”Det handlar om den här världen”
Var nöjd med din lott och bråka inte, så kommer du till himlen sen när du dör. – Det där är maktens bästa sätt att använda religion för att passivisera människor! säger K G Hammar, tidigare ärkebiskop i Sverige. Han vill se en kristendom som återupptar kampen mot imperiet.
Låt oss börja med slutsatserna.
Kristen tro handlar inte om att hålla ett antal påståenden för sanna. Inte ens uppståndelsen behöver man tro på i dess kroppsliga bemärkelse. Gud ingriper inte i världen och livets mening är inte att komma till himlen.
Vidare: Världen är inte färdig. Mänskligheten behöver mer medmänsklighet och naturen behöver människans respekt.
Och kristendomen förstås bäst som en antiimperialistisk berättelse.
När K G Hammar snackar religion kan både troende och icke-troende uppleva att han vänder upp och ner på både det ena och det andra. Hammar var svensk ärkebiskop mellan 1997 och 2006, och gjorde sig också då känd som en progressiv nytänkare, populär på vissa håll, kontroversiell på andra. En kristen som kan vara svår att förstå sig på, både för den hårdnackade ateisten och för den bokstavstroende fundamentalisten. Och säkert också för tvivlare och sekulära agnostiker som besöker julkyrkan en gång om året.
– Många förstår trosbekännelsen som trettio olika punkter man måste bejaka också på ett slags faktiskt plan. Det måste vi lämna bakom oss om det ska finnas plats för den moderna människan, säger Hammar.
Jag kan förneka alla de trettio punkterna och ändå i någon mån vara kristen?
– Ja. Jag tror på gud, och sen kommer berättelsen. Och sen beror allt på vad vi menar med gud ...
Hos Hammar är ”gud” något vagt och undflyende. Något som drar sig undan själva språket, men som av samma anledning hägrar som en mystisk möjlighet. Det bortomspråkliga i religionen är för övrigt också huvudtemat i hans kommande bok.
Kristendomen 2.0
Då K G Hammar besökte Helsingfors för en dryg vecka sedan passade han bland annat på att omvärdera syndafallsberättelsen.
– Den verkliga syndafallsberättelsen är egentligen inte tredje kapitlet i första mosebok, det med ormen... Vad om vi ser dansen kring guldkalven i slutet av andra mosebok som den verkliga syndafallsberättelsen – en gud som befriat sitt folk överges av folket som tar sin rikedom och skapar sitt eget beläte. Där har vi ett otroligt aktuellt syndbegrepp. Vi är alla en del av en global dans kring guldkalven, sade Hammar under en diskussion om Marcus J Borgs bok Kristendomens hjärta.
Boken har nyligen översatts till svenska och fått ett förord av Hammar, vars religionssyn påminner mycket om Borgs (Thomas Rosenberg recenserade boken i HBL 9.8.2015 red anm.).
Karaktäristiskt för det här tänkandet kring tron är att det uttryckligen inte är auktoritärt dogmatiskt, utan filosofiskt sökande. En del konservativt troende skulle säkert kalla det för hädiskt. Men det bygger också på en annan förståelse av religionen än den ateister är vana att förhålla sig till i en vanlig typ debatter. Utifrån dagens vetenskapliga kunskap ses tron på det övernaturliga som olika former av samma (destruktiva) vidskepelse, vare sig det handlar om kristendomen eller horoskop.
Poängen med den religionsförståelse K G Hammar ger uttryck för är att den helt och fullt bejakar den vetenskapliga kunskap om världen som 2000-talsmänniskan har – utan att för den skull förklara Bibelns mirakel med spekulativa naturvetenskapliga sammanträffanden eller på annat sätt försöka hitta en taktisk kompromiss med moderniteten.
Snarare är det frågan om att genomgående bejaka en metaforisk förståelse av Bibelns berättelser och anlägga ett tolkande förhållningssätt till dem: alltså att inte se något objektivt innehåll i bibelorden. Den inställningen är förvisso inte ovanlig bland troende, men Hammar vill tillämpa den också på de mest centrala delarna i kristendomen, de trossatser som den kyrkliga liturgin än i dag upprepar okritiskt och auktoritärt under varje gudstjänst. Till exempel handlar det om uppståndelsen.
– Den är inte ett mirakel i den bibliska meningen, utan huvudpunkten i berättelsen om död och uppståndelse. Och den berättelsen tror jag fungerar långt utöver kristna kretsar; att det alltid finns hopp i det djupaste mörker, att man kan hämta styrka ur den djupaste uppgivenhet. Uppståndelse är, tror jag, något väldigt relevant om man inte knyter den till händelser för två tusen år sedan som ska förstås på ett visst sätt.
Annorlunda uttryckt kan man säga att ateistiska slagord om kristendomen som ”en samling sagor” och bibeln ”som ett redskap för förtryck” tappar i relevans i förhållande till den kristendomsförståelse Hammar talar om. I sin bokstavliga bemärkelse förstår inte heller han dem som ”sanna”, och läsningen av dem kan då också vara förtryckande. Men likaväl befriande.
– Vi är inblandade i tolkningen av vad de ska betyda, och alla bibeltexter kan tolkas inklusivt eller exklusivt. Vi är medskyldiga om vi gör ”Jesus” till den enda vägen på ett sådant sätt att det utestänger andra ... Däremot kan jag mycket väl säga att ”Jesus är den enda vägen” om det för mig betyder att ”Jesu väg”, är den enda vägen – och tolkat i ett judiskt sammanhang tror jag också att det är det det betyder. Som kristen kan jag sedan känna igen ”Jesu väg” i de andra religionerna, och i det sekulära samhället.
Icke-våld
Förutom det uppenbart inklusiva och kontaktsökande i en sådan trosuppfattning, blir konsekvensen också en kristendom som kan diskuteras och ifrågasättas, och där ansvaret för olika läsningar inte kan placeras utanför läsaren. En mystisk kärna finns kvar någonstans, men när förhandlingsutrymmet om vad berättelsen om Jesus egentligen innebär utvidgas, framstår trosfrågan om guds existens som mindre vidkommande. I stället blir frågan om vad kristendomen betyder i den här världen brännande.
Och någonstans här skymtar också det politiskt explosiva. När Jesus säger att ”mitt rike är av annat slag” så har tolkningen i många sammanhang varit att det som avses är himmelriket efter döden – men så ska det inte förstås, säger Hammar
– Han talar om gudsriket, som hör till denna världen. ”Av annat slag” betyder utan våld. Vi ska inte sprida guds rike med imperiets maktmedel, utan vi ska använda medel som platsar i gudsriket. Då handlar det om kärlek och medmänsklighet.
Under Jesus livstid var Romarriket det imperium som sög ut och förtryckte människor. I dag är imperiet ett annat, säger K G Hammar: den ekonomiska världsordningen.
– Den har gjort att 87 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Under de senaste tio, femton åren har det skett en enorm resursöverföring från de många till de få. Samtidigt verkar kyrkan acceptera att det är så det är. Vi faller för en narrativ som säger att det här är ändå det bästa sättet att hantera ekonomin, att det är bäst för de fattiga i det långa loppet. Vågar vi vara så politiska att vi ifrågasätter det sätt på vilket marknadsekonomin fungerar i dag?
Religion som politik
Här blir avståndet till världsliga (vänster)ideologier inte så långt. Och synen på religionen som ”ett opium för folket” – som vanligen tillskrivs Marx – utmanas.
– Vi har ju det här gamla ”You get pie in the sky when you die”; acceptera den plats du har fått, och bli belönad i himlen. Det där är maktens bästa sätt att använda religion för att passivisera människor!
Men vilken är då kristendomens potential som förändrande politisk kraft? K G Hammar gör ingen hemlighet av sina sympatier med freds- och miljörörelsen, och med kampen mot den globala fattigdomen. Och han drar paralleller till nutida icke-våldsrörelser och till den katolska befrielseteologins strävan efter social rättvisa i utvecklingsländer – något som påven Franciskus I är så uppenbart påverkad av.
Och det är klart att kristna verkar också i sådana sammanhang, både sekulära och religiösa. Samtidigt har kristendomen, då den formulerats partipolitiskt i till exempel Sverige och Finland, ofta fått förtecknen av abortmotstånd och ett mer eller mindre fientligt förhållande till hbtq-personer. Och de kristdemokratiska partierna har i regeringar och parlament oftast samarbetat med de partier som är minst benägna att se globala kapitalismen som ett problem.
Det går de facto inte alls ihop med Hammars slutsatser.
– Men jag tror vi måste lära oss älska konflikter också. Vi ska inte skapa harmoni för tidigt, utan det kan komma något kreativt ur det att vi är oense.
Vi kan säkert tänka oss kristendomen som en aktiv del i en social eller politisk rörelse, men en del sekulära människor brukar också tycka att det missionerande elementet i kristendomen är problematiskt. Ibland verkar det komma i vägen för vissa former av samarbete ute i samhället, man anar liksom att det finns en baktanke. Hur ser du på den saken?
– Att man vill dela med sig av något viktigt är inte så konstigt, men det är en frågan om hur. Det som förstört missionstanken är kolonialismen och imperialismen. Att kristendomen spritts med hjälp av maktutövning, även ekonomisk maktutövning i dag, är kolossalt destruktivt.
– Men jag tror egentligen inte att kristen mission är ett problem i världen i dag. Den kraftigaste missionen i dag utgörs av marknadsekonomin och de stora multinationella företagen, som trycker sin berättelse på jordens befolkning och säger: Detta är enda sättet för er att ha en chans.
Vilken motberättelse kan kristendomen bidra med under 2000-talet?
– Det är den här antiimperialistiska berättelsen. När man inser att Jesus egentligen talar om de fattiga – inte rent allmänt om fattiga, utan om de som är utsugna av imperiet – då hittar man ett synsätt som vore lätt att applicera på situationen i världen i dag.