Fortsättningen på detta kapitel i nutidshistorien torde vara välbekant. De tolv bilderna blev förstasidesstoff över hela världen och väckte våldsamma reaktioner: förutom bojkotter av olika slag också attacker mot danska ambassader samt upplopp och våldshandlingar som skördade människoliv. Jyllands-Posten har beklagat att vissa muslimer känt sig kränkta av bilderna, men hållit fast vid uppfattningen om att man hållit sig inom yttrandefrihetens gränser.

I centrum för uppståndelsen stod tidningens kulturchef Flemming Rose som initierade projektet. Han jobbar fortfarande på samma tidning, nu som utrikesredaktionens chef.

Det ursprungliga syftet med projektet var att undersöka självcensuren bland danska skribenter och konstnärer, vilket råkade debatteras i Danmark hösten 2005. Då Flemming Rose nu besökte Helsingfors talade han däremot inte så mycket om vare sig självcensur eller Muhammedbilderna, utan mest om yttrandefrihet i allmänhet.

Den bild han målade upp i Helsingfors universitets festsal visade sig vara ganska pessimistisk. Rose beskrev en yttrandefrihet som har svårt att fungera i en värld präglad av den teknologiska utvecklingen på webben och den sociokulturella utveckling som skett till följd av migration. I dag kan perifera yttranden få enorm spridning och väcka reaktioner var som helst i världen samtidigt som europeiska samhällen har en ny inre dynamik att förhålla sig till: en ny mångkulturell, mångreligiös och multietnisk verklighet.

Konsekvensen är, enligt Rose, att många yttranden missförstås grovt då de rycks ur sina ursprungliga kontexter. Besvärliga missförstånd kan till och med uppstå mellan relativt närliggande kulturer – Charlie Hebdos karikatyrer uppfattas i regel som rasistiska i USA, medan de i Frankrike ofta anses vända sig mot rasismen, exemplifierar Rose.

– Vi behöver en gemensam global standard för yttrandefriheten och dess begränsningar, för att kunna försvara yttrandefriheten över gränserna. Internet och satellit-tv utgör redan en god infrastruktur för en global offentlighet, men i stället för att gå mot en global standard rör vi oss mot ett allt mer fragmenterat identitetspolitiskt koncept, där både regeringar och mindre etniska och religiösa grupper strävar efter att skydda sig själva mot kritik.

Konsekvensen är, säger Rose, att yttrandefriheten aldrig varit så reglerad som nu.

Utopins offer

Hur har vi då hamnat här? Är det rentav genom våra goda intentioner?

Det är i alla fall det svar Rose ger då han gör en historisk tillbakablick och fokuserar på förbudet mot att förneka Förintelsen som uppstod efter Berlinmurens fall ur en europeisk dröm om att bygga en "värld utan hat".

– Men som historien lär oss är friheten alltid det första offret i Utopia.

Lagar mot att förneka Förintelsen finns i dag i 13 olika EU-länder. Motivet för att inskränka yttrandefriheten på den här punkten har varit att "onda ord" leder till "onda handlingar", men enligt Rose är det en tanke som inte håller fullt ut.

– Det fanns de facto lagar mot hatprat i tjugo- och trettiotalets Tyskland, lagar som skulle skydda judar mot antisemitism, säger Rose och tillägger att den blivande propagandaministern Joseph Goebbels förlorade ett antal duster med lagens långa arm och att nazisttidningen Der Stürmer konfiskerades eller drogs inför rätta inte mindre än 36 gånger.

Rose menar att det som skett de senaste åren är att lagarna mot att förneka Förintelsen kopierats till allt mer problematiska sammanhang. Östeuropeiska länder har stiftat lagar mot att förneka kommunismens brott. Ukraina har lagstiftat mot kritik riktad mot ukrainska frihetskämpar – vilket inkluderar grupper som spelade en roll i Förintelsen. Ryssland har infört en lag mot att kritisera Sovjetunionens handlande under andra världskriget.

Ord är inte handling

Parallellt med den historiska utvecklingen ser Rose två missförstånd som enligt honom präglar inställningen till yttrandefrihet i dag.

Det första handlar om uppfattningen att tolerans och frihet är två motpoler som måste balanseras – här anser Rose att det snarare handlar om två sidor av samma mynt: Vi kan inte ha frihet, om vi inte kan tolerera åsikter som vi ogillar.

Det andra missförståndet handlar om relationen mellan ord och handling, och att många i dag tänker sig att ord kan vara lika våldsamma som handlingar i den meningen att de har förmågan att såra och göra ont. Här menar Rose att en distinktion mellan ord och handling är själva nyckeln för att förstå hur yttrandefriheten utvecklats.

– Skillnaden mellan fria och ofria samhällen är att de fria karaktäriseras av en klar distinktion. I ofria samhällen eroderar den distinktionen. Diktaturer behandlar ord som om de vore handlingar, obekväma röster tystas ned för att de anses vara hot mot fred och ordning.

– Och genom att likställa ord och handling är vi på ett sätt på väg tillbaka till tiden före medeltiden.

Ok att kränka

Men kränkningar, hot och hatprat då? Ja, frågar man Flemming Rose måste vi helt enkelt stå ut med en del. Uppmaningar till våld ska vara förbjudet och ett grundläggande skydd för enskilda individer behövs i den internationella standard han vill se, men därutöver ska det mesta vara tillåtet.

Alternativet, säger han, är ett sluttande plan, en rutschbana som börjar med en till synes respektfull idé om att "om du respekterar mitt tabu, så respekterar jag ditt". Konsekvensen är att om vi fredar till exempel Muhammed, så måste samma sak gälla andra religioners centralgestalter. Och i förlängningen till att en liberal demokrati i rättvisans namn får svårt att göra skillnad mellan religioner och andra idésystem.

– Det implicerar att det också kunde vara kriminellt att kritisera Karl Marx eller Adam Smith. I slutändan leder detta till en tystnadens tyranni.

Roses grundpoäng är alltså att den som vill välkomna ett mer mångfacetterat och mångkulturellt samhälle, också måste välkomna en större variation i det fria ordet.

– Många anser att de har en rätt att inte bli kränkta. Jag tänker att vi i en demokrati har många rättigheter – yttrandefrihet, religionsfrihet, mötesfrihet – men inte rätten att inte bli sårade. Det är priset vi måste betala.

Flemming Rose besökte Helsingfors för att delta i Yle Forums temasatsning om yttrandefrihet. Artikeln baserar sig i huvudsak på hans anförande. HBL hade inte möjlighet att få en intervju.