"De kan inte längre avfärda mig med en handviftning"
– Det här betyder väldigt mycket för yttrandefriheten i både Vitryssland och Ryssland. Makten kan åtminstone inte längre avfärda mig med en handviftning, säger Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj till HBL.
MOSKVA – Oj! Tack så hemskt mycket. Det var fantastiskt, säger Svetlana Aleksijevitj när HBL först av alla ringer upp henne hemma i Minsk och gratulerar. Hon svarar i sin hemtelefon och så fort vi har inlett intervjun börjar hennes mobiltelefon ringa. Den kommer att fortsätta ringa det närmaste dygnet. Själv är Aleksijevitj mycket lugn och svarar oerhört vänligt och utan brådska på mina frågor.
– Det är så många svåra känslor. Det här är en enorm sak. Att vara en i raden – Boris Pasternak, Aleksandr Solzjenitsyn, Ivan Bunin ... Det här är fantastiskt men också sorgligt. Från och med nu kommer det här priset att för alltid ligga på mina axlar. Det innebär att det blir svårare att jobba.
På vilket sätt?
– Jag har alltid ansett att man måste gå vidare. Att man inte kan fastna i samma saker. Det är det jag hela tiden har försökt göra. Nu gäller det att fortsättningsvis göra ett bra jobb, vad jag än tar mig för.
Ni har genom åren intervjuat hundratals människor personer som har gett er alla de intervjuer som står som grund för era böcker. Vad betyder det här priset för dem?
– Så många av dem är redan döda. En av de allra yngsta kvinnorna jag intervjuade för "Kriget har inget kvinnligt ansikte" dog drygt nittio år gammal i Israel för ett halvår sedan. Jag ville att hon skulle få se en pjäs som har gjorts på basis av boken, men det hann hon aldrig med.
(När Aleksijevitj skrev boken "Krigen har inget kvinnligt ansikte" på 1980-talet fanns det fortfarande tillräckligt många kvinnliga krigsveteraner kvar i livet för att hon skulle få ett stort material. I dag skulle denna bok inte längre kunna skrivas.)
Ni är vitryska, men skriver på ryska. Vad betyder det här priset för yttrandefriheten i Vitryssland och Ryssland?
– Det betyder väldigt mycket. Ryssland och Vitryssland befinner sig i en förfärlig situation just nu som ni vet. Jag tror att min röst får en annan betydelse. Åtminstone kommer det inte längre att bli så lätt för makten att avfärda mig med en handviftning. De blir tvungna att lyssna på mig. Det finns så många människor därute som är trötta och inte längre orkar tro på någonting. Det här kan betyda något också för dem.
Rysk press uppmärksammade Nobelpriset, både oppositionell och Kremllojal. Den statskontrollerade tidningen Rossijskaja gazeta hade en byråtext på sin nyhetssida, med en bild som såg påfallande gammal ut. Varken ryska eller vitryska medier har i särskilt hög grad intervjuat eller uppmärksammat Aleksijevitj under alla de år som hon har skrivit, trots att hon har blivit en bästsäljare i västvärlden och hennes böcker höjdes till skyarna i Europa.
Den Putinkritiska ryska författaren Dmitrij Bykov ansåg att valet av Aleksijevitj inte var ett litterärt val.
– Det här priset tyder på att Nobelkommittén prioriterar ett verks sociala betydelse framför dess litterära kvaliteter. Aleksijevitj är en mästerlig publicist, men nya estetiska öppningar får man leta efter i hennes texter, säger Bykov till den ryska nättidningen gazeta.ru.
Till HBL säger Svetlana Aleksijevitj att hon inte längre får uppträda offentligt någonstans i sitt hemland. Det talas mycket om att en apati har spridit sig i både Vitryssland och Ryssland, något som Aleksijevitj inte håller med om.
– Varje gång jag träffar människor i olika sammanhang, till exempel bland intellektuella, ser jag hur de behöver någon som lyssnar. När jag håller tal formligen lyser folk upp. De vill tala om de här sakerna.
Hennes mobiltelefon ringer i ett, det ringer även på dörren. Några timmar senare håller Aleksijevitj presskonferens i den oppositionella vitryska tidningen Nasja Nivas källare. Där konstaterar hon att hon älskar både det vitryska och det ryska folket, att hon hör hemma i den ryska kultursfären och att hon är en kosmopolit.
När Aleksijevitj talar ryska slår hennes kulturella hemvist genast igenom: Det vackra språket, den omsorgsfulla diktionen, anspråkslösheten. Aleksijevitj är ett typiskt exempel på det bästa som den sovjetiska intelligentian kunde producera.
– Jag älskar den humanitära ryska världen, den som hela världen bugar sig för. Litteraturen, baletten, den klassiska musiken. Men jag tycker inte om Berijas, Stalins och Putins värld. Det är inte min värld.