Skraeckoedlan vägrar engelska

Skraeckoedlan kommer från Norrköping och spelar vad de kallar för melodisk, tung rockmusik. Andra skulle kalla den för stoner-, doom- eller fuzzrock. En genre som har många namn, men den gemensamma nämnaren är tyngden, riffen och det lurviga gitarrsoundet.

Skraeckoedlan grundades 2009 och sedan dess har allt flutit på bra i en konstant framåtrörelse. Deras ­andra album Sagor släpptes nyligen och har fått ett bra mottagande.
– Vi bildades runt namnet, säger trummisen Martin Larsson.
– Det var idén om bandet som fick oss att börja, snarare än tvärtom, tillägger sångaren och gitarristen Robert Lamu.

Stora monster
Konceptet kring bandet existerade innan de fyra medlemmarna ens hade börjat öva. I sina texter beskriver de en postapokalyptisk värld där stora monster regerar. Texterna, eller berättelserna, finns på ett abstrakt plan.
– Det var skönt att börja skriva låtar eftersom man visste vad de skulle handla om. Då blev det enkelt att få till soundet, säger Lamu.

Är temat med monster och undergång bara en gimmick eller döljer det sig något under det?
– Det är en reaktion på samhället men berättat på ett abstrakt sätt. Idén är inte att berätta hur samhället borde se ut utan hur det ser ut i löjliga metaforer. Folk får ta till sig texterna som de vill, man kan också se dem som enbart texter om monster, säger Lamu.

Skraeckoedlan hade redan tre klara låtar efter sin första band­övning. Övningen hade dessutom ett konkret syfte – de skulle spela på en stödkonsert för uppbyggandet av skolor i Palestina. Därefter blev det fler stödspelningar, svartfester och klubbspelningar.
– Vi har haft spelandet i ryggraden tidigt och det har varit väldigt viktigt att börja där. Man blev bekväm i det och man visste att det är så det kommer att vara, säger Lamu.

Utbildning för band
Några viktiga år för bandet inföll när medlemmarna bestämde sig för att gå en unik musikutbildning. Idén bakom skolan känns okonventionellt svensk – man studerar som ett band för att utveckla sitt koncept. Det finns inga krav förutom några självreflekterande texter och ett slutarbete.
– Man stöps inte i en form. Vad man ville göra var helt upp till en själv. Lärarna fanns där som stöd och inspiration, förklarar Larsson.

Från musikbranschen har det kommit önskemål om att de borde skriva låtar på engelska, för att ­lättare kunna sälja Skraeckoedlan utom­lands.
– I början skrev vi låtar på engelska också, men vi är mer bekväma i svenskan, säger Larsson.
– Språket har blivit vårt varumärke. Om vi skulle skriva musik på engelska skulle vi nog göra det under ett annat namn fast i samma konstellation. I genren finns det dessutom en fåra av mysticism och jag tror att språket bidrar till det. Man får bilda sin egen uppfattning helt och hållet, säger Lamu.

Den tunga rockmusiken är sprängfylld av genrer som ibland flyter in i varandra. Skraeckoedlan associerar sig till ett rockband, inte ett metallband.
– Metall är så svårt, det finns så mycket i det begreppet. Om man bara säger metall säger det nästan mindre än rock. Rocken känns som en smalare genre än metall nu för tiden, säger gitarristen Henrik Grüttner.

Det nyligen släppta albumet har lett till att man på olika håll i världen fått upp ögonen för dem. I februari ska Skraeckoedlan på en tre veckor lång turné genom Europa, och det har kommit erbjudanden från Sydamerika. Albumet bjöd även på motgångar, något som Skraeckoedlan kanske inte var vana vid.
– Vi var tvungna att vänta över ett år för att skivbolaget skulle hitta ett passande datum för att släppa skivan. Det kändes skitsegt.