Recension: Människan på väg i fel riktning

Juha Hurmes absurda och allegoriska komedi Muuttomiehet (Flyttkarlarna) drivs av en skruvad, lågmäld humor.

Språkbilderna som Juho Milonoffs och Eeva Soivios flyttkarlar – spelade med en exakt präktighet – använder sig av är ofta på kornet. Inte sällan går tankarna till den teknokratiska retorik och den nationalromantiska skrud som det politiska talet i dag så ofta nyttjar.

Men pjäsen ställer också den högst aktuella frågan om hur resurserna – här konkretiserat i tre personers flyttlass – ska fördelas.

Vems arvegods?

Vilma Melasniemis permitterade fattigdomsforskare, Pekka Valkeejärvis teolog som övergett religionen och Laura Malmivaaras tidningsutdelare är tre typfall, men också tre festliga figurer. Hurmes regi och skådespelarnas starka insatser bär frukt, och textens snillrika kvaliteter tas fram med stor omsorg.

Kampen om tolkningsföreträde synliggörs genom teologens och tidningsbudets strid om föremål som båda hävdar äganderätt till. Vem tillhör krukväxten eller lakanen med de broderade initialerna? Är det arvegods från en gammal fascist eller från en banbrytande kvinnlig socialist? Föremålen representerar minnen, ideologier, olika berättelser om vårt land.

Skulden till naturen

Då och då dyker fattigdomsforskarens sedan länge döda pojkvän (Niko Saarela) upp ur en av flyttboxarna. Också han är ett nostalgiskt minne, i det här fallet av en relation som sist och slutligen kanske inte var så märkvärdig.

Men Saarelas figur, en äventyrare som omkommit på en exkursion till Spetsbergen, finns också på plats för att påminna om människans exploatering av naturen. Ofta talas det om ekonomisk skuld, men vilken är skulden till naturen? Ingen av personerna vill till exempel ta hand om gruvbolaget Talvivaara, ett läckande avfall i deras gemensamma soppåse.

Det är alltså fråga om förändring i större bemärkelse, och om mänsklighetens relation till naturen. Naturen kommer att klara sig och fortsätta anpassa sig, menar Hurme. Hur det går för människan är däremot oklart.

Regissören Hurme kunde emellertid ha krävt mer koncentration av dramatikern Hurme. Till exempel upprepas vissa skämt så många gånger att de urvattnas.

I pjäsen strävar Hurme efter att måla fram den stora bilden och inte enbart nöja sig med fallet Finland. På idéplan fungerar det, men själva texten förlorar sting och blir mer långrandig, till och med snudd på pretentiös, när den försöker greppa världsalltet.