"Halva mitt jobb är att brotta ner banaliteter"
Varje människa bär på något som skaver. Svetlana Aleksijevitj gör litteratur av det. Jag bearbetar stenen tills den blir en skulptur. Det är inte journalistik utan litteratur, säger Nobelpristagaren i ett samtal med HBL:s Anna-Lena Laurén.
STOCKHOLM Det är halvmörkt i rummet på Grand Hotel. Fotografens lampa lyser upp Svetlana Aleksijevitjs blida leende. Hon gillar inte att bli fotograferad men finner sig i situationen. Aleksijevitj är en mycket hövlig person.
– Det här är diktatur, säger hon på sitt vänliga sätt när de sista bilderna knäpps av. Innan fotografen är klar vill hon inte inleda intervjun.
Jag tänker på alla de intervjuer hon själv har gjort. Hundratals samtal i enkla kök och små trånga vardagsrum om krig, kärlek, sjukdom och död. Nu sitter hon under en kristallkrona i ett rum med tunga, gyllene gardiner och höga speglar på väggarna.
På torsdag ska hon få Nobelpriset i litteratur, innan dess ska hon hålla föreläsning på Svenska Akademien. Hon är en hyllad stjärna, men när jag sätter mig ner med henne har jag känslan av att tala med en person ur den gamla sovjetintelligentian, ödmjuk och med orubblig integritet. Den stränga vänligheten, den tydliga diktionen, orden som väljs med omsorg – allt vittnar om hur litet all denna uppståndelse har förändrat henne.
Jag skulle vilja prata om er förmåga att komma förbi banaliteterna. Enligt min erfarenhet är det bland det svåraste när man intervjuar postsovjetiska personer – när man ställer en fråga svarar de ofta med en färdig uppsättning trygga tankegångar och klichéer. I all synnerhet när det handlar om krig.
– Halva mitt jobb består av att brotta ner dessa banaliteter. Jag vill tala om sakernas kärna, och då avser jag inte kriget eller Tjernobyl. Jag talar om livet. Varje människa har en hemlighet av något slag, någonting som skaver. Också hon själv skulle gärna vilja förstå det som gör ont. En kvinna som berättade för mig om Tjernobylkatastrofen kom i stället in på kärlek. Till sist sade hon mig: Jag vet inte vad jag har berättat för er, om döden eller om kärlek? Det är här litteraturen börjar. Jag skriver på mina böcker väldigt länge och talar med människorna under lång tid. Om jag känner att detta är en stor berättelse kan jag återvända till den här personen fem, sex gånger. Jag går in i hennes värld, jag gör en lång resa med henne.
Aleksijevitj är mycket noga med att det hon skriver är just skönlitteratur. Inte journalistik eller skönlitterära reportage.
– Visserligen ställer jag frågor, som en journalist gör. Men jag sysslar inte med journalistik. Jag har en bit sten framför mig som jag bearbetar och till sist uppstår en skulptur, ett konstverk. Det handlar om att kämpa sig fram till människans essens. Människans existens är tillfällig, men samtidigt är hon evig. Frågan om vad som är ont och gott, hur man ska skilja dem åt – den har alltid funnits.
Fotografen tar avsked. Aleksijevitj ler vänligt och önskar honom allt gott.
För många människor är banaliteterna ett skydd mot det som gör allra mest ont. Det märks inte minst i reaktionerna på era böcker, till exempel mamman som drog er inför rätta efter att hon hade medverkat i "Zinkpojkar".
– Ja, hon hade velat att jag hade citerat hennes sons vackra och högtflygande dagboksanteckningar. I stället citerade jag vår intervju (där mamman bland annat talade om sin förtvivlan när sonen hade dött i Afghanistankriget). Det kunde hon inte förlåta. "Ni skriver på ett så enkelt språk! Och om så enkla saker!" sade hon till mig. Så var hon fostrad – med tidningar och litteratur fyllda av myter och patos, det var det hon kände till.
Det är inte ovanligt att personer som Aleksijevitj intervjuar berättar intressanta detaljer mest som en parentes, inte för att de ska citeras i en seriös bok.
– När jag intervjuade kvinnliga veteraner för "Kriget har inget kvinnligt ansikte" berättade de om hur det värsta inte var rädslan för att dö, utan rädslan för att dö i dessa strykfula kalsonger som gick dem till knäna. Om hur de reste till fronten med kappsäcken full av konfekt. Sedan sade de: "Svetotjka, det här berättar vi bara för att du ska begripa hur hemskt det var. Men det ska du inte skriva om!"
Detaljerna i Aleksijevitjs böcker ger en särskild insyn i sovjetlivets verklighet. Det handlar ofta om i sig odramatiska, men avgörande saker: som att sovjetiska sjukvårdare i Afghanistan inte kunde rädda sårade soldater eftersom deras opraktiska, tunga droppflaskor i glas var omöjliga att använda i fältsituationer.
– Världen består av detaljer. Om vi bara tar nakna känslor och patos... det tror inte människan på, det berör henne inte. Men att beskriva hur blod torkar i solen, att det först är svart, sedan gult, sedan grått och till sist inte längre syns mot marken – det är ett sätt för mig att som pacifist visa vad döendet är.
Att Aleksijevitj är pacifist och dessutom uttalat kritisk mot Putinregimen har gett henne fiender i Ryssland. Efter att hon fick Nobelpriset kallade den ryska författaren Zachar Prilepin Aleksijevitj för en "journalist som gör förvånansvärt banala intervjuer, banala till och med för läsare som delar hennes övertygelse".
– Jag kallar inte detta för kritik. Det är hetsjakt. Så har det alltid varit för ryskspråkiga Nobelpristagare. Bunin kallades förrädare, en hund som tjänar väst, Pasternak hotades med deportering. Solzjenitsyn ansågs inte vara en riktig författare. I dag anklagas jag för samma saker. Det beror på att man i dag odlar en kultur av hat i Ryssland. Vad är massans medvetande när inget håller det tillbaka? En hel uppsättning nedrigheter och banaliteter. Allt detta är något som man bara lugnt kan genomleva.
Ni förhåller er alltså med lugn till hur ni svartmålas?
– Det kan jag inte säga. Jag är besviken på att talangfulla ryska författare som Tatjana Tolstaja och Zachar Prilepin påstår att jag tjänar pengar på att hata Ryssland. Det är mycket synd. En intellektuell person borde trots allt inte sänka sig så lågt, säger Aleksijevitj.
Själv ser hon sig som en människa av den ryska kulturen.
– Jag har tre hem. Vitryssland är min pappas fosterland där jag har bott hela mitt liv. Ukraina är min mammas hemland och där bodde min älskade mormor som jag tillbringade barndomen hos. Mitt tredje hem är den stora ryska kulturen, jag kan inte föreställa mig en värld utan Dostojevskij och Tjechov. Den vitryska kulturen har ingen sådan väldig tradition av hur man behandlar mänskliga erfarenheter. Jag har haft vitryska författare som lärare, till exempel Ales Adamovitj och Vasyl Bykau. Men de var lärare. Dostojevskij är något mer. Han får horisonterna att öppna sig, enorma världar att blottas.
Motståndet mot Aleksijevitjs böcker handlar enligt henne om att man inte vill bli omskakad. Men även om hon beskriver fruktansvärda saker i sina verk är de inte dystopier. Där finns alltid element av hopp, till exempel Gulagfången i Tiden second hand som berättar att han överlevde arbetslägren tack vare all kärlek han hade fått som liten.
– Min konst handlar inte om att skrämma folk med hemskheter. Det är inte konst. Då är det ju bara att slå på tv:n. Målet är att lägga människa samman vid människa, att utvidga människan, utvidga det själsliga inom sig.
Intervjun är slut. Jag lämnar det pampiga rummet och tar trapporna ner till lobbyn i Grand Hotel i några steg. Ett bröllopspar passerar, Stockholmskvällen är fylld av elektriska ljus.
Känslan av evig förundran inför all den bildning och livsinsikt som kunde växa fram inom ett totalitärt samhälle följer mig ner i tunnelbanan.