Krigsbarnets trauma går aldrig över
Författaren Carl-Johan Vallgren lever med såren från sin mammas krigsbarnstrauma. Så småningom ska han våga sig på en bok om förlusten och saknaden.
Glad i hågen och upprymd inför det äventyr som väntade sprang en treårig flicka ombord på ångbåten i Åbo hamn. I Finland rasade kriget – bomberna föll, hennes mamma låg på sjukhus och hennes pappa låg vid fronten. Nu skulle båten föra henne och tusentals andra barn från skräcken i Finland, till tryggheten i det ombonade Sverige.
- Ålder: 51 år.
- Familj: Hustru och tre barn.
- Karriär: Författare och rockmusiker.
- Debuterade som författare med Nomaderna 1987 och har publicerat tolv romaner sedan dess, bland dem Den vidunderliga kärlekens historia (2002) som belönades med Augustpriset.
- Arbetar nu på en deckartrilogi som inleddes med Skuggpojken (2013). Översatt till 25 språk, bland annat finska, och flerfaldigt prisbelönad. Har även gett ut flera album.
-
Aktuell: Med Svinen (Albert Bonniers Förlag) som är en fortsättning på Skuggpojken.
Bok jag gärna återkommer till: De är många. Men just nu läser jag Hassan Blasims bok Irakisk Kristus och den är sensationellt bra. - Gillar: Att hålla igång. En författare måste ha en vilja av stål, ett arsle av betong och en bra hållning. Jag har börjat gå på gym och spela tennis.
Treåringen förstod inte att hon skulle lämna allt det välbekanta – föräldrarna, hemmet och språket bakom sig – men hennes storasyster, var sex år och anade oråd. Hon tvärvände och rusade tillbaka till sin moster på kajen.
Treåringen som ensam for i väg var Carl-Johan Vallgrens mamma. Lillflickan kom till Falkenberg och när kriget i Finland var över blev hon kvar. Först tio år senare återsåg hon sin finländska familj.
– Historien om mamma är ett infekterat sår. Under åren i Sverige glömde hon bort sitt finska språk och sina finska föräldrar och hennes svenska familj ville behålla henne när kriget var över. Men hennes biologiska föräldrar i Jyväskylä ville ha henne tillbaka, berättar Vallgren.
– Det blev rättsprocesser och en massa elände. Till slut gav mina finska morföräldrar upp, de släppte greppet när de insåg hur smärtsamt det skulle bli för mamma att tvingas återvända. Striden om mamma utvecklades som kampen om barnet i Den kaukasiska kritcirkeln av Bertolt Brecht.
– Men min finska mormor och morfar hämtade sig aldrig från förlusten.
Carl-Johan Vallgren säger att han blir gråtfärdig när han tänker på den här, och på liknande historier, som präglat andra krigsbarn. Än har han inte vågat sig på att rota alltför mycket i sin mammas förflutna. Men en dag kommer han att skriva en bok om henne, och om krigsbarnsproblematiken. Sina finska kusiner i Finland har han mycket kontakt med, liksom även med moster Ritva, hon som rusade bort från färjan.
Och i Helsingfors trivs han.
– Staden mår bra av att vara tvåspråkig. Ifall här talades endast ett språk skulle den vara en ordinär stad.
Finnar och judar
En blinkning till det finska arvet finns med i den deckartrilogi Carl-Johan Vallgren nu är aktuell med. En av trilogins tre huvudkaraktärer, Jorma Hedlund, har finskt påbrå. Men ännu viktigare är outsidern Danny Katz, svensk jude och kameleont som lika obehindrat rör sig i Stockholms sjaskiga undre värld som i de eleganta salongerna på Östermalm.
– Jag ville undersöka vad som pågår under ytan i det finfina Stockholm, säger Vallgren på tal om varför han började skriva kriminalromaner.
Att Danny Katz är jude är centralt. Carl-Johan Vallgren är en goj (icke-jude) men hans fru är judinna och de tre barnen uppfostras enligt judiska traditioner.
Liksom Danny Katz har Carl-Johan Vallgren ständig koll på den ökande antisemitismen som i Sverige senast kom till uttryck i skoltragedin i Trollhättan.
Är du rädd?
– Man blir medveten om de faror som hotar. Jag vill inte att mina barn bär synliga judiska symboler som Davidsstjärnan och kippa.
– Dagens antisemitism frodas inte endast hos galningar. Många blandar ihop antisemitism med konflikten mellan Israel och Palestina.
Den judiska kulturen är en livsbejakande kultur, säger Vallgren på tal om vad han lärt sig av judendomen.
– Judarna lever livet här och nu och har en väldigt bra humor som fungerar som överlevnadsstrategi. Och så har de otroligt starka familjeband som dominerar allt annat och som inte är så vanligt i Sverige.