Hon ger krigets kvinnor en röst
Anna Lindholm skrev en bok om inbördeskrigets bortglömda kvinnor. – Min önskan är att manliga historiker skulle kunna släppa på sin prestige, säger hon.
– Det är främst män som pratar om män. Jag upplever att den traditionella historieskrivningen och skolundervisningen är väldigt faktaspäckad. Som ung kvinna hamnar man helt enkelt utanför, säger författaren och gymnasieläraren Anna Lindholm.
Den här hösten är hon aktuell med boken Projekt Ines som belyser inbördeskriget i Finland 1917-1918 ur fem väldigt olika kvinnors synvinklar. Tre vita och två röda.
Kvinnors brev
– Mitt intresse för projektet väcktes av de brev som min morfars mor Ines Nyberg skrev till sin man Verner när han fängslats av de röda i Kronohagen. De slog upp en dörr för mig, säger Anna Lindholm.
Bland kvinnorna i boken finns också den vita societetsflickan Anita Topelius och Dagmar Ruin som var sjuksköterska i den ryska armén och som sedan blev översanitär i Mannerheims armé. Som motvikt hittar vi Anna Forsström som hörde till socialdemokratins innersta krets.
Själv är Anna Lindholm uppväxt i både Sverige och Finland, men har starka rötter i Snappertuna, där även den hårt prövade Josefina Hägg som förekommer i boken levde och verkade.
Anna Lindholm växte upp i en omgivning som var fullspäckad med levande historier, där man inte var främmande för att tänja på gränser och sanning för att få en mer spännande inramning till autentiska händelser.
– Jag upptäckte hur starkt förknippade dessa var med Finlands historia, den ryska tiden och även kejsarmakten.
Men miljön i hemmet i Snappertuna var renodlat vit. När Anna Lindholm var mitt uppe i sin process med boken, fick hon via ett familjegräl med sin far, känna på hur starkt närvarande inbördeskriget är i många människors medvetande.
– Den röda sidans engagemang är ett känsligt ämne att diskutera. Men jag vill betona att det handlar om att nyansera de olika bilderna, inte om att försöka få fram motsatsen som det kanske finns en rädsla för hos många.
Manlig prestige
I Projekt Ines använder Anna Lindholm sig av begreppet androcentrisk historieskrivning. Det utgår ifrån synsättet att det är männen som berättar vår historia. Då blir följden också att det nästan undantagsvis blir männen som framstår som de personer som gjort de viktiga sakerna i historien.
– Anna Forsström som arbetade för den röda sidan hade en aktiv och viktig position under kriget. Dagmar Ruin skötte byns butik vid sidan om familjen. Det var en oerhört viktig insats under kriget då de rådde matbrist. Men ingen har skrivit om dem. Fortsättningsvis är det männen som dominerar i historieböckerna.
Själv undervisar Anna Lindholm dagligen unga stockholmare i svenska och religion. Hennes önskan är att hon genom sin undervisning och även den nya boken skall kunna bygga broar och bidra till ett smart och analytiskt samtal som inbjuder och öppnar upp för vidare resonemang kring konserverade och ibland också tabubelagda ämnen. Hon eftersträvar hellre samtal än debatt.
– Min önskan är att speciellt manliga historiker skulle vara lite mera elastiska och kunna släppa på sin prestige. Bjud hellre in till samtal, i stället för att hela tiden säga: "Det var ju så här!". Jag hoppas att min bok skall kunna ses som en positiv kraft i den processen.
Kommunicera bättre
I dag klagar många på att den unga generationen är historielös. Anna Lindholm menar att man borde avhålla sig från att peka finger, om man inte samtidigt är beredd att ta sitt ansvar för att kommunicera till de unga så att de blir engagerade på djupet.
– Hur skall de kunna bli intresserade om de enbart serveras en kompakt faktapresentation. Greppet i min bok har jag arbetar fram genom min lärarerfarenhet. Målsättningen har varit att den skall vara lättillgänglig och även kunna läsas i klassrummet.
Under processens gång har Anna Lindholm själv njutit av att läsa Kjell Westös skönlitterära texter. De har utgjort en välgörande motvikt till traditionella gedigna historiebeskrivningar, som inte självmant leder till en upplevelse av att det faktiskt handlar om människor av kött och blod. Att krigshistoria även berör kvinnor.
Blinda fläckar
Projekt Ines är inte en regelrätt historiebok, och genren är inte alldeles lätt att definiera. Den bygger på samtal, intervjuer, arkivforskning och förstås kvinnobreven från de olika samhällsgrupperna.
Materialet har paketerats till en helhet där det finns gott om texturklipp och utrymme för egna personliga reflektioner. Därtill utgår Anna Lindholm från sociologisk forskning kring klasskillnader i vårt samhälle. I boken förekommer till exempel den ryska socialisten Aleksandra Kollontaj som bland annat studerat föreningen mellan kapitalism och patriarkat.
– Jag har valt att nyansera begreppet klasskillnader via den avancerade teoretikern Pierre Bourdieu vars texter inte är alldeles lätt att greppa. Den franska sociologen talar bland annat om strukturer i sociala rum och begreppet kulturellt kapital. Klasskillnader kan vara diffusa och svåra att få syn på. Så var det också länge i Finland, men 1917 var de inte längre diffusa. I dag är de igen synliga i vårt samhälle. Det kändes därför relevant att göra en analys, säger Anna Lindholm.
Hon återknyter till Anita Topelius som hon uppriktigt börjat älska.
– Jag är tacksam över att hon bjudit på sig själv i sina brev. Vi har blivit goda vänner. Då kan man vara ärlig. Samtidigt tror jag att hon skulle vara obekväm med hur jag dissekerar hennes klasstillhörighet. Också hon har sina blinda fläckar.