Recension: Pladdrigt relationsdrama
"Problemet är att texten ofta påminner om ett pladdrigt tv-manus i gränslandet mellan sitcom och såpa, där rollfördelningen mellan man och kvinna är förutsägbar."
Hur kan två kloka människor välja att skaffa barn med vetskapen om hur hårt varje ny människa belastar vår planet?
Ungefär så resonerar kvinnan (Ria Kataja) som tillsammans med sin man (Mikko Nousiainen) försöker komma fram till om de – två högutbildade, välbärgade trettioplussare – faktiskt ska bilda familj.
- Text: Duncan Macmillan.
- Översättning, regi: Juha Jokela.
- På scenen: Ria Kataja, Mikko Nousiainen.
- Premiär på Nationalteaterns Omapohja-scen 18.9.
Det ekologiska perspektivet är ändå närmast en förevändning – i själva verket funderar de ju på om de faktiskt ska våga skaffa barn.
Britten Duncan Macmillans pjäs Lungs – på svenska Nästa andetag – är dubbelaktuell i höst. Det är inte bara Nationalteatern som sätter upp pjäsen, i oktober tar Klockriketeatern sig an den på svenska.
Pjäsen berör angelägna frågor, inte minst för de generationer som vuxit upp i välfärd, som lärt sig sätta sig själv i första rummet, satsa på sin karriär, sina hobbyer, ja, på sådant som gör en lycklig. Ska hon och han, som redan har allt, faktiskt ta risken?
Duncan Macmillan lyckas visserligen sätta fingret på en tidstypisk västerländsk överanalyserande och -presterande attityd till livet. Ibland vore det kanske bäst att inte tänka, planera och evaluera.
Men problemet är att texten ofta påminner om ett pladdrigt tv-manus i gränslandet mellan sitcom och såpa, där rollfördelningen mellan man och kvinna är förutsägbar.
Det är inget fel på skådespelarna Ria Kataja och Mikko Nousiainen som verkligen levererar intensitet och närvaro under den två timmar långa föreställningen. Men kvinnobilden som Kataja får ta sig an är sliten, hon framstår mest som en tjatig, överspänd och fullkomligt irrationell person.
Juha Jokela, som på senare tid främst regisserat sina egna texter, lyckas inte förse det här ställvis rätt schablonartade relationsdramat med några verkligt intressanta sceniska dimensioner.
Bäst är föreställningen när skådespelarna medvetet leker med den snabbt framskridande tiden (pjäsen täcker bokstavligen en hel relation) och avhandlar tidshoppen mellan scenerna med racersnabbt tempo och glimten i ögat.
Att Jokela följer manusförfattarens anvisningar om att slopa scenografi, ljud- och ljuseffekter är beklagligt. De här elementen hade kanske bidragit med rytm, kontraster och motstånd i det som nu känns som en enformig helhet.