HBL 1999: Lemmy och konsten att köra hårt
Vissa saker borde kanske lämnas ogjorda, som att med vett och vilja fördärva sina sista resterande julgubbeillusioner. Att gå Lemmy Kilmister in på livet visade sig vara en typisk illusionskrossare.
HBL 2.12.1999
Att märka att han är en nåväl, människa av kött och (rejält utspätt men dock) blod riskerade att sabotera ens närmast perversa dyrkan av världens mest högljudda och fulaste rock, exekverad av världens största attitydproblematiker och hårdaste buse.
För det första är Ian ”Lemmy” Kilmister inte alls så stor som man upplevt honom på 50-100 meters avstånd i ett svettigt publikhav drivet till vansinne av droger och decibel. Han ser ut som en grobian på pressbilder plåtade snett underifrån, där han sträcker upp sig och brölar i den befängt applicerade mikrofonen. Storleken förstärks också av att Lemmy brukar vara minst huvudet högre än de övriga motörhuvudena genom tiderna.
Strax före presskonferensen smyger han omkring i bakgrunden med blicken tung av tuméliv och sömnbrist och ett plaststop fyllt med någon mörk vätska i handen. Han ”morjenstar” slappt och hittar en spelmaskin som han tänker vigga på ett gratisspel genom att mixtra med strömkopplingen. På detta sätt gör han följdriktigt skäl för smek- eller öknamnet som han enligt vissa urkunder skaffade sig i sina skotska ynglingaår. Ian led nämligen av lika patologisk kassaebb som törst och lär för järnnan ha antastat folk med uppmaningen ”Lemmy (lend me) a fiver!”, låna mig en femma.
Men då han ordentligt försenad släntrar in på presskonferensen verkar den 180 cm länge legenden ändå ”stor” i den bemärkelsen att han fyller rummet då han träder in. Det är förmodligen det som kallas karisma, presence, credibility eller en hop andra epitet man kunde häva ur sig för att fylla tid och spaltmillimeter. Han bär alla tecken på en man som kör hårt men egentligen inte behöver göra mycket väsen av saken.
"Om du anammar en sån här livsstil lever du aldrig till 30”, sa Lemmy för länge sedan och hänvisade till att han klarar ett ohälsosamt leverne som tar kål på normalt folk. Nu är han en god bit över 50 och ser ut att vara vid god vigör.
Vilken är hemligheten?
– Sluta inte upp med det du gör. Om du ständigt lever på gränsen går du under om du börjar ta det lugnt. Det har jag sett bara alltför ofta. Hårda gossar som har lagt av med drickat har kastat veven på nolltid.
Jisses dricker du hela tiden?
– Nej. Inte när jag sover, kraxar busen under en enorm svart Stetson prydd med en SS-dödskalle – alltid retar det någon. Första klassens järnkors dinglar från Lemrnys rock. Gitarrist Phil Campbell informerar om att Lemmy lär ha den femte största samlingen naziregalia i USA, Lemmys och Phils nuvarande hemland. Svenskbördige trummisen Mickey Dee har för sin del flyttat tillbaka till Sverige.
Mer om hälsan: hur håller Lernmys röst för decennier av hårt vrålsjungande? Tappar han den aldrig, med tanke på att vokalister som inte ens använder bråkdelen av Lemmys audiooutput stup i kvarten inhiberar keikkor på grund av röstproblem.
– Jag tappar inte rösten jag tappar förståndet, grinar besten och spärrar upp de blodsprängda som Salvador Dali.
– Visst sjunger jag också riktigt vackert. Hör här! Lemmy drar "doremifasol" med ett hest kraxande. Jag anade en viss höjdskillnad mellan början och slutet på oktaven, men jag kan ha misstagit mig.
Motörhead gafflar på i en halv timme om rockbranschen – de pengasugna yuppierna har fördärvat allt – turnerandet – nog är det fan att man kommer på ... förutom Mickey Dee för alla brudar är svaga för blonda Vikingar – och Lemmy avslöjar att han inte ens äger en motorcykel trots att Motörhead är bikerbandet nr 1 och klassikern Iron Horse är FM:s (Förenta Motorcyklistemas) hymn.
– Jag hade en (otydbart brittiskt maskinnamn) som 16-åring. Den var hela tiden sönder och dög inte till något. Sedan dess har jag inte ägt någon hoj.
Millenniets sista dagar till ära tar sig en östnylänning som inte vet sitt eget bästa för att utmana Lemmy i armbrytning. Att utmana en dåre vars underarmar får Karl-Alfred att framstå som en anorektiker är osunt och resultatet är ju givet. Jag är bara intresserad av hur länge jag orkar hålla stånd mot karln. Campbell uppmuntrar och tycker att det var en personlig approach och Mickey Dee ser förväntansfullt fram mot en smula underhållning.
– Nähäpp, säger Lemmy och ser uttråkad ut. Eller fruktar skotten kanske östnylänningens inneboende lömskhet och på strömming byggda styrka?
– Varför inte? marrar jag. Kompisen här tar en bild och mina barnbarn skulle bli överlyckliga. Hej, nu bryter vi!?
– Skit heller. Dina barnbarn blir dataprogrammerare och annat hemskt. De bryr sig fan i armbrytning! Tror du Bill Gates sysslar med armbrytning?
– Äh, öh, nä va?
Mot Lemmys logik kämpar vem som helst förgäves. Inte ens Remu Aaltonen skulle förstå honom.