Totalt bidrog HBL:s läsare med 653 förslag på finlandismer. Då man sållar bort dubbletterna återstår ungefär 450 unika förslag, lite beroende på hur man räknar.

många av dessa som verkligen kan kallas finlandismer är sedan inte helt lätt att avgöra, men om man som språkforskaren Charlotta af Hällström-Reijonen utgår från en ganska vid definition kan en klar majoritet av förslagen säkert godkännas.

Några gör det inte. Ord som smultron, slickepott och grodsim används allmänt också i Sverige, medan andra föreslagna ord hör till för små dialektområden för att falla inom definitionen. Bland förslagen finns också ord som på andra sätt (familjespråk, arbetsplatsslang) inte uppfyller kravet på att vara begripliga i en tillräckligt stor den av Svenskfinland.

HBL har dristat sig att kategoriseras läsarnas finlandismförslag i sju olika grupper och bad Charlotta af Hällström-Reijonen om korta kommentarer.

Grupp 1: Klassiska finlandismer

Kännspak, rådda, dynvar, menföre och stegring. Samtliga är upptagna i SAOL, dynvar i den senaste upplagan till och med utan att betecknas som finlandism. Ofta är det de här orden som används som typexempel i skolundervisning. I den mån vissa ord föreslagits av flera olika läsare handlar det ofta om dessa klassiska finlandismer.

Charlotta af Hällström-Reijonen: SAOL, som betraktas som normgivande, innehåller finlandismer som språkvården i andra sammanhang inte avråder ifrån. Det är bra att minnas att finlandismerna i SAOL inte finns där för att vara en del av någon heltäckande lista, utan för att de har ett symboliskt värde. Akademien vill visa att finlandssvenskan är en viktig varietet.

Grupp 2: Finska lånord

Tuliainen, bileet, hurja, kiva, nakitera, siisti, krapula. De direkta finska lånorden är många fler än så här på HBL:s lista. En majoritet av dem används dessutom relativt frekvent i finlandssvenskt talspråk.

Charlotta af Hällström-Reijonen: Visst kan de här orden beskrivas som finlandismer. Det som utmärker direktlånen är att de tenderar att uppfattas vardagliga. Då jag undersökte akademiska föredrag för min doktorsavhandling visade det sig att akademiskt utbildade personer använder väldigt få finska direktlån då de vill tala ordentligt och korrekt. Om det fanns något enstaka undantag var det uppenbart medvetna lån. Jag tror att man ogärna använder de finska orden i högre stil.

Grupp 3: Finska lånord som översatts

Vissa finska ord och uttryck har kommit in i finlandssvenskan genom direkta översättningar. Hit hör till exempel spelöga, muntur och uttrycket ”lyfta katten på bordet” som alla nominerats av läsare. Traditionellt är detta typisk ajabaja i studentuppsatser och för journalister. Precis som de finska direktlånen klassas de som fennicismer på grund av sitt finska ursprung.

Charlotta af Hällström-Reijonen: Fennicismer är inte alls sämre än and­ra finlandismer. Och ett finskt ursprung har väldigt många finlandismer, också de som låter svenska. De översatta orden kan på så sätt vara svåra att upptäcka i jämförelse med direktlånen, som många inser inte kan användas i alla sammanhang.

Grupp 4: Dialektala ord

HBL fick också in många ordförslag med ett dialektalt ursprung. En del torde vara okända utanför sitt lokala användningsområde, medan andra förstås i stora delar av Svenskfinland. Till den första gruppen hör säkert klossot (väldigt lerigt) och gnuggare (massör) medan ord som ”ha leidon” (vara uttråkad) och kuddor (kor) säkert förstås av många.

Charlotta af Hällström-Reijonen: Ord som huvudsakligen förekommer i talspråk har varit svårare att kartlägga för finlandismforskningen. I dag ser vi ändå en allmän trend, där folk skriver talspråkligt eller dialektalt på bloggar och i sociala medier. Det finns en allmän tendens till informalisering, man gillar att uttrycka sin identitet genom att skriva som man talar i sociala medier. Det kan forskningen utnyttja.

Grupp 5: Slang

Också slangord kan bli så allmänna att de kan räknas som finlandismer. Bland HBL-läsarnas bidrag syns framför allt den lite gammaldags Helsingforsslangen med ord som snaja, hiffa, drischa och tråka. En läsare föreslår ordet stägä som alla som gjort militärtjänst i Dragsvik torde översätta med stormgevär.

Charlotta af Hällström-Reijonen: Visst är det är en typ av finlandismer, även om jag själv inte använder den. Men också här kan det vara svårt att dra en exakt gräns och säga precis hur många som måste använda ett ord. Om stägä har allmän spridning kan man kalla det en finlandism, fastän det är slang. Om folk slutar använda ordet när de hemförlovas är det kanske bara militärslang.

Grupp 6: Ord med ryskt ursprung

En annan grupp som i viss mån tangera slangorden är de ord och uttryck som har ryskt ursprung. Ofta har de kommit in i finlandssvenska genom Helsingforsslangen. Bland läsarbidragen hittas exempel som lafka, butka, kamurka och stobakoff.

Charlotta af Hällström-Reijonen: Egentligen är de ryska orden inte så hemskt många, totalt sett. Ofta hör de ihop med matkulturen och i regel är det frågan ganska gamla ord. På senare tid har det inte kommit många ryska influenser.

Grupp 7: Barnspråk och ”familjeord”

Ytterligare en ordgrupp verkar ha en gemensam nämnare i att de anknyter till det mer privata familjelivet och dess vardagligheter. Famppo och finko för famn och finger är förmodligen ord som i synnerhet småbarnsföräldrar och deras avkomma använder sinsemellan i många hem. Ganska många förslag har att göra med tuppen, vessan eller lillkamarn och de behov som uträttas där. ”Konstaplarna” föreslås av en läsare som en eufemistisk finlandism för att beteckna ”trög avföring”.

Charlotta af Hällström-Reijonen: Famppo och finko används knappast alls i Sverige så visst är de finlandismer, fastän de är barnspråk. Sedan tror jag att folk gärna vill tro att deras egna små familjeord är finlandismer, när de de facto är unika för just den familjen.