Ärlighet med ideologisk agenda
KULTURDEBATT. Visst har kritikern rätt till sin upplevelse, men det behövs också en förmåga att stiga ut ur sig själv, skriver dramatikern Gunilla Hemming.
HBL:s teaterkritiker Isabella Rothberg försvarar i en kolumn den 11 november sitt skrå inför konstnären Cris af Enehielms upprop för större öppenhet och teaterkärlek hos kritikerna.
Rothberg tar bland annat fasta på att teaterkritikern framför allt måste vara ärlig mot sig själv, för annars mister hen läsarnas förtroende. Det låter bra, men det är samtidigt ett bedrägligt argument.
"Ärlighet" har sina begränsningar och kan lika väl leda till att recensentens ego blir den alltid lika oantastliga måttstocken för teateruppsättningens kvalitet eller brist på detsamma. Kritikern kan med "ärlighetsargumentet" låta bli att utveckla sin öppenhet inför verket, upphovsmännens avsikter och den värld det vill skildra.
"Ärligheten" blockerar och stänger in kritikern i en privatemotionell sfär och om detta paras med en klar ideologisk agenda så blir det hela mycket riskabelt.
Rothberg frågar när kritiken har varit elak? Den har definitivt varit det när nyskrivna pjäser sågats av henne på uppenbart känslomässiga grunder, medan motiveringen paketerats ideologiskt – till exempel med att pjäsen har en förlegad kvinnosyn eller dylikt.
Visst har kritikern rätt till sin upplevelse, men det behövs framför allt en förmåga att stiga ut ur sig själv, förståelse för att alla inte tänker och känner lika som jag. Och det måste finnas en glad nyfikenhet i att försöka förstå hur andra tänkt.
Det behändigt tillgängliga ärlighetsargumentet har också resulterat i publikförakt. Exempelvis när Isabella Rothberg själv i recensioner utdömt skratt hos publiken efter politiskt inkorrekta, korkade manschauvinistiska uttalanden ("jag drömmer om bröst som meloner") eller fördomar (till exempel om homosexualitet) hos rollkaraktärerna på scen, så har jag gång efter annan häpnat över att hon lever i en så annan värld än publiken. För jag lovar, den finlandssvenska åskådaren skrattar åt rollfigurernas chauvinism, åt deras fördomar, inte med dem! Publiken (som ju dessutom till 75 procent består av kvinnor) skrattar, men av en helt motsatt anledning än Rothberg tror, när hon degraderat dem till mindre upplysta flabbare.
Det är som om Rothbergs i och för sig vällovliga avsikt att sätta mera kvinnoperspektiv på världen ger en ideologisk snedvridning där pjäsens värld, i den mån den reflekterar vår relativt patriarkala verklighet, tas som en redovisning för hur pjäsen själv vill att världen ska se ut.
I sin kritik av Den Älskande, som nyligen gick på Nicken-scenen, skrev Rothberg att hon var ledsen över att se ännu en pjäs där kvinnorna lever på männens villkor. Då är pjäsens värld delvis satt till år 1915.
Det underliga kravet på ständig politisk korrekthet hos den enskilda rollfiguren kommer till synes när hon i ett annat sammanhang kritiserade användning av ordet "zigenare" i munnen på en rollkaraktär som faktiskt var en grinig och fördomsfull typ.
Exemplen ovan kan verka småaktiga, men de tjänar nu bara till att tydliggöra ett resonemang: att konsten ofta skildrar den värld vi lever i och inte den vi önskar att vi hade.
Feministiska teatergrupper producerar föreställningar med ett tydligare ideologiskt utopiskt perspektiv (hurra för det!), men alla behöver inte göra det hela tiden. Det måste vara möjligt att berätta också andra historier. I sin underström kan de faktiskt också ha bland annat ett vettigt kvinnoperspektiv, även det inte är programmatiskt.
Det mesta som Isabella Rothberg lade fram i sin kolumn är det lätt att vara överens om, kanske kritikernas teaterkärlek bara är olyckligare än de flestas? Utbrotten av glad energi är såpass sällsynta.
Jag är säker på att alla kritiker uppriktigt strävar att göra ett så gott jobb som möjligt och maktutövningen är förvisso delvis en tråkig sidoeffekt av själva yrket.
Isabella Rothberg är definitivt ambitiös och ska också ha tack för de kritiker hon skrivit där hon och föreställningen kommunicerat på ett bra sätt.
Det gör det inte mindre trist när kritiken med stöd av förment "ärlighet" och egna missuppfattningar saboterar publikintresset för fina föreställningar som sannerligen hade varit värda ett bättre öde. Småskaligheten gör oss så oerhört sårbara – det är ett objektivt faktum. Om man ska tro HBL:s teaterkritik så görs det väldigt lite hygglig teater på finlandssvenska. Det upplevs som orättvist bland teaterfolket och det med rätta.