Punk utlovas på barnens nationalscen
Finlandssvensk barnteater kunde vara fränare, säger Paul Olin som tar över som konstnärlig ledare för Unga Teatern.
Paul Olin har färsk erfarenhet av att arbeta med unga som medskapare. Tillsammans med elever på Lagmansgårdens skolhem skrev han och Harriet Abrahamsson pjäsen Hamlet sade det vackrare för Wasa Teater. I pjäsen möter skoningslös ungdomsverklighet cirkuslek och karneval.
De ungas insats gav pjäsen en särskild känsla av angelägenhet och arbetssättet tar Olin gärna med sig till sin nya arbetsplats Unga Teatern.
– Min vision är att göra teater som har samma angelägenhetsgrad. Barnen är det viktigaste samhällssegmentet, men samtidigt också det mest utsatta. Att få skapa teater för dem är en ynnest. Då kan man inte göra något som är slappt.
När det stod klart att Unga Teaterns chef Christian Lindroos skulle sluta efter 14 år vid rodret tvekade skådespelaren och regissören Paul Olin (f. 1962) inte att söka tjänsten.
Erfarenheten från Wasa Teater, där han var chef i början av 00-talet, hade gett blodad tand. Han har också en lång bana inom barn- och ungdomsteatern bakom sig.
– Jobbet passar mig som hand i handske. Barn- och ungdomsteater har jag sysslat med sedan jag utexaminerades från Teaterhögskolan. Unga Teatern är en liten teater med tolv anställda, ute i en lada på Esbo landsbygd. Visst var det lockande.
För tillfället repeterar Paul Olin en monologföreställning skriven av Anders Larsson och Susanne Ringell för Siriusteatern. Sirius är en teatergrupp han för tjugo år sedan var med och grundade och som han hoppas kunna återvända till då och då.
– Jag ger förstås avkall på den totala konstnärliga frihet jag haft som frilansare och blir resultatansvarig. Men jag vet att det hade grämt mig om jag inte sökt jobbet.
Barnens nationalscen
55-åriga institutionsteatern Unga Teatern är barnens svenskspråkiga nationalscen. Dess betydelse kan jämföras med Svenska Teaterns, menar Olin.
– Det innebär att vi ska spela för barn och ungdomar i alla åldrar. Jag vurmar för dem som kanske inte vill se teater, pojkar som går i åttonde klass i högstadiet, men vi ska också spela för treåringar och elva-tolvåringar som är i ett slags mellanålder och därför är svåra att nå.
Hur gör man för att kunna locka barnen från nätet och in i teatersalongen?
– Jag tror inte vi ska försöka locka dem från nätet utan snarare erbjuda dem en levande verklighet vid sidan av den virtuella. Jag tror man måste vara öppen för det nya berättandet, det nya sättet att se världen, förstå att det finns människor i dag som helt saknar erfarenhet av tiden då nätet inte fanns. Men samtidigt ska man vara lite konservativ och värdera lägereldsberättelsen högt. Det finns så många fördelar med att sitta bland människor av kött och blod. Jag var nyligen på en föreställning på Unga Teatern där barnen efteråt ville krama skådespelarna. Det är ingen kvalitetsstämpel, men det visar vikten av närvaron, att teater är något helt annat än film.
Inte bara Disney
Paul Olin hoppas på ett tätt samarbete med Ung dramatik, ett Kulturfondenfinansierat projekt som ska generera nya barn- och ungdomspjäser. Olin är också en stor vän av klassiker, bland annat turnerade han runt med adapterade Shakespearepjäser på skolor för Svenska Teaterns räkning på 90- och 00-talet.
– Jag älskar klassiker, men man måste ta hänsyn till vilken tid och kontext de är skrivna i, ibland har de en otäck moral som jag inte kan skriva under. När vi gjorde Pinocchio på Svenska Teatern och började dissekera den blev det skrämmande. Vad handlar den om? Ja, att man ska gå i led och bli en lydig medborgare! Men klassiker är ju inte heliga, det är bara att gå in med kniven i dem.
Hur upplever du barn- och ungdomsteaterfältet i Svenskfinland i dag? Vad görs, vad görs inte?
– Bra är att det görs mycket och att barnteatern har ett gott anseende. Men ibland tycker jag att den är lite snäll, att vi är lite försiktiga med barnen. Mer punkrock inom barnteater skulle inte skada. Både intellektuellt och emotionellt tror jag barn har högre kapacitet än vad vi ibland tänker oss. Vi är amerikaniserade, Disney har bestämt hur saker ska berättas, men det finns många andra sätt att berätta. Vi kunde vara lite fränare i Svenskfinland.
Hurdan kulturpolitik efterlyser du av regeringen i egenskap av chef för en institutionsteater?
– Också om min ideologi är en helt annan än kulturministern Sanni Grahn-Laasonens ser jag en poäng i att hon vill granska strukturer och riva upp teaterlagen. Vi slåss alla om små resurser och lätt polariseras det mellan statsandelsteatrar och fria grupper. I väldigt många år har ingen ny teater kommit in i teaterlagen och fått möjlighet till statsandelar, så varför inte se över systemet? Också vi på Unga Teatern måste hålla oss framme, vi får inte vila på lagrarna och ta vår privilegierade position för givet. Vi måste värna om vår särart, söka det nya och ifrågasätta det vi håller på med.
– Det jag inte tycker om är när kulturpolitiken inte ser konstens egenvärde. Pengarna ska inte bara styras till social teater, även om jag själv vurmar för den sortens teater. Konsten ska ha en autonom funktion. I ett civiliserat samhälle ska man ha av allt. Om vi vill kalla Finland för ett kulturland och Helsingfors för en metropol ska det finnas både subkulturer och stora operahus, och förstås all den där oförståeliga konsten som Sannfinländarna ville skära bort. Picasso har inte alltid varit mainstream.
Föreställningen Monologer i dialog - En sista biltur av Anders Larsson och In transit av Susanne Ringell har premiär i kväll på Teater Universum i Helsingfors.