Förläggaren Tapani Ritamäki har jobbat en vecka på sin nya arbetsplats. Ännu har han inte hunnit hänga porträttet av sin gamla idol på väggen i arbetsrummet. Men där kommer han att ha en plats, den legendariska Söderströmschefen Johannes Salminen.

Ritamäki anställdes på Söderströms 1997 av Marianne Bargum – ”urtypen för en bra förläggare” – och blev några år senare litterär chef. Också Sara Ehnholm Hielm har ett långt förflutet på Söderströms. Hon är för tillfället bosatt i Rom, men kan göra mycket av förläggararbetet på distans. När vi träffar henne och Ritamäki på Förlagets redaktion på Lönnrotsgatan 5 i centrala Helsingfors har hon ändå gjort en avstickare norrut, och kommer just från ett möte med en författare. Senast i sommar återvänder hon permanent till Finland. I höst ska tio, kanske till och med fjorton, böcker ges ut.

Som en fågel Fenix i Mumindräkt har Söderströms återuppstått.

– På Söderströms upplevde jag ett starkt ansvar att ta hand om det arv som Johannes Salminen och Tua Forsström lämnat efter sig. Vi hoppas förstås att någon efterträdare en dag vill fortsätta på vårt arv, säger Ritamäki mot slutet av intervjun då vi försöker vidga perspektiven.

En unik möjlighet

Men vi tar det från början. Förlaget är trots allt inte de gamla Söder­strömsredaktörernas idé, utan Moomin Characters, säger Ritamäki och Ehnholm Hielm. Hon är gammal skolkamrat med Moomin-vd:n Roleff Kråkström som en dag ringde upp med ett enkelt erbjudande. Han berättade att Moomin Characters bestämt sig för att ta över försäljningen av muminböckerna från Schildts & Söderströms, och i samma veva grunda ett nytt förlag

– Han sade att om inte ni kommer, så gör vi det i alla fall med någon annan, berättar Ehnholm Hielm.

– Min reaktion var nog: Herregud vad fantastiskt att någon vill satsa. Så länge har så mycket handlat om att skära ner.

Ritamäki säger att det ända sedan förlagsfusionen 2011 har mullrat i litteraturkretsarna och olika planer har stötts och blötts på författarhåll, utan att någonting konkretiserats.

– Jag tänkte att det här kan bli riktigt bra. Dessutom var det någon som kom med pengar som uppstått ur litterär verksamhet.

Under HBL:s förlagsdebatt på Bokmässan i Helsingfors sade Moomin Characters konstnärliga chef Sophia Jansson att Förlaget började planeras för ungefär ett år sedan. Ritamäki och Ehnholm Hielm vill inte kommentera exakt när de beslöt sig för att tacka ja. Däremot vill Ritamäki dementera alla rykten om en ”komplott”, och säger att arbetet på S & S förlöpt som vanligt fram till att de sade upp sig.

– Men många har frågat vad omplaceringen av mig, från litterär chef till vanlig redaktör, berodde på. Det handlade om olika syn på vilken strategi S & S skulle ha. Jag tyckte inte att vi skulle flytta över alla finlandssvenska författares utgivning på finska till S & S. För vissa av våra författare kan kontakten med det finska förlaget vara lika värdefull som kontakten med S & S. Det är författaren som måste avgöra den saken. Det fanns andra som tyckte annorlunda. Och det är klart att om det sker en sådan här omplacering så är jag öppen för förslag.

Hur upplevde du beslutet att inte längre vara litterär chef?

– Jag förstod att man kanske inte kunde gå ut med den egentliga orsaken. Men jag förväntades också ringa till mina författare och säga att allt var bra. Det vägrade jag.

Revolution eller renässans?

När Ritamäki och Ehnholm Hielm började ringa runt till författarna för att pejla intresset kontaktade de enbart dem de personligen varit redaktörer för. Det var ett etiskt beslut säger Ritamäki och tillägger att det enda undantaget gjordes för Fredrik Lång, som är en personlig nära vän till honom.

– Det är unikt att så många författare följer sina redaktörer, och torde vara nytt nordiskt rekord, säger Ritamäki och nämner Knausgårdförläggaren Geir Gulliksen som följdes av ett stort antal författare när han lämnade förlaget Tiden för Oktober.

Ehnholm Hielm poängterar för sin del att författarna litade på sina redaktörer, trots att en massa frågor ännu var obesvarade.

– Reaktionerna bland allmänheten visade sedan att det är författarna som betyder något. Först kom nyheten, och folk tänkte ”okej, intressant”. Sedan kom författarlistan och då såg man att förlaget bara är väggar, att det är författarna som är litteraturen. Du skrev själv i HBL det där om en kulturell revolution i Mumindalen ... Men för oss som båda jobbat på Söderströms kändes det inte så dramatiskt, mera som att gå tillbaka till någonting, som att normalisera läget.

Men nog var det väl lite revolutionärt – eller revanschistiskt – att kalla sig Förlaget med stort F?

– Nog är det kanske en viss sorts markering, säger Tapani Ritamäki.

Att vara redaktör

Under hela intervjun är de två förläggarna noga med att påpeka att deras arbete i slutändan alltid handlar om att ställa författaren i centrum. Samtidigt har det under de senaste årens turbulens i förlagsvärlden från författarhåll ofta påpekats hur viktigt redaktörens arbete är, och att en fruktbar relation mellan författare och förläggare kan ta många år att bygga upp.

Vad går förläggararbetet ut på, rent konkret?

– Att läsa massor med manus, och bedöma vad som är värt att ge ut, vad man kan jobba med och vad man måste refusera. Jag har räknat att det blir ungefär 30 000 sidor om året, säger Ritamäki

Ehnholm Hielm tillägger att redaktören ofta fungerar som läsarens representant.

– När man jobbar länge med samma författare lär man sig att kommunicera med dem, att se vad de försöker göra. Och då kan man vara deras bollplank och diskussionspartner. Men man jobbar hemskt olika med olika författare.

Vad kan man påverka och vad kan man inte påverka som förläggare?

– Det finns författare som ogillar att man ändrar ett kommatecken, och det finns texter där det inte finns mycket att ändra. Men också texter där man måste gå in och delvis skriva om – men naturligtvis med författarens medtycke, säger Ritamäki.

– Jag tycker att det är roligt att vara inne i den där processen, att vara med då geniala idéer uppstår, säger Ehnholm Hielm.

Det svåraste är att refusera, men det hör också till jobbet.

Dynamiken

Den här delen av förläggarvärvet kommer knappast att skilja sig radikalt från tiden på S & S. Och precis som S & S ska Förlaget ge ut många olika former av litteratur.

– Men någon skillnad i profilen kommer garanterat att uppstå. Det fanns det också på Söderströms och Schildts tid, men att vi skulle vara så olika att en viss typ av manus alltid var hänvisade till det ena förlaget tror jag inte, säger Ritamäki.

På ett mer konkret plan hoppas han att såväl redaktörer som författare kan vara mer involverade i beslutsfattandet på Förlaget än på S & S. Den lilla organisationen borde också ha lätt att fatta snabba beslut när så krävs.

I övrigt är de två förläggarna nyfikna på Moomin Characters stora internationella nätverk. Att sprida finlandssvenska författarskap till fler länder hör – vid sidan av att på ett allmänt plan ge ut god litteratur – till de viktigaste visionerna.

– På grund av Mumin får också illustratörerna bättre möjligheter att komma ut i världen och få den synlighet och respekt som de kanske inte alltid fått. Då det gäller bilderböcker har man ofta koncentrerat sig på författaren, trots att det är frågan om verk som skapats av två personer, säger Ehnholm Hielm som hos både S & S och Söderströms hållit i trådarna för huvudfåran av den finlandssvenska barnlitteraturen. Att den blir ett kärnområde för förlaget faller sig kanske därför naturligt.

På sina håll har Förlagets uppkomst också väckt oro, men den delar inte Ritamäki och Ehnholm Hielm som känner sig trygga med att Moomin Characters engagemang är långsiktigt och tror att den nya dynamiken på förlagsmarknaden kommer att ge litterär vitalitet.

Och åtminstone på kort sikt är det uppenbart att den finlandssvenska litteraturen får större muskler. Efter Ritamäkis och Ehnholm Hielms avhopp har Schildts & Söderströms aviserat att de anställer en ny redaktör, och det ska också Förlaget göra småningom. Det betyder två nya årsverken inom litteraturen. Vem hade trott det för ett år sedan?