Vänner och seriefigurer
Serietecknaren Sara satte sig ner bredvid tiggaren Felicia och fick en vän. Det kunde varit jag är en bok om dem båda, och om ett insamlingssätt som gett Felicia Iosif ett nytt hem men som Sara Olausson ändå inte kan rekommendera till någon.
STOCKHOLM. Det är lätt att hjälpa, men också svårt. Efter de två år som Sara Olausson har engagerat sig för Felicia Iosif och samlat in pengar – genom aktioner på Facebook och genom försäljningen av den nya boken – har Felicia och hennes familj höjt sin från början extremt låga materiella standard i Rumänien.
I dag har de ett hus, i och för sig halvfärdigt, men ändå en byggnad med golv, rinnande vatten och kakelugn. Samtidigt är familjen Iosif ansatt av svår avundsjuka från människor som inte har fått samma hjälp.
Djupt skamfyllt
Det har också, på grund av Sara Olausson, kommit fram att Felicia och hennes man tiggt i Sverige – inte jobbat som de själva sagt – vilket är djupt skamfyllt, inte minst för deras dotter.
Och kanske ännu värre, efter att Felicia Iosif var med i SVT:s Go’kväll för ett par veckor sedan vågar hon inte längre tigga.
– En man i dyr fin kostym och portfölj, som sett henne på tv, kom fram och spottade henne rätt i munnen när hon satt på Liljeholmstorget och pratade med sin man. Uppmärksamheten har en baksida. Det är läskigt att vara igenkänd, säger Sara Olausson som även hon har fått sin beskärda del av hatet.
Hur ska Felicia försörja sig nu?
– Det är mitt ansvar. Nu måste den här boken sälja. Jag tror på den, den är så viktig. Jag kan åka ut och prata om den, och då skickar jag pengar till Felicia. Jag tror att det kommer att bli bra. Men just den här månaden är vi kvar i våra fattigdomar, både hon och jag.
Förlösande glasspeng
För två år sedan visste Sara Olausson, serietecknare och illustratör, lika litet som många andra hur hon skulle hantera den nya gruppen tiggare på Liljeholmstorget i Stockholm. När hennes trulige son fick tillbaka femkronan som Sara ville att han skulle ge Felicia, därtill med en uppmaning att köpa glass, blev det första steget till en djup vänskap. Sara satte sig ner på torget för att prata med Felicia Iosif. De skrattade. Men när hon tittade upp såg hon bara ogillande ögon:
– Jag vet inte hur jag ska beskriva uttrycken: förfäran äckel, ”ska jag ringa polisen?”. Det var som att det blev mental hjärnskakning, det var jag som väckte allt detta ogillande. Men det vände ganska snart, det fick mig ännu mer att vilja berätta om det här.
Av en händelse skulle Sara Olausson medverka på en utställning med svenska tecknare på rumänska statens kulturinstitut i Stockholm. Hon tog med sig Felicia Iosif till vernissagen och läste upp en berättelse om hennes liv inför en förstummad rumänsk kulturpublik. Hon får gåshud när hon berättar om det.
– Den rumänska staten hade inte gillat det jag gjorde, men även hos rumänerna finns en större medvetenhet i dag. Jag har blivit intervjuad av rumänsk tv, till Felicias stora fasa. Men det här är en stor grej som vi kan hjälpa Rumänien med, att visa att vi ser de här personerna som människor.
Ingen individ eller privat organisation, inget ensamt land kan lösa problematiken av egen kraft, framhåller Sara Olausson som ändå är varm i hjärtat av allt gott som hänt de senaste två åren.
– Jag pratar om problemen, men jag är glad och nästan löjligt lycklig över att jag kan göra något, att jag ser resultat och att jag ser en större snällhet.