Modersmålet Sjisjkins bästa vän
En av Rysslands mest citerade och lästa författare i europeisk samhällsdebatt just nu är Michail Sjisjkin. Han anser att ukrainare och ryssar har blivit förtryckta av samma system och att man gemensamt borde göra upp med sitt förflutna. Anna-Lena Laurén träffade honom på bokmässan i Helsingfors förra veckoslutet.
Michail Sjisjkin är trött. Inne på andra dagen på Helsingfors bokmässa har han inte fått vara i fred många minuter. Ständigt är det någon som rycker honom i ärmen och vill ha en kommentar på Putins Ryssland, på flyktingkrisen i Europa eller på situationen i Ukraina.
Sjisjkin är en av Rysslands mest kända författare internationellt. Hans kritik mot Putinregimen är kompromisslös, välformulerad och svidande, vilket är en av orsakerna till att han blir så citerad och intervjuad.
Som författare är Sjisjkin lika framgångsrik inom Ryssland som internationellt, trots att han lämnade sin födelsestad Moskva för tjugo år sedan och är bosatt i Schweiz. Han har fått alla de stora ryska litteraturprisen och han har aldrig haft en tanke på att byta språk, vilket till exempel de ryska emigrantförfattarna Vladimir Nabokov och Joseph Brodsky gjorde. (Nabokov bytte helt och hållet till engelska, Brodsky skrev noveller på engelska men fortsatte att skriva dikter på ryska.)
– Att Nabokov bytte språk till engelska ses av vissa som en enorm prestation. I grund och botten var det en tragedi. Han upplevde helt enkelt att om han fortsatte att skriva på ryska skulle ingen längre läsa hans böcker. Det valet behöver inte jag ställas inför, det finns så många ryssar som bor utomlands i dag och mina böcker översätts till ett trettiotal språk, säger Sjisjkin när vi träffas i ett kabinett en våning ovanför bokmässevimlet.
Tyskan är Sjisjkins starkaste främmande språk. Den använder han som ett verktyg att kommunicera, inte konstnärligt. Under bokmässan uppträder Sjisjkin på engelska, ett språk han påstår sig tala utan att egentligen kunna det. Intervjun gör vi på ryska, Sjisjkins modersmål, hans arbetsverktyg och bästa vän.
– Jag kan inte tänka mig att skriva på något annat språk än mitt modersmål. Konst handlar om att veta hur man kan avvika från normen och det vet man bara på modersmålet. På tyska kan jag skriva korrekt, och det är hela poängen – jag kan bara skriva korrekt. På ryska behärskar jag också gråzonerna, det vill säga jag kan medvetet bryta mot reglerna.
Karl-Ove Knausgård har skrivit om hur svenskan smyger sig in i hans norska på grund av att han bor i Sverige. Brodsky motsatte sig i det längsta att emigrera eftersom han var rädd för att förlora sitt språk i ett land där han inte längre hörde folk köpa glass på det. Upplever du att ditt språk lider av din tillvaro i Schweiz?
– Nej. Som författare skriver man aldrig på det språk man hör omkring sig. Man skapar sig ett eget språk. Det talade språket ruttnar lika snabbt som en fisk, slang som används i dag är obegriplig i morgon. Den sovjetiska satirikern Michail Zosjtjenko använde ofta sovjetslang i sina texter, i dag är de oläsliga. Men titta på Ivan Bunin (Nobelpristagare som lämnade Sovjetunionen via Odessa 1920 och aldrig återvände)! Han hade ett alldeles eget språk och när man läser hans texter är de fortfarande fulla av liv.
Under ett av sina uppträdanden på Helsingfors bokmässa säger Sjisjkin att han är glad över att hans ukrainska mamma och ryska pappa inte längre lever – ”de hade inte stått ut med situationen som har uppstått mellan Ryssland och Ukraina”.
– Ryssar och ukrainare har lidit under samma regim. De hade holodomor (avsiktligt framkallad massvält 1932–33), vi hade tvångskollektiviseringarna. Miljoner dog. Hur kan man skilja på de två, hur kan man dela upp vårt förflutna? Det kan man inte, lika lite som man kan dela upp Gogol. Det är bara gemensamt som vi kan göra oss av med vårt förflutnas barlast. Om Ukraina lyckas med det finns det hopp även för Ryssland. Ifall Ukraina kan skapa en demokrati borde det också vara möjligt i Ryssland, vi har ju samma sovjetmänniskor i bägge länderna.
Enligt Sjisjkin står det nu och väger i Ukraina.
– Folk är besvikna därför att deras hopp om att Europa skulle komma till Ukrainas hjälp inte infriades. Men det är ändå inte Europa som kan förändra Ukraina, Ukraina måste förändra sig självt. När jag promenerade på stranden i min morfars hemstad Odessa i somras såg jag folk kasta cigarrettfimpar överallt. Ingen europé kommer och plockar upp dessa fimpar, det måste Odessaborna göra själva.
Du är en uttalad kritiker av Putinregimen. I Ryssland hör jag ofta folk säga att de som har lämnat landet inte borde sitta utomlands och kritisera. Vilket är ditt svar till dem?
– Det där har jag fått höra de senaste tjugo åren. Efter att jag fick Bookerpriset publicerade den litterära tidskriften Novyj Mir en lång artikel om vilken moralisk rätt jag har att kritisera Ryssland från Schweiz. Enligt samma logik kunde man fråga sig vilken moralisk rätt Hemingway hade att skriva om USA, med tanke på att han bodde i Europa. Jag reser ofta till Ryssland och bodde där ett år 2011–2012, då jag deltog i demonstrationerna mot Putinregimen. Det var en hoppfull tid. Nu vägrar jag resa dit. Efter att de hängde upp ett plakat på Nya Arbat där bland annat min vän (den kända författaren) Ljudmila Ulitskaja kallades femtekolonnare vill jag inte längre besöka Ryssland. Jag kan inte smälta att folk bara gick förbi det där plakatet.
Kanske Ryssland behöver dig just därför? Det vill säga fler personer som inte skulle gå förbi dessa plakat utan i stället kräva att det ska tas ner?
– Ryssland är ett land som gjort för antingen arsel eller hjältar. Arslen som leder landet, hjältar som Aleksej Navalnyj och Boris Nemtsov som kämpar mot dem. Personer som är beredda att offra sig själva och sina familjer, eller att bli skjutna på öppen gata. Men de flesta ryssar vill varken vara arsel eller hjältar, de vill leva vanliga, trevliga liv med sina familjer. Eftersom Ryssland emellertid tvingar så många av oss att göra det valet väljer många att i stället flytta utomlands. Tack och lov kommer Ryssland ändå alltid att ha sina hjältar.
Michail Pavlovitj Sjisjkin
Född: År 1961 i Moskva
Bor: I Kleinlützel i Schweiz
Bakgrund: Studerade engelska och tyska vid Moskvas pedagogiska institut. Flyttade till Schweiz 1995 på grund av ett giftermål. Har i dag gift om sig och har tre barn plus två barn från fruns första äktenskap. ("Knausgård och jag har funnit ett gemensamt samtalsämne i våra många barn.")
Böcker: Urok kalligrafii (1993), Vzjatie Ismaila (1999), Venerin Volos (2005), svensk översättning: Venushår (2014), finsk översättning Neidonhius (2015), Pismovnik (2010), svensk översättning Brevboken (2013), finsk översättning Sinun kirjeesi (2012).
Priser: 2000 ryska Bookerpriset för Vzjatie Ismaila. 2006 Bolsjaja kniga-priset för Venushår. 2006 Nationella bestsellerpriset för Venushår. 2011 Bolsjaja Kniga-priset för Brevboken