Sluka, kladda, läs!
Reportern ser på rostat bröd och avokado med helt nya ögon efter att ha intervjuat den brittiska barnboksförfattaren Andy Stanton.
Andy Stanton anländer med taxi till hotellet i Helsingfors, plockar av sig hörlurarna och slår sig ner i lobbyn för att intervjuas. Han är utrustad med två megapåsar godis, huvudsakligen salmiak i färggrann sockerdrapering, som han entusiastiskt delar med sig av.
– Oj, det här är som hjärnan på nån seriefigur, säger han energiskt tuggande, och ursäktar sig med att han har en åttaårings matpreferenser.
Den första boken om den smutsiga argsinta skurken Mr Gum, för svenska läsare Herr Grums och för finska Herra Gummi, kom till för att Stanton ville utmana sig själv.
– Jag var 28 år gammal och proppfull av idéer som jag aldrig gjorde nånting av. Så jag föresatte mig att jag skulle skriva ner en historia från början till slut, för att roa mina yngre kusiner – och bevisa för mig själv att jag kunde. Det gick på en natt.
Nu finns nio böcker om herr Grums och Stanton är författare på heltid.
– Det betyder att jag sover mycket på dagarna, och tittar på tv. Jag måste nog börja ta mig samman igen, säger Stanton och gräver runt i godispåsen.
– För varje bok jag gett ut har jag lagt två eller tre versioner åt sidan, så det finns en massa Mr Gum-fragment att ta itu med.
Hajen
Mr Gum, den klipska flickan Polly och deras vänner och fiender i den lilla byn Lamonic Bibber, visuellt uttolkade av David Tazzyman som krafsigt uttrycksfulla streckgubbar, bygger på en ganska typisk brittisk humortradition.
Andy Stanton är uppvuxen i en familj där mamma läste romaner och pappa uteslutande böcker som handlade om traditionell jazz eller Tredje riket. Lille Andy var en passionerad slukare av Roald Dahl och Enid Blyton, som båda präglat hans författarskap.
– Roald Dahl, det ser ju vem som helst vad han betytt för mig. Och Enid Blyton, mitt intresse för tunnlar har jag fått av henne.
Sin första vuxenbok lade han vantarna på som åttaåring.
– Det var Hajen av Peter Benchley, jag var fullkomligt absorberad, och språket var kristallklart. Kanske inte riktigt åldersanpassat innehåll men äsch, jag älskade den.
Själv skriver han i dag ett språk som anknyter till den brittiska barnkammarversens nonsenstradition, men också allt möjligt annat.
– ”Smart stupid” (smart larvigt) är min språkliga riktlinje. Jag hyser en väldigt seriös kärlek till orden, men det jag vill göra med dem är leka. Jag älskar språkets flöde och det är underbart om jag kan inspirera någon ung läsare att upptäcka, töja, böja det och uppfinna världen på nytt genom det. Jag vill inte predika, bara locka med. Jag älskar surrealistiska liknelser och njuter av att hitta på dem. ”En hund vänlig som rostat bröd”, vad säger du om det? Eller ”tyst som en avokado”?
Effektivt – jag tänker genast på avokadons mörka tyngd där den ligger på köksbordet. Tyst som en avokado. Nonsens, larv och språklig lek har en dimension av seriös poesi, konstaterar vi.
Hummern
– Det får vara hur flippat som helt men det måste också ha något slags verklighetsresonans. Min visuella förebild här är Salvador Dalís hummertelefon. Hummern ligger där som en gammaldags telefonlur, den liknar helt enkelt. Och så finns det nånting med hummern, är det spröten eller benen, som lite oroande för tankarna till kontakt, telefonnät, ledningar ...? Det känns så rätt, på ett ovetbart seriöst magiskt vis.
Barnboksförfattare förutsätts vara devota läsambassadörer och bekymrade över barns vikande läsvanor. Stanton låter som en glad skolbesökare men inte hemskt bekymrad.
– När jag frågar i klassen vem som gillar att läsa i smyg med ficklampan under täcket är det alltid massor som räcker upp handen. Och jag får signera böcker som ser ut som skrynkliga bollar för att ungarna läst dem i badet, det är det bästa jag vet. Barn läser, och man ska inte störa dem med regler om när och hur.
Böckerna om Mr Gum är designade som kapitelböcker med många bilder, måttlig textmängd på uppslagen och pocketstuk. De lite subbiga gråa fläckar som Tazzyman strött in här och där skall inspirera till läsning också i kladdiga situationer.
– Det finns en underbar historia om den stora bilderboksförfattaren Maurice Sendak som gav en av sina unga beundrare en signerad teckning. Nästa gång de sågs måste den lilla läsarens mamma ursäktande förklara att gossen tyckt så mycket om teckningen att han ätit upp den. Sendak svarade att det var den finaste erkänsla han kunde tänka sig.