Barnkammarens poesi hör till vår kanon

Poesin, och i synnerhet rimmet, har en sällsynt stark position i litteraturen för de allra minsta. Om någon litteratur är allmänt igenkännlig och välciterad så är det väl denna. Till allmängodset hör ett antal rim och ramsor av äldre slag, samt berättelser på rim av storheter som Elsa Beskow och Tove Jansson.

I år har två omhuldade författare i den poetiska genren – Stella Parland och Lennart Hellsing – gått bort, och på sociala medier har slagkraftiga rader och hela verser av dem citerats flitigt. Språklekar och nonsensrim av det här slaget verkar slå an en sträng hos många, stora som små.

Men hur kommer det sig att just barnlitteraturen blivit en fristad där poesin oftast slipper förknippas med idéer om att vara ”svår”? Och vad innebär poesin för de unga läsarna?

Inget självändamål

Precis som inom annan litteratur ska rim och poesi ändå inte vara något självändamål inom barnlitteraturen. Det säger bilderboksförfattaren Minna Lindeberg som 2013 nominerades till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris för sin bok Allan och Udo, som är skriven på rim. Boggan och Kyösti Kekkonen, som hon gett ut i höst, är däremot författad på en lyrisk, men ändå orimmad prosa.

– Allan och Udo var en helt annorlunda berättelse, mer drömlik och ironisk och gäckande. Varje berättelse kommer i sin egen form. Det är frågan om att hitta berättelsens musik eller ton, då berättelsen börjar födas.

Den språkliga formen är förstås ändå viktig, säger Lindeberg. I synnerhet gäller det bilderböcker där textmängden är begränsad

– En barnbok tar löjligt lång tid att skriva med tanke på hur lite text det är. Men rytmen i språket måste vara enhetlig, och därför får man skriva om tills man fångar den.

Glädjen av utantill

Kanske beror rimmens starka ställning på att de fastnar så lätt, att de är som en sorts språkliga kardborrar? Det säger i alla fall läsambassadören Katarina von Numers-Ekman, som jobbar med att stödja barns och ungas läsande.

– Det finns en njutning i att märka att man lär sig något. Förr tvingade man barnen i skolan att lära sig Fänrik Ståls sägner. Det gör man ju inte nu för tiden men det finns något värdefullt i att kunna något utantill. Rimmande och ramsande och att leka med ord är jättestimulerande för barnets språkutveckling och ökar den språkliga medvetenheten. Det är också vetenskapligt belagt.

von Numers-Ekman säger att det i dag finns allt färre böcker som man kan räkna med att alla känner till. Andra länder har en mycket starkare kanon, och en tradition av att vissa verk är obligatoriska i skolundervisningen. I den meningen tyder uppmärksamheten och det livliga citerandet i samband med älskade ordkonstnärers död på att deras texter blivit en del av ett gemensamt kulturarv.

– För Stella Parlands och Lennart Hellsings del finns också humorn, det oväntade, det halsbrytande bildspråket och tokigheterna. Jag vet inte om brutalitet är rätt ord, men de är båda författare som inte på något sätt skriver gulligheter. Det finns ett drag av någonting sorgligt eller grymt hos dem. Jag var själv som barn mycket illa berörd av ”Bagar Bengtson han är död han har bränt sig på ett bröd”. Men det är också något som stärker upplevelsen av texten.

Litteraturforskaren och barnbokskritikern Mia Österlund är inne på samma spår.

– Det som förenar Stella Parland och Lennart Hellsing är att de är så frimodiga och fräcka. De är överraskande och man vet aldrig vad som kommer att hända i dikterna. Det är ett nonsens som träffar så rätt i barnasjälen, när barnet upptäcker språket och litteraturen och att allting kan går precis hur som helst.

– Sen finns det också en underliggande etik som tilltalar, men de är esteter ut i fingerspetsarna. Jag tänker på de gånger jag sett Lennart Hellsing: en väldigt försynt och lite blyg man, men med så häftig klädsel: orange kostymer, gul väst. Han var som en performance hela karln.

Österlund är medlem i Nordiska rådets priskommitté för barn- och ungdomslitteratur och har därför en god överblick över utgivningen. Prisjuryn har haft förhållandevis få lyriska verk att ta ställning till bland de nominerade böckerna de senaste åren, men visst förekommer de. Som exempel nämner hon Annika Sandelins Råttan Bettan och masken Baudelaire som nominerades 2014.

En annan som bär vidare den poetiska traditionen är, enligt Österlund, Ulf Stark. Hon lyfter också fram Rabén & Sjögrens serie Min skattkammare som innehåller nyskriven lyrik för barn.

– Men ofta är poesin insmugglad bland allt det andra. Alla kanske inte heller tänker på att de läser en diktsamling då de läser Ulf Stark.

Mest för dagisbarn

Det Österman och von Numers-Ekman är helt överens om är att det lyriska språket mest ägnas de yngre barnen, de i dagisåldern. För lite äldre barn försvinner det nästan helt.

– Barn i alla åldrar borde få tillgång till litteratur av alla slag och genrer. Jag tror att det finns ett starkt marknadstänkande för åldern 9–12, nybörjarläsarna. Man satsar gärna på serier, som man vet säljer bra. Man gillar första boken om Lassemaja och vill sen ha följande. Man tänker säkert också att lyrik inte säljer så bra, att föräldrarna inte förstår sig på det om de inte själv har ett intresse för lyrik, säger von Numers-Ekman.

Hon och Österman påpekar båda också att det är svårt att rimma bra. Helt oberoende av varandra ger de exempel på barnböcker där ambitionen att skriva på vers snarast blivit en black om foten, där en mer konventionell prosa i själva verket varit mer ändamålsenlig.

Som kritiker och forskare önskar sig Mia Österlund ändå mer lyriska ansatser riktade mot barn och unga. Varför inte i form av en antologi med nyskrivna rim och ramsor?

– Min egen feministiska bildningsgång på 70-talet började med Ingrid Sjöstrands Fundror, som ju var väldigt socialrealistisk, med nyenkla dikter. Jag har jättestarkt förhållande till dem. Med tanke på att det poppat upp en massa normkritiska förlag är det synd att man inte börjat söka efter socialrealistisk dikt.

– Då kunde man också nischa in sig på målgruppen i skolåldern. Dessutom skulle lärarna säkert kasta sig över det, de har ju en ständig utmaning i att hitta texter som är tillräckligt korta.