"Många beter sig som i Sovjet"
Friheten är relativ, men den som under sovjettiden lärde sig hur inre frihet skapas kan ingen makt komma åt. Det säger författaren, poeten och essäisten Lev Rubinstein. Hbl har träffat honom på hans stamrestaurang i Moskva.
Lev Rubinstein är liten som en sparv. Jag hittar honom bakom Gribojedovstatyn vid Tjistye Prudi-bulevarden i centrala Moskva, rökande en cigarrett som han håller i vänster hand mellan smala, nikotingula fingrar.
Medan vi väntar på fotografen passerar en bekant till Rubinstein. Han skakar hand och gratulerar honom med anledning av hans nya bok.
– Jag hörde att förlaget rentav betalar honorar! säger han.
– Javisst! Det är ett bra förlag, svarar Rubinstein glatt, i en ofrivillig illustation av den ryska kulturarbetarens verklighet.
Den senaste boken som nu kommer ut på ryska heter Bolsjaja kartoteka och innehåller texter från 1974 fram till i dag. Rubinstein skriver både poesi och samhällsbetraktelser, ofta på olika nätsajter eller på sin Facebooksida. På svenska har förlaget Ersatz i år gett ut en samling texter vid namn Ryska dagsedlar, i smidig översättning av Johan Öberg. Bägge titlarna syftar på att Rubinstein under sovjettiden skrev ner en mängd texter på katalogkort på biblioteket där han jobbade.
– Under sovjettiden var det många i intelligentian som tog vilka jobb som helst för att slippa dömas för lösdriveri, som Joseph Brodsky. (Att inte arbeta var straffbart enligt den sovjetiska brottsbalken.) Högt utbildade personer tog jobb i lager eller som gårdskarl. Arbetade man som lärare eller journalist var man tvungen att bli en del av systemet, att försvara det utåt oavsett vad man tänkte själv. Därför valde många att skydda sin frihet genom att ta enklare jobb, konstaterar Rubinstein när vi lite senare har bänkat oss på hans stamrestaurang Bobry i utki (Bävrar och ankor).
Begreppet frihet är något som Lev Rubinstein har skrivit mycket om. I Ryska dagsedlar beskriver han friheten som något som man bara kan förstå i relation till ofrihet.
– Både frihet och lycka är relativa begrepp. Under sovjettiden var frihet för många lika med att inte sitta i fängelse. Två, tre år efter att Stalin hade dött kände man frihet i jämförelse med stalinismen. I dag är Ryssland mindre fritt än för tio år sedan, men ni och jag kan trots detta sitta och prata fritt på ett kafé, det hade vi inte kunnat göra år 1978. Jag jobbade på ett bibliotek under sovjettiden och det var min sociala tillflykt. Jag omgav mig med människor som tänkte som jag. Att inte behöva tvinga sig själv till dubbeltänk var frihet.
Rubinstein minns känslan av att sitta i metron och plötsligt se någon läsa Osip Mandelstam, en av det tidiga 1900-talets stora ryska författare som inte var väl sedd av sovjetmyndigheterna.
– Då visste man att det var en person att lita på, att vi i själva verket redan var så gott som bekanta.
Dubbeltänk, enligt Rubinstein, kan gå ut på två saker: att säga en sak och tänka en annan eller att tvinga sig själv att tro på något som man egentligen inte håller för sanning.
– Det kunde jämföras med att strypa sig själv. Och det är inte samma sak som att anpassa sig socialt. Jag svär gärna, men jag gör det aldrig inför barn eller äldre kvinnor, helt enkelt därför att det inte passar sig. Det kallas för civiliserat beteende. En helt annan sak är att undervisa studenter i Brezjnevs storhet om dagarna och dra vitsar om Brezjnev hemma i köket om kvällarna. Att uppträda i officiella sammanhang och hålla tal som till punkt och pricka följer den officiella liturgin för att sedan åka hem och klaga för sin fru hur man hatar dessa möten.
Frihet under Sovjetunionen fanns bland annat i de så kallade kökssamtalen, uppriktiga diskussioner i trånga sovjetkök.
– Kökssamtalen var ett fenomen som uppstod under Chrusjtjov och hade med den förbättrade bostadssituationen att göra. Jag växte upp i en kommunalka, det vill säga en lägenhet som många familjer delade på. Folk levde inpå varandra och avskydde det, köket var ett ställe där man slogs. På 1960-talet började Chrusjtjov bygga bostäder och folk fick äntligen egna lägenheter. Det var trånga små rum med tunna väggar, men i varje fall: ett eget hem. Vardagsrum saknades och därför uppstod kökssamtalen. Tjugo-trettio människor kunde tränga sig in i ett minimalt kök, samtala och umgås till klockan tre på morgonen. Vi hade väldigt roligt.
Alltså, säger Lev Rubinstein, är han inte orolig för sin egen frihet.
– Jag vet hur man bygger sin inre frihet. Ingen regim kan någonsin ta den ifrån mig. Däremot är jag enormt förvånad över att vi har en ny generation i Ryssland, född på 1980-talet, som beter sig exakt som dessa sovjetmänniskor gjorde. Jag förstår inte hur det är möjligt. De har ju inte upplevt Sovjetunionen! Ändå sysslar de med samma form av dubbel bokföring, de säger saker som de inte menar eller övertygar sig själva om att lögn är sanning.
Servitören kommer fram till bordet för att ta våra beställningar.
– Jag tar min vanliga pajka, säger Rubinstein och servitören nickar.
Pajka är ett ord som jag inte har hört förr. Det betyder fångranson.
– Fängelsespråk. Oftast betydde det en kopp vatten och en brödkant, säger Lev Rubinstein.
Jag har bott i Ryssland i åtta år sammanlagt men fortfarande stöter jag hela tiden på nya ord och begrepp. Det tar tid att förstå dem därför att det ofta förutsätter både att man har läst rysk litteratur och sett alla viktiga sovjetiska filmer. Det ryska språket är oerhört tätt kopplat till sociala sammanhang som ofta är slutna och ytterst specifika.
– Det stämmer. Ryskan är flera språk i ett och samma språk. Historiskt talade bönder och adel helt olika språk och den indelningen existerar fortfarande. På en människas sätt att prata märker man omedelbart i vilka kretsar han umgås. Jag minns min förvåning när jag reste till Estland under sovjettiden och insåg att en professor på Tallinns universitet talade samma språk som en bonde på landsbygden. Så har det aldrig varit hos oss.
Det här har enligt Rubinstein på sätt och vis varit ryskans räddning i dagens situation, då den sölas ned av propaganda och ett språkbruk som vänder upp och ner på sanning och lögn.
– Vissa säger att det ryska språket har dött på grund av att det har missbrukats så förfärligt av propagandaapparaten. Orden har förlorat sin betydelse. Men vi hade samma fenomen under sovjettiden, ändå överlevde ryskan. Den är som en ocean som renar sig själv, oberoende av hur mycket skräp som dumpas i den.
En viktig utväg, enligt Rubinstein, är ironin.
– Ironi är lika med förmåga att ta distans. Jag talar uttryckligen om ironin, inte om sarkasmen som är aggressiv och därför opålitlig. Ironin är mer raffinerad och därför starkare.
Rubinstens fångranson anländer – två stekta bitar svartbröd, inlagd gurka, inlagda tomater, inlagd tjeremsja eller ramslök, ett dillknippe och ett litet glas vodka.
I Ryska dagsedlar skriver ni att de som i dag svartmålar väst är samma personer som tiggde Marlboro och Bic-pennor i början av 1990-talet. Inom Putineliten är många bokstavligt talat besatta av allt som väst har att bjuda på materiellt. De semestrar på stor fot, köper bostäder, klockor, dyra smycken och kläder i Västeuropa. Putins presschef Dmitrij Peskov har en klocka som kostar 560 000 euro. Jag är inte förvånad över att de vill ha hög levnadsstandard, men detta avgudande av västlig lyx samtidigt som man systematiskt svartmålar väst känns obegripligt.
– Det handlar om provinsialitet. Den provinsiella är alltid aggressiv och hatar staden därför att han själv inte passar in där. Därför vidhåller han att provinsen är bättre och hittar på myter om allt som är dåligt i staden, ett ställe där folk enligt honom har det oförtjänt bra. Ändå vill den provinsiella egentligen leva precis lika bra som man gör i städer. Tillåter ni att jag tar en rökpaus?
Efter fem minuter återvänder Lev Rubinstein till bordet. Han tar en klunk vodka, sin pajka har han fortfarande inte rört. Han konstaterar att han nyligen skrev en essä om just klockor.
– Klockan är symbolisk på många sätt. Under sovjettiden lånade folk ofta armbandsur när de skulle låta sig fotograferas i en studio. Klockan skulle synas på fotot, den var en statussymbol. Armbandsuret passar den ryska synen på tid, det vill säga att tiden går i en oändlig cirkel utan början eller slut. Timglaset är en bättre mätare för tid ur samhällets synvinkel. Det disciplinerar. Man ser att tiden har ett slut, att det gäller att göra något bra medan tid är.
Kriget i Ukraina är ett ämne som Rubinstein ofta berör i sina texter. Han anser att demonstranterna som stod på Majdan är hjältar och är mycket kritisk mot den ryska inblandningen.
Ni skriver att allting egentligen redan är sagt om Ukraina. Ändå måste man fortsätta tala om det. Varför?
– Så är det också i litteraturen – allt som egentligen behövs sägas är sagt, ändå måste författaren fortsätta skriva. Det finns en moralisk plikt att inte tiga, att fortsätta samtalet trots att man upprepar samma saker. Man formulerar dem på nytt, säger Rubinstein.
I Ryska dagsedlar beskriver han de ukrainska medborgarna på Majdan som ”fria och djärva” och manar dem till att lösa alla problem som de kommer att möta på samma ”medvetna, ansvarsfulla och djärva sätt”. Han är intresserad av språkdebatten i Ukraina och kallar den finländska tvåspråkiga modellen utmärkt. För Ukraina förespråkar han inte samma modell, men manar till tolerans och förståelse.
– Ukraina utsattes för en hård russifieringspolitik på 1800-talet och den har satt sina spår. Jag förstår varför den nya regeringen efter Majdan ville avskaffa språklagen (som gav ryskan en regional status där den talas), men det var ett strategiskt misstag. Vanliga människor blev uppskrämda. Jag hoppas att den nya ukrainska regeringen är tillräckligt smart för att inte genomföra samma hårda ukrainiseringspolitik som Ryssland gjorde när man russifierade Ukraina.
Det har gått över en timme och vi ska bryta upp. Jag beställer räkningen. På notan står det:
”Ett glas vodka till Rubinstein: 0 rubel.
Zakuski till Rubinstein: 0 rubel.”
Vodkan är uppdrucken. Maten står orörd.
Författaren kysser mig vänligt på kinden och beger sig ut i Moskvas folkvimmel.