Video: Ett känslosamt farväl
– Utvecklingen gick inte spikrakt uppåt, men de två tre sista åren med Stadsorkestern blev de mest lyckosamma. Det menar John Storgårds som på torsdag ger sin sista konsert som chefdirigent.
Det är samtidigt en lång era som kommer till vägs ände. Sju och ett halvt år hann han verka som chefdirigent och fem år dessförinnan som första gästdirigent.
– Som gästdirigent har man kanske inte samma möjligheter att klargöra för orkestern hur man vill utveckla den för att man inte har den rollen och det ansvaret. Men det är klart att jag när jag blev chef kände orkestern och att det hjälpte att formulera en klar vision för vad jag ville uppnå. Vi ville antagligen samma saker när de valde mig till chef.
John Storgårds ser gärna på sin tid med Helsingfors stadsorkester som en knappt tretton år lång period, under vilken inte minst han själv har vuxit och utvecklats med orkestern. Fast egentligen sträcker sig den gemensamma historien ännu längre tillbaka – till tidigt 1990-tal.
– Det här var den första stora symfoniorkestern i landet som gav mig rejäla chanser. Först handlade det om barnkonserter och dylika evenemang, men ganska snabbt fick jag större uppdrag. Första symfonikonserten med HSO gjorde jag på Finlandiahuset hösten 1994 då jag ännu var på dirigentklassen, det var ganska speciellt. Ända sedan dess har jag känt en tacksamhet gentemot och närhet till orkestern. Sedan dess har vi också jobbat regelbundet ihop, utan längre pauser.
Inte undra på att Storgårds ser det som att en viktig period i hans liv tar slut. Utvecklingen med HSO gick, som han uttrycker saken, ”inte så spikrakt uppåt som man hade kunnat drömma om”, men själv är han nöjd att han valde att stanna kvar och utveckla orkestern också när tiderna var som kärvast.
Vi talar om historien i förtäckta termer – och antyder bara vad som varit – men i musikerkretsar är det välkänt att Storgårds, orkestermusikerna och dåvarande intendenten Elina Siltanen var på kollisionskurs i fråga om orkesterns utveckling. Det krävdes en kris och att Siltanen omplacerades inom Helsingfors stad. För två och ett halvt år sedan fick orkestern en ny intendent i Gita Kadambi och också på andra poster har nya personer kommit in i organisationen. Så sent som i höstas fick orkestern en ny visuell identitet och nya hemsidor som för första gången skiljde sig från byggnadskontorets.
Storgårds har ändå inte något egentligt intresse att prata om ramarna eller om Musikhusväggarna för den delen. När Musikhuskören initierades var han på inget vis en drivande kraft, men nog införstådd på att en sådan institution behövdes. När Musikhusets huvudaktörer, det vill säga HSO, RSO och Sibelius-Akademin, nyligen meddelade att man startar en orkesterakademi för att utveckla de blivande orkestermusikernas kunnande hade han inte en särskilt aktiv roll. Inte har han heller något att yttra om Musikhusets publikunderlag, programutbud eller hyresnivå, som olika aktörer tyckt om att yttra sig om i olika sammanhang.
Storgårds drömmar och visioner kom att handla om mer specifika musikaliska strävanden.
– Jag ville att musikerna i orkestern skulle bli mera alerta och aktiva när det gällde att lyssna på sig själva, sina kolleger och de övriga instrumentgrupperna. Jag ville att de skulle bli mera flexibla och snabbare i sina reaktioner, något som hade att göra med hela inställningen till arbetet.
Storgårds talar om hur musikerna hade varit i trygga händer med hans föregångare Leif Segerstam, men att man hade varit ”lite lata”, något som han säger att musikerna troligtvis medger själva.
– Det fanns en trygghet som var av den sorten att man kunde göra ett bra jobb när som helst, man följde bra sin chefdirigent och andra dirigenter. Men det fanns inte så mycket av vi-anda och en vilja att spela fantastiskt oberoende av vem som viftade där framför.
Om man krasst vill karikera kan man säga att Storgårds ville göra sig själv överflödig. Han ville utveckla den självspelande orkestern, en tanke som inte minst hängde ihop med hans egen bakgrund som kammarmusiker, stämledare och konsertmästare.
– Det som gör mig lycklig nu är att det känns som om de två tre senaste åren varit de bästa. Orkestern har fortfarande kvar en HSO-klangkultur, samtidigt som man blivit mera alert, mångsidig, vaken, självspelande. HSO kan nu spela en fanatisk konsert med vem som helst, bara man vill. Samtidigt har vi uppnått våra bästa resultat i form av konserter, turnéer och skivinspelningar.
Nötte in basrepertoaren
- Ålder: 52.
- Yrke: Violinist och dirigent.
- Karriär med Helsingfors stadsorkester: Dirigerade sin första symfonikonsert hösten 1994. Blev 2003 första gästdirigent och hösten 2008 chefdirigent. Efterträds av Susanna Mälkki som i april offentliggör programmet för sin första höst.
- Dessutom: Chefdirigent för Lapplands kammarorkester sedan 1996. Första gästdirigent för BBC Philharmonic Orchestra i Manchester sedan 2012 och National Arts Center Orchestra i Kanada i Ottawa sedan 2015.
Ett av Storgårds huvudsakliga projekt, som kom att uppta en stor del av tiden och energin, var att ”nöta in basrepertoaren” med HSO-musikerna (man kan bara undra om det var nödvändigt i en orkester med 130-åriga anor som en stor del av tiden har spelat basrepertoar). Det här projektet ledde till att han dirigerade två olika cykler med Brahms symfonier, först på Finlandiahuset och på nytt i Musikhuset.
Samma strävan ledde till att han under sin första stora turné med orkestern valde att dirigera Bruckner på tysk mark, nästan som att ge sig ut på minerad mark i ett land där man faktiskt kan sin Bruckner.
– Det var en god erfarenhet som stärkte oss.
Överlag kom turnéerna att höra till höjdpunkterna under HSO-eran och framgången under turnéerna blev något av en indikator för hur det gick i övrigt. Så sent som förra veckan spelade man i Tallinn, Birmingham och Dublin med Sibeliusvinnaren Christel Lee som solist med stor framgång.
– Det känns som om vi nu skördat frukterna av vårt långa samarbete och som om vi slutar när vi är på topp.
Nørgård minnesvärd
Om man räknar lite kan man utgå från att Storgårds under sina tretton år dirigerat i medeltal cirka tio veckor om året med HSO och i varje fall långt över hundra konserter
Först undrar man om någon konsert varit speciellt minnesvärd. Men ju längre svaret dröjer, desto mer frågar man sig om han alls mins enskilda konserter. Men så framträder exempelvis uruppförandet av Per Nørgårds åttonde symfoni som ett ganska speciellt tillfälle. Överlag har den nordiska musiken hela tiden legat Storgårds nära om hjärtat och när danska skivbolaget Dacapo ger ut sin box med samtliga Nørgårds symfonier, dirigerar Storgårds fyra av dem, dock inte åttan och dock inte med HSO utan Oslofilharmonikerna.
Vad skall han nu hitta på när han får så mycket ledig tid, undrar någon. Nästa höst är det pappaledighet som gäller, något som han aldrig tagit ut trots att hans barn börjar vara i vildaste lekåldern redan. Fast ledigt och ledigt ...
– Pappaledighet betyder att jag inte dirigerar utomlands, så när som på ett par veckor i Manchester, medan jag nog räknar med att jobba i Finland nästa höst.
Samtidigt fortsätter engagemangen som gästdirigent i Ottawa och i Manchester och uppdraget med den riktigt egna orkestern, Lapplands kammarorkester.
För sin avslutningskonsert med HSO på torsdag kväll har Storgårds valt att dirigera Gustav Mahlers sjunde symfoni, Nattens sång.
– Den brukar betraktas som hans krångligaste symfoni, men faktum är att det är den som jag har jobbat med mest, även om HSO inte har spelat den under min tid. Det är ett bra avslutningsverk för hela perioden, inte minst tack vare slutstegringen med euforin och glädjeyran. Verket har de rätta elementen och det känns fantastiskt att kunna avsluta i ett skede då vi är lyckliga tillsammans.