Tolerans under lupp när koreograf gör Kafka
Texten har i allt högre grad smugit sig in i Carl Knifs dans. Nu stöper koreografen om Kafkas novell på Svenska Teatern.
Kafkas surrealistiska Förvandlingen inleder Svenska Teaterns spelår 2016. Det är koreografen Carl Knif som skapat ett dansteaterverk av berättelsen om försäljaren Gregor Samsa som en morgon vaknar upp, förvandlad till en jätteinsekt.
I centrum för Carl Knifs scenversion står den förvandlade Gregors relation till sin familj, framför allt till systern Grete som till sist bryter med sin bror. Från att ha varit familjens försörjare förpassas Gregor Samsa, i sin nya insektskepnad, så småningom till hemmets dunkla vrår.
– För mig har det kommit att handla om skam, tolerans och hur vi behandlar all sorts annorlundaskap i samhället. Vad är normalt och onormalt? Hur nära kan man stå en människa som genomgår en förvandling? Vad kräver det av en medmänniska?
Carl Knif (f. 1976) kom första gången till Svenska Teatern för att göra arbetspraktik som dansare i musikalen A Chorus Line 1999. Sedan dess har han besökt Svenska Teatern i egenskap av åskådare, visserligen en ofta återkommande sådan, eftersom pojkvännen Kristofer Möller hör till husets fasta skådespelargarde.
Knif själv har arbetat i flera av Finlands främsta dansgrupper. Han har dansat för Tero Saarinen och Jyrki Karttunen, och grundade för några år sedan sitt eget kompani. Det självbiografiska dansverket Red, om en människa i alarmtillstånd, valdes ut till det internationella dansnätverket Aerowaves prestigefyllda turné. I höst får Red ett "syskonverk", en duett kring far–son-temat, som Knif och dansaren Eero Vesterinen kommer att framföra på Zodiak.
Text som rytm
Text har i allt högre grad smugit in i Knifs dans, ofta självbiografisk sådan som i Red och det färskaste verket Friends of Dymphna, som behandlade depression.
– För mig kom texten in i ett skede då jag ville förmedla konkreta situationer, erfarenheter och minnen till publiken. Jag sökte ett tydligare tilltal. Jag ville dela med mig av personliga teman, vändpunkter i livet, på ett sätt som gjorde det möjligt för publiken att känna igen sig.
– I mina koreografier har texten ändå alltid ett starkt poetiskt drag, precis som i min rörelse och dans. Det får inte bli för konkret. Texten kan, liksom musik och dans, vara rytm.
Dockans rörelser
Det här är första gången Carl Knif arbetar med ett regelrätt manuskript, dessutom en text som någon annan skrivit.
– Det är roligt att arbeta med en text som inte är personlig och med en form som en annan person skapat. Det som är fascinerande är insikten att oavsett om texten eller rörelsen är ens egen är man tvungen att hitta ett personligt förhållande till materialet. Det måste bottna i en själv.
Tillsammans med dramaturgen Christoffer Mellgren har Carl Knif dramatiserat Kafkas novell från 1915. Texten är komprimerad för att ge rum för dansen och det fysiska uttrycket. Rörelsespråket är i sin tur inspirerat av "dockans och djurets mekanik", berättar Knif.
– Jag har skapat två olika rörelsevärldar. Den ena är strikt och marionettlik. Människorna är tvingade till vissa rörelsebanor och kan bara delvis använda rummet. I den andra är språket friare, tyngdkraften får kroppen att trilla.
Det är första gången Carl Knif regisserar teater och han förklarar att han tagit med sig sitt "koreografjag" till processen.
– Jag är en koreograf som regisserar, jag försöker inte tänka om. Jag var uttryckligen intresserad av att se vad mina koreografmetoder gör med skådespelarna, vilken effekt de har på skådespeleriet.
Är det annorlunda att jobba med skådespelare jämfört med dansare?
– Ja, det är annorlunda. Skådespelarna behöver andra nyckelord under repetitionen. Vi dansare är tränade på ett sätt som gör att rörelseminnet fungerar och hos skådespelaren fungerar textminnet. Med andra ord fastnar texten snabbt hos en skådespelare medan rörelser och koreografi behöver mer tid för att malas in och fastna i minnet. Skådespelarna använder nyckelord i texten för att minnas, medan dansaren använder rummet, delar av rörelsefraser, för att minnas.
Att arbeta på en institution som Svenska Teatern har både för- och nackdelar, enligt Knif. Det kräver en omständlig planering eftersom arbetet följer en viss, i förväg utstakad, tågordning. Att avbryta sitt nomadliv ser Carl Knif som positivt och passar på att dra en lans för Dansens hus i Helsingfors.
– Det är viktigt att också danskonsten får ett slags ankare, en institution. Det skulle också göra det lättare för publiken att hitta till dansen.
Förvandlingen har premiär på Svenska Teaterns Amos-scen 27.1.