvar: förföra med filmstjärnor och den avslappnade, behagliga, stiliga lyx som ingen gör lika väl som italienarna. Samtidigt som årets tydligaste trend var filmer som närmar sig verkligheten och vänder ryggen åt eskapism. Så gott som alla filmer, även från Hollywood – The Danish Girl, Black Mass, Spotlight – var baserade på sanna historier. Jämfört med välskrivet drama har de en faktor x: det oväntade och oförutsägbara ”så skedde på riktigt” som tillåter brott mot dramats lagar och genrekonventioner. Men filmmakare skapar ändå ofta lik förbannat förutsägbarhet, redan i val av story. Filmer som följer verkligheten kan ha lika lite energi, förundran och lekfullhet som verkligheten.
Ett exempel på den verklighetsnära trenden är Krigen av Tobias Lindholm, om de danska trupperna stationerade i Afghanistan och deras officer (spelad av Pilou Asbæk) som på hemmaplan blev åtalad för att ha mördat civila. Lindholm, den suveräna manusförfattaren till Vinterbergs Jakten och tv-serien Borgen, sa på presskonferensen att han blir uttråkad av sin egen fantasi: ”Riktiga människors öden berör mig, det gör inte fiktion.”
Krigen fick ett varmt mottagande, Pilou filmade publiken med sin mobil, alla kramades. En stark historia, men berättargreppet kändes för bekant – en dramatiker avslöjar sin särart just i hur information portioneras ut. Ett annat problem är de ”riktiga” människornas integritet som Lindholm respekterar, men därmed ger han inte ingångar till sina personer, inte de skärande inblickar som lyser upp fiktion som bäst. Här röks det mest.
Christian Vincents L’hermine förklarar tålmodigt det franska samhället (med domstolen som dess spegel) och pläderar för starka institutioner där människor från olika klasser och bakgrund kan mötas. Fransmännen är världsbäst på filmer om skolor, fängelser och andra institutioner och visar hur de prioriterar dem som kan språket.
En sur domare i norra Frankrike lever upp då han får en ny jurymedlem. Domaren spelas av den sagolikt expressiva Fabrice Luchini – på presskonferensen vann han italienarnas hjärtan (och bästa skådespelarpriset) genom att skrika att fransmän bara är italienare på dåligt humör. Hans kärlek är minst lika charmiga Sidse Babett Knudsen, som även skildras i en ovanligt fin relation mellan mor och tonårsdotter. Vincent vann välförtjänt priset för bästa manusförfattare.
Amos Gitais film Rabin, the Last Day rannsakar hatretoriken som ledde till mordet på statsministern 1995, med slående likheter till mordet på Olof Palme. Rabin liknades vid Hitler i karikatyrer iförd nazistuniform och på demonstrationer skanderade små barn: Död åt Rabin. Ultrakonservativa kretsar, rabbiner och Likud-sympatisörer uppviglade medvetet till hatet. Gitais tes är att verbalt våld skapar annat våld, ”mördaren var bara pistolen”, och han blandar dokumentärfilm med spelfilm efter intervjumaterial, ”allt är fakta”.
På presskonferensen får Gitai mest frågor om politik.
– Israel måste erkänna att den Andra existerar oberoende av våra känslor – det går inte att ha ett människoförhållande eller fred utan att medge det. Det förstod Rabin, men inte våra nuvarande ledare. Jag har gjort filmen för att visa att det en gång fanns hopp för fred, sade han.
Få kvinnliga långfilmsregissörer (7 av 67) är som vanligt representerade i Venedig. Av dem kommer två från Israel. Om Gitais film visar hur farligt språket är genom att det skapar verkligheten, vittnar deras om att det är minst lika farligt att leva utan språk.
Huvudpersonen i Mountain av Yaelle Kayam är en ortodox kvinna (spelad av den enormt sympatiska Shani Klein), bosatt vid en begravningsplats i Jerusalem, vars man inte längre vill ha sex utan ägnar sig åt Gud och favoritdottern – och vägrar tala om det. Hon blir frustrerad, betraktar prostituerade på begravningsplatsen, träffar en palestinsk man.
Why have you forsaken me av Hagar Morag handlar om en flyktingpojke som jobbar på bageri och ser upp till en knivslipare, som kör förbi på sin motorcykel. Neorealismens estetiska ideal skymtar, men hur länge klarar åskådaren ingen dialog, ingen bakgrund, betongförorter, våld, tigande män, arbetslöshet, sexbrott ... En kastration fick mig att lystra intresserat för bara en kvinnlig regissör hade visat en sådan.
Emin Alpers Abluka (Frenesi) har en av Europas mest sympatiska skådespelare i huvudrollen, Mehmet Özgür, med varma ögon och glasklara intentioner. En vanlig man släpps ut ur fängelset efter 20 år för att rekryteras i kriget mot terrorismen av Istanbul-polisen, vars metoder blir allt mer fascistiska. Filmen borde ha klippts ner och bättre fokuserat slutet men vann juryns specialpris och ingöt en paranoid känsla av mjuk verklighet som ger efter.
Guldlejonet gick till Desde allà (På avstånd), Lorenzo Vigas debutfilm och den första bidraget någonsin hittills från Venezuela i en stor filmfestival. En medelåldersvoyeur (Alfredo Castro, lik en nedtonad Al Pacino) plockar upp gatpojkar. Tonårspojken (Luis Silva) har ömhet och omedelbarhet i kroppen, den äldre mannan är bara blick: vi ser honom se, i stället för att se in i honom. Filmen är exakt och intelligent klippt och komponerad i scener och ellipser som aktiverar åskådaren – vi anar vad som sker utanför ramen, utom räckhåll, vad personerna ser. En sexualitet så förträngd måste explodera och riva ner allt.
Alla de här filmerna skildrar en mörk samtid och brännande politiska problem i sina respektive hemländer. De får oss att se, lukta och känna verkligheten bakom företeelser vi kanske läser om i nyheterna.
Men den film som mest realistiskt tacklade filmpublikens problem var nog Charlie Kaufmans och Duke Johnsons Anomalisa, en vemodig kärlekshistoria om kontaktlöshet med animerade dockor i stop motion som fick Grand Jury-priset. Huvudpersonen Michael skriver böcker för att inspirera försäljningspersonal och lider av Fregolis syndrom – den fixa idén att alla andra människor är samma person. Lisa är den enda annorlunda som han förälskar sig i. Alla andra spelas av samma docka, som producenten Rosa Tran nöjt konstaterade: ”Det var kostnadseffektivt att alla dockorna hade samma ansikte.”
Jag blev rörd av dussinmänniskorna, dussinspråket, dussindrömmarna.
Venedig är ljusets stad. De smäckra gränderna, de utsökta broarna, de utsirade husen i guld och rött och vit marmor – och allting fuktskadat, täckt av svart mögel. Ingenstans slickar förgängligheten så girigt på skönheten. Tusen år av välstånd och smak och inflytande och ypperligaste hantverk sjunker i havet. En hägring så vacker att man undrar hur det någonsin har kunnat existera. Som filmen.
Som stad är Venedig, la Serenissima, exhibitionistisk, medveten om sin unika historia och lever av sitt förflutna och sin skönhet. Precis som filmen en veritabel njutningsfabrik, som venetianerna skickligt tjänar pengar på.
Varje morgon och kväll rusar jag som en råtta över Sankt Markus-platsen mellan hotellet och festivalen. Skyltar över var man hittar wc, sevärdheter, billiga skor. Hotell, restauranger, barer, butiker för turister. Masker, masker, masker. Glaspjäser från Murano. På bakgatorna lever Venedigborna sina liv, firar födelsedagar, hostar, hälsar bara på varandra.
Bland de storslagna byggnaderna, ritade enligt det gyllene snittet, är turisterna det enda fula som skaver i ögat – i sina bekväma skor, sina shorts, sina röda ansikten. De förstår sig inte på la bella figura som italienarna. De ser sig inte som en del av scenen, en del av omgivningen – de riktar endast blicken utåt, inte mot sig själva. De söker det bekanta och bekväma i främmande land, det som bekräftar deras bild av Venedig: världens mest strålande turistattraktion, utomhusmuseum och metropol i bemärkelsen att hela världen kommer hit.
Fast turisterna är utrustade med kameror, mobiler med selfiesticks. Hur många foton på Venedigs gondoler måste det inte finnas, med en leende turist i framkanten? ”I was here. I was happy. Such beauty.”
Eller oftast ”we were here”. För här finns mest kärlekspar, ofta äldre. Ibland vänner, ryggsäcksturister, få gruppresor och familjer.
På en skylt står det: denna plats tillhör mänskligheten. Folk från hela världen jagar duvor, strövar under den enorma duomon, filmar varenda rörelse. En japansk flicka riggar upp ett stativ med en stor SLR-kamera, för att fota: sig själv på Sankt Markusplatsen.
En riktig kammarorkester spelar musik i kvällningen. Människor sitter och njuter, ett äldre par dansar och räknar stegen. De är glada. Och vilken musik spelar de skickliga musikerna? Filmmusik: Pirates of the Caribbean. Titanic. Det är vårt globala kulturarv nu.