Nationalmuseet lanserar Sibelius i mobilen

I mobilen kan man bekanta sig med bland annat originalversionen av En saga och slutet av sjunde symfonin i tre olika versioner. Verken presenteras med text, noter och ljud:

Besök mobilguiden på sibelius.kansallismuseo.fi/sv

Själva utställningen fokuserar ingående på Jean Sibelius verk och person. Det en historia som berättats många gånger om men som skall återges än en gång. Om man väljer att kalla det förmedling av kulturarv eller indoktrinering beror på perspektivet.

– Här finns många nivåer. Vi riktar oss till en publik i alla åldrar, både till dem som inte har hört om Sibelius och dem som vill veta mera om honom, påpekar Nationalmuseets överdirektör Elina Anttila på tal om målgruppen.

Det återstår att se om tre- eller sjuåringarna kommer att ha någon behållning av att titta på kostymer, medaljer och partitursidor. Eller om utställningen främst kommer att attrahera en äldre publik. 30 000–50 000 besökare väntar man sig i varje fall fram till den 13 mars.

Utställningen är förverkligad i samarbete med Nationalbiblioteket, Riksarkivet och Ainola, och en uppenbar inspirationskälla har varit den flitiga Sibeliusforskning som bedrivs vid Nationalbiblioteket och Sibelius-Akademin. Forskarna har grävt fram materialet, som museiexperterna förädlat.

Kostymer och kappor

Timo Virtanen, som leder forskningsprojektet vid Nationalbiblioteket, är nu mest betagen av kostymer och kappor.

– Här är till exempel fracken som Sibelius bar på 1920-talet vid uruppförandena av sjätte och sjunde symfonin.

Av fracken kan man se att Sibelius vid tidpunkten var rätt välmående med tämligen bred midja. Strax intill finns en 20-talschiffongklänning från Ainola som mest påminner om ett nattlinne.

Till de mer makabra detaljerna hör gratulationsboken som Sibelius mottog till sin 80-årsdag 1945, där 18 sovjetiska tonsättare – med Dmitrij Sjostakovitj i spetsen – framför sina hjärtligaste gratulationer till mästaren – bara några månader efter andra världskrigets slut.

Också Sibelius violiner finns utställda. Den ena, som han fick av sin farbror Pehr och som dotterdotterdottern Kaisa Porra nu spelar på, finns utställd detta veckoslut. Senare hoppas man kunna visa violinen som dotterdottern Satu Jalas nu innehar.

Partitursidor i massor

Den maffigaste biten utgörs av manuskripten, med otaliga originalpartitursidor av verk som Sibelius omarbetade vid olika tillfällen: En saga, violinkonserten, femte symfonin och så vidare. Överst på en sida står det med tunn handstil ”poltettava” (bör brännas). Att tidigare versioner av verk har bevarats har ofta bara varit en slump.

Sibeliusforskaren Anna Pulkkis har sammanställt montern där slutet av sjunde symfonin presenteras i tre olika skepnader. Om slutet i första versionen är triumferande pompöst lättade han upp musiken senare, i riktning mot ett mera oavgjort slut, även om slutackordet vidhölls som C-dur.

– Det man ser är utvecklingen av idéerna. Kanske ser vi också att han inte var så säker på sig själv, menar Pulkkis.

Sakari Ylivuori, som specialiserat sig på Sibelius körmusik, för mig till en monter som presenterar Fridolins dårskap, ett kort manskörsverk där psalmen Jag lyfter ögat mot himmelen fått skepnaden av en dryckesvisa. Sibelius tillägnade verket Torkel Nordman ”med en hälsning och tack för den delicieuxa violon’en”. Fiolen var en fårfiol som Sibelius hade köpt på svarta marknaden.

– Det var inte så lätt att skicka mat från Björneborg till Ainola, så steken fick transporteras i ett violinfodral. Således fick Sibelius ett telegram när fodralet anlände så att inte fiolen skulle fara illa, berättar Ylivuori, som i våras gav ut boken Sibeliuksen lampaanviulu (Gummerus).

Till utställningens kuriösa inslag hör också ett brev som skickades för Walt Disneys räkning där man frågade om det var okej att använda Tuo­nelas svan i Fantasia, samt ett porträtt som Andy Warhol målade omkring 1953 utifrån ett fotografi. Trots att Sibelius på bilden har sju rynkor i pannan, tog Warhol inte med en enda.