I elfenbenstorn sker all sann förändring
KULTURDEBATT. De "världsfrånvända" universiteten hör de till viktigaste förändringsfaktorerna i historien, skriver filosofen Hannes Nykänen.
"Vi lever i en värld med snabba förändringar, globalisering och konkurrens. Universitet som inte kan ändra på sina gamla strukturer och effektivera sin verksamhet kommer inte att kunna överleva."
Påståenden av det här slaget har under de senaste decennierna fått allt mera tyngd i offentligheten och man kan säga att det för många har blivit en självklar sanning. Men vad betyder den här glosan egentligen och hur välgrundad är den?
Det moderna begreppet förändring börjar bli synligt på medeltiden, får mer momentum under renässansen och blir en allmän ideologi under upplysningen. 1800-talet präglas av någonting man kunde kalla för utvecklingens metafysik, och viktiga vetenskapsmän som Darwin, Hegel, Marx med flera uppfattade världen i termer av utveckling. Under 1900-talet har en del radikala idéer om verkligheten – från partikelfysik till psykologi – skakat om både vetenskaperna och allmänheten.
Universitetsväsendet har spelat en viktig roll i den här förändringsprocessen. De första universiteten grundades på medeltiden och präglades av en anda man i dag nedsättande kallar skolastik. Forskningen var pedantisk, formell och skenbart världsfrånvänd. Men det som praktiska människor kallar "att vara världsfrånvänd" är ofta ett missförstånd, som är typiskt för pragmatiker. Under medeltiden utvecklades människans intellektuella förmågor på ett aldrig tidigare skådat sätt. Det skedde först i universitetens "isolerade elfenbenstorn" men spred sig därifrån ut i samhället.
1800-talet var antagligen universitetens glansperiod. Det moderna universitetet utvecklades och vetenskapen framskred med sådan fart att man vid slutet av seklet trodde att de flesta stora frågor var lösta.
Fram till 1980-talet var arbetet vid universiteten förhållandevis självständigt och "världsfrånvänt". De oändliga omstruktureringarna var ännu inte påkomna så professorer och lektorer hade tid för forskning och undervisning. Problem fanns också. Professorn hade makt, färre plikter och större frihet. Om hon eller han misskötte sin tjänst så var det svårt att göra något åt saken. Mycket resurser slösades bort.
Men om professorn brann för sin forskning tillät det gamla systemet en fokusering som inte är möjlig i dag. Filosofen Hans-Georg Gadamer gav ut sitt viktigaste verk Sanning och metod då han var 60 år. I dag finns inget utrymme för ett sådant tålamod och sådan koncentration. Dagens universitet är inte till för sådana som Gadamer. De åstadkommer inte heller någonting som kan förlikas med Sanning och metod. I dag publicerar man i stor hast en störtflod av artiklar för att kunna dra streck i publikationslistan.
De gamla universiteten hade många avigsidor men i sin skenbara världsfrånvändhet hör de till viktigaste förändringsfaktorerna i historien. Folk har alltid bedrivit handel och skapat sig förmögenheter men det att varor byter ägare för inte kunskapen framåt ett dyft. Business ändrar inte världen.
Människor har i tusentals år konstruerat de mest sinnrika tekniska apparater. Men teknik i sig för inte heller världen framåt. Utan vetenskaplig forskning bygger man inte laserlampor hur påhittig man än är. Det är den rent abstrakta, "världsfrånvända" och teoretiska verksamheten som har stått för den radikala förändringen i vår värld. Det här är inte egendomligt alls.
Det man menar med "att vara praktisk" är en attityd som innebär att man anpassar sig till omvärldens villkor för att sedan i önskat avseende kanalisera skeenden. Men förändring sker enbart om man lösgör sig från de villkor omvärlden ställer så att man inte ens har någon avsikt att förändra: man försöker bara få syn på någonting. Det "världsfrånvända" 1800-talet var både förändringens och det vetenskapliga framstegets århundrade par excellence. Det är för att en spekulativ och reflekterande inställning var så påfallande. Förändring kräver tid, tålamod, mod och reflektion; sådant som håller på att försvinna från dagens universitet. Professorer skall vara fogliga och slimmade forskningsledare med företagsledaren som modell. De ska vara praktiskt lagda ekonomiledare som är skickliga på att skaffa finansiering. De förväntas vara organisationsmänniskor som flänger från möte till möte. I den här praktiska karusellen dör förändringen.
Den typiska glosan om förändring som en utmaning för universiteten bygger på en fatal brist på förståelse för begreppet förändring och för universitetens roll. Organisationsreformerna inom universiteten präglas av praktiskhetens kortsynthet. I den maktkamp som det är fråga om, misstänkliggörs det kreativa, spekulativa tänkandet så att alla tillslut börjar tro att det praktiska arbetet – det vill säga administrationen – är det egentliga jobbet på universiteten.
Den praktisk-byråkratiska tvångsmedicineringen riskerar att ta kål på en instans som mest har bidragit till att förändra mänsklighetens villkor. De som ständigt hösslar om förändring inser inte detta: Den "kraft" som förändrar vardagsverkligheten omkring oss är inte en del av vardagsverkligheten och bör därför hanteras på ett helt annat sätt.