Årets julnovell: Granjävlar
Årets julnovell är skriven av Philip Teir.
Största delen av året är jag arbetslös, men två veckor varje vinter säljer jag julgranar nere vid Mässplan i Jakobstad, mittemot Yrkesskolan. Jag har gjort det så länge jag kan komma ihåg, sedan slutet av åttiotalet, och det kan jag säga: det här är en bransch som förändrats. Jag minns när folk brukade hämta julgranar från skogen bakom järnvägsspåret utan att någon tittade snett på dem. Nu betalar man lätt hundra euro för en odlad gran från Estland. Det ska vara tätt och perfekt. Och folk ska ha kvitton, har ni hört något så löjligt? Jag tror att hälften av granarna betalades direkt på bankkontot i fjol, och nästa år planerar Jörkki skaffa kortläsare.
* * *
Jag vet allt om dem som kommer till oss. Man ser det på dem: de som vet vad de vill ha och de som är osäkra, de som tittar och tycker att allt låter dyrt och vill pruta. Ofta är det de som har pengar som är snåla, de kommer med sina läderhandskar och minkpälsar, från något nybyggt hus på Fårholmen, och ska ha en perfekt gran på tre meter och helst ska det inte kosta någonting. Ibland är det som om de här människorna inte ens letar efter en julgran, utan mera som om de vill ha status, en sån där amerikansk jul. För andra handlar det om att återuppleva barndomen, att de går där på planen och försöker hitta en jul som de upplevt för länge sedan. Och så finns det såna vill ha en gles och lite grå gran som avspeglar deras personlighet.
Många säger att det blivit så dyrt, att det var billigare förr, men såklart var det så. Allt har ju blivit dyrare här i världen. Och det betyder att också vi måste ta mera betalt. Det är fritt fram att köpa en plastgran, även om de luktar skit och ser för jävliga ut. Men på sikt kommer man ju billigare undan.
Vi säljer endast färsk rödgran, på latin picea abies, åtta till tio år gamla, från Jörkkis odling i Pirilö. Vi hugger de första på onsdagsmorgonen före försäljningen på helgerna, två veckor före jul, står där i mörkret med stråkastarna från Jörkkis bil och hugger ungefär tjugofem granar. Rätt stämningsfullt är det. Det är en helt annan känsla när granen är färskhuggen, vi brukar säga att våra granar är högst en eller två dagar gamla.
På byggvaruhusen säljer de importerade granar från Danmark och Estland, de hugger man redan i november, och så förvaras de i nät och lyfts in i butikerna, där det är full rumstemperatur, så det blir som en kompost där inne i nätet. Och för att förhindra mögel sprejar man dem med anti-mögelsprej.
Vad händer sedan? Jo, nån stackare köper en dansk granjävel från Bauhaus och tänker att nu har de sparat lite pengar, och så får de en allergichock två dagar före julafton på grund av de där sprayen, och ligger och kliar sig hela helgen och orkar knappt se på Kalle Anka.
Hos oss kostar en gran mellan 30 och 50 euro, och då är den lite på två meter, max 2,30. I Helsingfors kostar de omkring 100 euro, men där är takhöjden högre i många lägenheter, och så ska man betala platshyra för att kunna sälja granar i Helsingfors.
Runt 2,20 meter eller 2,40 meter är perfekt. Om de är över två och en halv meter blir de för omfångsrika och fodrar för mycket klippning. Om en gran är för hög blir den också för bred, och det är en ekvation som inte alltid går ihop: att det ska vara både tätt och smalt.
Nu har de börjat med estniska granar i södra Finland också, men det håller Jörkki inte på med, inte för att han har något emot Estland, det är ett bra land, men de där sorterna går inte att odla så här långt norrut. De börjar växa för tidigt på våren och växer för långt in på hösten, och då tar frosten dem.
* * *
De flesta har sina egna släpkärror här i stan, men inte alla. Mest är det ju pensionärer man kör hem till, det luktar lite härsket smör och är så där tyst som det bara är hemma hos gammalt folk, och vissa av dem beställer en stor och fin julgran och jag lägger den i foten, och man ser liksom att ingen kommer att komma hem till dem för att beundra det där stackars trädet under hela julhelgen. Eller så kommer det några otacksamma ungjävlar som sitter och skruvar på sig nervöst i soffan med sina telefoner i handen och tjatar om att få åka hem. Det är bara sorgligt att tänka på.
Och så finns ju de här nya som kommit hit, från Afghanistan och Somalia och Syrien och Irak och var de nu kommer från. Man ser inte dem ofta här vid Mässplan, de flesta är ju muslimer och har väl sina egna traditioner.
Men ibland kommer det såna familjer också. Häromdagen var det en pappa som kom med hela sin familj, fyra mörka barn, och skulle ha en julgran till Edsevö där de bodde. Han hade bra smak, den här pappan, för han valde en jag också skulle ha valt, bra barrdensitet men också rak och symmetrisk, ibland händer det att folk tittar för mycket på tätheten och glömmer att kolla att granjäveln inte är sned. Men den här var bra, en av de bästa vi hade, och jag körde ut den dit till Edsevö där de bodde i en radhuslägenhet, och det gick bra. Lite rörd blev jag faktiskt när de här barnen stod där och såg glada ut, säkert har de varit med om allt möjligt, man har ju läst om det, och jag tackade dem och körde hem igen och det började snöa och allt, där på vägen alltså, ungefär när jag hade kört förbi Ekorosk och närmade mig Pirilö.
Jag tycker ju att i allmänhet är det ingen skillnad på folk, så länge de arbetar och gör rätt för sig och inte ställer till med bråk. Men jag håller med dem som säger att de inte borde lyfta bidrag, jag tycker att de ska vara aktiva och visa framfötterna.
* * *
Själv blev jag av med jobbet för snart fem år sedan. Det finns väl inte så mycket man kan säga om det, folk har varit med om värre saker. Inte är det ju bara jag som drabbats.
Irmeli och jag tappade kontakten samtidigt. Hon och jag hade känt varandra i fem år. Nu när jag tänker på det borde jag ha hållit fast vid henne bättre, jag gjorde väl mina misstag.
Vi träffades i Forsby, sågs några gånger där, ett par somrar, men det blev aldrig mer än att vi pratade, hon bodde i Kalajoki och det är ganska långt borta och jag tänkte att hon kanske inte var så intresserad av mig eftersom jag ju bara var en vanlig försäljare och inte odlade några granar själv, som Jörkki gör. Men så en dag bjöd hon mig till hennes stuga och ville att jag skulle dra upp båten. Hon lovade att hon skulle laga en middag som belöning. Jag tackade ja, och jag tror inte att jag lyckades tänka på någonting annat den veckan.
På onsdagen köpte jag en ny skjorta och nya strumpor från Dressman. På torsdagen körde jag till Alko vid Prisma och stod och stirrade på flaskorna innan jag körde norrut. Jag kom inte ens på vad jag skulle köpa, för inte dricker jag mycket vin normalt, mest blir det öl. Jag dricker inte mycket överhuvudtaget, men ibland vill man ju ta en fylla.
Och hon var där då, på stugan, och tog emot och hade lagat mat. En fin strand var det, och en jävligt fin kväll kan jag säga, och inte var det så mycket mer med det, int höll vi på med något knasas. Hon hade lagat mat, och tänt ljus och allt sånt där som kvinnfolk gör. Kuddar hade hon köpt också, och visade på sängen, och där stod jag ju då och nickade som mina kunder brukar göra när de inte vet vad de vill ha och man nästan måste tvinga dem att välja en gran.
Några veckor senare kom Irmeli körande ner till Jakobstad och bodde på stadshotellet, jag förstod inte riktigt varför, men jag åt middag med henne där på hotellet och gick hem sen. Irmeli kunde inte heller stanna länge, hon jobbar som lågstadielärare och skulle vara i skolan på måndagen.
* * *
Så där höll det på en stund, från och till, så att vi pratade i telefon och skev lite textmeddelanden, tills en vinter då hon frågade om jag ville fira jul med henne.
Jag lyckades få ledigt över julafton eftersom Jörkki tyckte att han klarade sig själv. Det är inte många som köper en gran på julafton, även om det händer. Det är de mest desperata som kommer då, som tänker att de ska pruta en tjugolapp och kanske få någon ratad gran som ligger och skräpar. Det händer också att folk kommer på natten och släpar med sig en gran utan att betala, för vi kan ju inte låsa fast dem.
Men hursomhelst, jag körde upp mot Kalajoki tidigt den där morgonen, det var väl åtta minusgrader kanske, vacker julaftonsmorgon, gnistrande snö, fint på vägarna. Jag brukar sjunga i bilen när ingen hör, int vet jag varför, men nu var jag glad, jag tänkte väl liksom att jag bestämt mig. Irmeli skulle göra julmat och hade lovat morotslåda och allt, och på det hela taget är det ju trevligt när någon annan vill ha en. Hon hade skrivit fina meddelanden hela veckan också, att det passade henne att vi tog det långsamt, om jag ville, och jag tänkte att här är en kvinna som förstår mig. Ofta förstår jag ju inte mig själv heller, så jag hade en bra morgon där i bilen.
Allt var bra när jag kom in, hon hade tänt en brasa och det doftade gott när jag klev in i stugan. Det är en liten stuga, bara ett sovrum och vardagsrum, med ett par stora fönster mot havet, och det var riktigt mysigt där inne.
Hon bjöd på lite rött vin och jag tror att det var det första misstaget, för egentligen tål jag ju inte den där drycken, den gör mig sömnig. Men först var det fint, som sagt, hon ville lösa korsord, så jag satte mig där i vardagsrummet och såg på brasan medan hon satt i fåtöljen bredvid och löste sitt korsord. Hon var lite rund och riktigt lagom, tyckte jag. Efter en stund kom hon och satte sig bredvid mig i soffan också, tog min hand och liksom smekte mig över armen, men jag visste inte riktigt vad jag skulle göra då. Den kändes konstig, hennes hand, när den rörde sig över håret på min arm, fast jag antar att det var skönt också på något vis.
* * *
När det blev mörkt tyckte hon att vi skulle lyfta in julgranen och klä den före middagen. Jag visste inte att hon hade en julgran. Och det slog mig att jag borde ha tagit en med mig från vår egen odling, det hade varit en bra julklapp, i stället hade jag bara köpt ett halsband, riktigt enkelt, men i guld ändå.
Hon tog på sig vinterstövlarna och jackan och sa att jag skulle följa med. Den där julgranen stod i vedlidret.
För det första är det ju lite kallt för en julgran, det var ju minus åtta grader ute, och ska man lyfta in den måste den stå i några plusgrader först, helst ett dygn, annars får den en värmechock, och Irmeli hade ju eldat i brasan hela dagen. En gran som får en värmechock kan inte ta upp vatten som den borde och börjar tappa barren. Irmeli tyckte att det inte gjorde någonting eftersom det redan var julafton, och det hade hon ju rätt i, men det gick mot mina principer, om ni förstår vad jag menar.
Sen var det nästa problem. När jag frågade var hon hämtat granen sa hon att den kom från något byggvaruhus i Brahestad och, ja, vi kan väl säga som så att det syntes på långt håll.
Den var invirad i plast och hade säkert varit upptinad och frusen ett par gånger redan.
Men vad ska man göra, jag höll god min, och lyfte in den där granjäveln som till på köpet kom från Danmark. Vad en gran från Danmark har att göra i Kalajoki har jag ingen aning om, men där var den, grön och tät och liksom alltför snygg, och jag hjälpte Irmeli att lägga den i foten.
Sen tog det väl nån timme innan den började klia i halsen, och snart hela kroppen, och man behöver ju inte vara något geni för att räkna ut vad det berodde på.
Jag tackade för mig efter maten, jag kunde knappt äta eftersom jag mådde så förbaskat illa, och när jag satte mig i bilen och körde ner mot Jakobstad var det en lättnad.
Sen dess har vi inte pratat eller skickat textmeddelanden. På något sätt är det ju skönt också, för det var stressigt med den här relationen.
* * *
Jörkki anställde mig redan 1988 tror jag, och vi kommer bra överens. Riktigt så där bra så att folk ibland tror att vi är bröder eller nåt. Jörkki bor ensam hemma med sin mamma, så dem firar jag jul med nuförtiden, eftersom jag är ensam och inte har så mycket för mig.
Då brukar Jörkki laga skinka och alltihopa, morotslåda, kållåda. Inte för att jag är så svår på julmat, men det är gott en gång om året, och speciellt om man tar en liten sup. Den ska vara iskall. Och Jörkkis mamma brukar säga Göran, du ska int drick så du förlorar förståndet, och ibland tänker jag att de nästan är som om det skulle vara hans gumma, alltså Jörkkis mamma, som de håller på. De bor i Skata på Amerikagatan i ett gammalt trähus som nog inte renoverats sen sjuttiotalet, med plastmatta och lite sneda väggar, men riktigt bra julstämning får de ändå. Och julgran förstås, Jörkki väljer alltid den bästa bland våra granar, fast den måste vara kort, för de bor i ett lågt hus.
Och han har allt möjligt pynt från sextiotalet och säkert ännu äldre, och förstås tro hopp och kärlek som hans mamma köpt när han var liten, han är noga med sånt där. Ofta blir det sent och då sover jag över, och då har vi risgrynsgröt på morgonen.
Så vi trivs bra tillsammans där på Mässplan, som ni förstår, vi kommer överens, man behöver inte prata så mycket helt enkelt.
Många tror att julgransförsäljning är ett säsongsyrke, och det är det ju för mig, men inte för odlarna. Normalt tar det åtta till tio år för Jörkki att få en gran i försäljningsskick, det beror lite på jordmånen hur bra det lyckas. Granarna ska klippas för att det inte ska bli för glest mellan grenvarven. Och det där handlar om tur och skicklighet, att man får till en ny topp som växer rakt. Och så ska kvistarna trimmas i april eller maj, och på sommaren ska man rensa ogräs.
Och så i augusti ska man börja frisera dem till försäljning. Man kan inte börja för sent, för de måste hinna reparera sig också.
I USA har de ju en egen gran för varje delstat, hos oss är det rödgranen som dominerar. Ibland ser man svartgran uppe i Lappland, och de är inte så dumma, eftersom barren är lite mörkare och mångskiftande, och de bildar små kottar som kan vara stiligt. Men det tar 11-12 år att få till en sån gran, så det är lite mycket besvär.
Några stora pengar tjänar vi inte, men Jörkki brukar säga att det här är en kärlek för honom, inte skulle han annars hålla på.
Så jag brukar se framemot jul, jag vet att det är många som har det svårt då, med skilsmässor och familjegräl och sånt, men för mig är det en högtid, man behöver inte göra det så märkvärdigt.
Skribenten är författare, journalist och före detta kulturchef på HBL. Hans roman Vinterkriget har översatts till fem språk. Han är uppvuxen i Jakobstad och firar julen där.