Ville Andersson gör förbjuden scenografi
Konstnären Ville Andersson debuterar som scenograf på Klockriketeatern med en scenografi som egentligen inte borde få finnas.
– Om det här var en Wagneropera skulle det se annorlunda ut, konstaterar Ville Andersson.
I sin blyertsgrå kostym utgör Andersson en elegant kontrast till den helvita scenografin på Dianascenen.
På scenen, i drivor av bubbelplast, står ett möblemang, också det invirat i plast.
För Ville Andersson var det viktigt att skapa en scenografi som inte dominerar. Tvärtom ska den ge plats för texten och för musiken som strömmar från musikern Uli Kontu-Korhonens medeltida instrument.
– Det är fråga om en intim pjäs med två personer och då passar det inte med något stort och barockt, förklarar Andersson.
Det här är Ville Anderssons första teaterscenografi. Den Lovisabördige konstnären som i fjol kröntes till Årets unga konstnär, har ändå en mångsidig bana bakom sig som inbegriper foto, måleri och tuschteckning.
Trots att Andersson debuterar som scenograf är han hemmastadd på Dianascenen – för tio år sedan gjorde han sin civiltjänstgöring här. När Klockriketeaterns chef Dan Henriksson ringde upp och bad honom göra scenografin till Duncan Macmillans pjäs Nästa andetag tackade han ja, trots en fullsatt kalender. Att pröva på nya grepp och konstområden driver honom som konstnär.
– Det som är nytt för mig är att jobba i ett team. Vanligen är jag ensam diktator och bestämmer om allt själv, på gott och ont. Ska jag ta en bild i en studio sköter jag allt från belysning till catering. Jag är också manusförfattare för mina verk, men nu hade jag en färdig text som det var viktigt att jag läste innan jag började diskutera med regissören och skådespelarna.
Duncan Macmillans pjäs handlar om en man och en kvinna som försöker bestämma sig ifall de ska skaffa barn. Ska de sätta någon till världen, en person som kommer att svänga upp och ner på deras bekväma liv, som kommer att göra anspråk på all tid och uppmärksamhet? Är det moraliskt berättigat att bidra med ännu ett barn till vår överbefolkade planet?
– I det här fallet var det miljöfrågorna som jag först noterade i texten. Det är med sorgsna ögon som jag ser på allt det som händer i världen. Det känns att civilisationen med stormsteg närmar sig en total kollaps. Skapandet av scenbilden började med att jag mindes Martin Luthers citat ”Även om jag visste att jorden skulle gå under i morgon, skulle jag plantera ett äppelträd i dag”.
Kruxet med pjäsen är att dramatikern Macmillan uttryckligen önskat att den sätts upp utan scenografi – ett önskemål som Andersson nu trotsar.
– Jag vill visa honom att det visst kan lyckas med den rätta scenografin, en scenografi som berättar samma berättelse som text, skådespelare, musik och ljus, säger Andersson.
Scenen måste leva
En besökare på ett galleri kan titta in för bara två minuter, men publiken som kommer till Dianascenen förväntas stanna i två timmar. Det här ställer höga krav på scenografin, menar Andersson.
– Visuellt ska det hända något hela tiden. Även om vi arbetar med få element måste scenografin leva och följa berättelsen.
Ett tätt samarbete med regissören Dan Henriksson liksom med ljusdesignern Pietu Pietiäinen har präglat Anderssons arbete.
– Det jag lärt mig från fotograferandet är att ett och samma äpple på ett bord kan ändra karaktär totalt beroende av ljuset. Ett av temana i pjäsen är ekologi och miljö och därför tycker jag att det är passande att vi använder oss av så få element som möjligt och att vi utnyttjar immateriella element som ljus.
– Det som är skönt med teater är att publiken kan fantisera och fylla i. Ser vi en ruta på väggen inser vi att det är ett fönster. Vi behöver inte bygga ett fönster utan vi kan använda oss av ljus.
Känner man igen konstnären Ville Andersson i scenografin?
– Färgerna och ljuset skulle jag kunna använda i min egen konst. I den här scenografin använde jag mig av samma språk som i min konst, men i framtiden skulle det vara roligt att pröva på något helt annat. Men med varje utställning försöker jag förnya mig och det gäller också här. Precis som man kan känna igen en regissör trots att hen gör olika pjäser kan man känna igen min stil i allt jag gör.