Medlidandets och mångkulturens problematik
ESSÄ. Kan vi helt och fullt omfamna tanken om att vi inte är "värdar" och dom inte är "gäster", frågar Fredrik Sonck?
Du går till butiken och där köper du mjölk,
så går du hem igen, och så går du till butiken igen,
och där köper du ägg, och så går du hem igen,
och så går du till butiken ...
Min dotter babblar sina instruktioner snabbt och glatt, med treåringens självklara auktoritet. Jag låter två fingrar vandra upp och ner längs hennes underarm, från "hemmet" i handen till "butiken" vid armbågen. En banal liten lek, vardagsnärhet en septemberfredag.
Vi sitter i soffan och i min andra hand har jag smarttelefonen som jag snabbt vinklade bort från hennes synfält då bilden av Alan Kurdis döda kropp plötsligt dök upp i mitt Facebook-flöde.
Hon märkte inget. Hon bara pladdrar på.
Och mina fingrar fortsätter vandra över hennes vita arm, trots att jag i tanken inte kan lämna den andra treåringen: benens lätta krökning, de små skorna, ansiktet mot sanden.
Det jag ser, ser också andra. Det jag tänker, tänker också andra.
Dagarna som följer skrivs det mycket vackert om Alan Kurdi, om Europas ansvar, regeringars vacklande moral och illa dolda njugghet. Det mesta håller jag med om.
Det skrivs om den mänsklighet vi måste uppbåda för medmänniskor långt borta.
Och om den omänsklighet som vi måste bekämpa hos medmänniskor helt nära.
Och om den förtvivlade situationen i krigets Syrien och om fattigdomen på Afrikas horn.
Och om manifestationer och upprop och insamlingar och små privata initiativ.
Och om ett brinnande medlidande och en gryende solidaritet och ett humant momentum.
Och så föds det ett litet hopp om att den medkänsla som är botten i mig, kanske också är botten i andra.
Men. Är det kollektiva medlidandet verkligen den nyckel som kan öppna Europa? Rymmer det verkligen en kraft som förmår omskapa världen?
Om jag menar allvar med min antirasism borde jag våga ställa dessa frågor, just nu. För även om det obefintliga medlidandet i vissa politiska schatteringar är nog så avslöjande så är utvecklingen i Europa de tio senaste åren också talande. Parallellt med att en stor majoritet – ja, faktiskt – av rösterna i det offentliga samtalet predikat medmänsklighet, öppenhet och tolerans, så har den europeiska extremhögern erövrat positioner och mer eller mindre rasistiska, så kallade invandringskritiska, partier har tagit sig in i parlament och till och med regeringar och knutit allianser med vissa traditionella högerpartier och påverkat språk och politik.
Så ser Europa de facto ut, och det är en anledning till att medlidandets revolutionerande potential kan problematiseras ur en antirasistisk eller postkolonial synvinkel. (Det har i någon mån också gjorts tidigare, till exempel av svenska skribenter som Edda Manga och Aleksander Motturi).
En viktig insikt är förmodligen att medlidandet har en tydlig tendens att objektifiera den man lider med. Om man tar flyktingfrågan som exempel verkar det lätt uppstå en berättelse där jag (en vit europé med trygga livsförutsättningar) lider med ett passivt offer, och där resultatet av mitt medlidande är en berättelse där jag är både aktör och ändamål, där jag återupprättar min egen mänsklighet, utan att nödvändigtvis åstadkomma så mycket mer. Många narrativer som handlar om att "vi måste agera för att kunna se oss själva i spegeln" bygger på den här dramaturgin.
Självklart är verkligheten ändå inte så endimensionell att det går att urskilja entydiga motiv bakom kännandet. Och att tala om de som donerar pengar eller kläder, eller upplåter sina hem till förmån för flyktingar, som människor som "köper sig gott samvete" är ingenting annat än en cynism som spelar rasisterna i händerna. Det akuta hjälpbehovet är ytterst reellt, snarare är poängen att medlidandet och offerkonstruktionen reducerar det aktiva i att vara flykting. Att emigrera är en av de mesta aktiva handlingar man kan tänka sig, men är i dag behäftat med ett oerhört passivt språk. Vad är till exempel en flyktingström? Jo, ett ord för människor som passivt och viljelöst förs av en anonym och obeveklig kraft i en riktning de inte kan påverka. Detta är helt enkelt inte överensstämmande med sanningen.
Men medlidandet har inte bara en tendens att objektifiera. Dess potential som politisk bevekelsegrund och urkälla är svag också för att medlidande inte är någon särskilt beständig känsla, vare sig på ett individuellt eller på ett kollektivt plan. Som emotion är den närbesläktad med förälskelsen som brinner högt och klart för att sedan svalna snabbt, och blossa upp igen för någon annan, någon annan gång.
Förälskelsen påminner om medlidandet också genom sin egocentrerade dimension. I båda fallen finns ett grandiost subjekt som projicerar sin känslovärd och sina förväntningar mot ett objekt, en medmänniska men ofta någon man vet väldigt lite om.
Det finns människor som älskar att förälska sig – det vet vi – som hoppar från en blomma till en annan, men har svårt att bygga beständiga relationer. Ibland talar vi till och med i patologiska termer om ett sådant beteende. Men vi vet också att förälskelsen har potential att övergå i något annat när den småningom svalnar. Samma väg måste medlidandet ta om det skall vara ansvarsfullt, betyda något i det långa loppet. Och den här processen kan inte handla om något annat än att "den andre", objektet, tillåts bli ett subjekt – en annan handlande, kännande, tänkande människa, vars handlingar, känslor och tankar får ha återverkningar på mig som jag inte kan förutse eller kontrollera.
Shakespeare visste mycket väl vad han gjorde när han tog livet av Romeo och Julia, och konserverade deras förälskelse innan de som två subjekt på allvar började nötas mot varandra. Och jag tänker också att det på något sätt är betecknande att den döda barnkroppen som så mycket av debatten – och mina egna oreflekterade känslor – graviterar kring i någon mening är det ultimata objektet: konserverad för mitt medlidande, berövad all egen handlingskraft, allt blivande. Som objekt kan den på sin höjd vara en gnista som tänder något annat, men om jag inte tar steget vidare så är den här döden meningslös hur storslaget mitt pappahjärta än värker.
Det kan till och med vara så illa att en antirasism som inte förhåller sig till sin egen tendens till objektifiering blir en spegelbild av rasismen. Man väljer förtecknen som förvisso är empatiska men håller fast vid ett ramverk som är förvillande likt, och i slutändan bättre avpassat för inhumana syften. För, som sagt, deras genomslag tarvar förklaringar, och här kan man kanske hitta ett par.
För det första har rasisterna varit mycket framgångsrika med att omdefiniera objektet – "flyktingen" eller "offret". Glidningen från "offer" till "bidragstagare" till "välfärdsflykting" till "parasit" är förvånansvärt lätt att göra, och har också utnyttjats hänsynslöst.
Någon motsvarande glidning åt det andra hållet är inte möjlig, eller i varje fall inte meningsfull. Slutsatsen att antirasismen borde bli bättre på att göra objekten till subjekt ligger alltså nära till hands, men också här har rasisterna varit förvånansvärt skickliga på att vid behov ge invandrare aktiva roller – men försedda med negativa förtecken. Att vara "brottsling", "terrorist" eller "våldtäktsman" rymmer ett mått av aktivitet, men den särskilda sorts aktivitet som är antagonistens, fiendens.
(Vita) antirasister är å sin sida ganska duktiga på att konstruera berättelser där rasisterna har antagonistens roll, men har ofta svårt att släppa ifrån sig protagonistrollen, att inse att sann solidaritet ibland kan handla om att lyssna och ge utrymme, att stå bredvid, snarare än framför. Kanske kan antirasismen komma dit, bortom medlidandet, bortom välvillig objektifiering? Det finns också initiativ i den riktningen. Hashtaggen #ennenolinpakolainen (en gång var jag en flykting) är ett aktuellt exempel. Och visst finns det emellanåt utrymme för berättelse där migranter beskrivs eller beskriver sig själva som arbetsamma bilmekaniker, barnmorskor och lärare; eller företagsamma konstnärer och driftiga entreprenörer; eller hängivna föräldrar, kärleksfulla mormödrar och nyfikna barn. Det är klart att ingen enskild etikett kan vara tillfredsställande – och att ensidigt betrakta invandrarna som arbetskraft kan också vara en sorts objektifiering – men poängen är, tror jag, att också jag som är välvilligt inställd till flyktingar har svårt att helt och fullt omfamna tanken om att vi inte är "värdar" och dom inte är "gäster" och att den fråga som samhället dagligen måste besvara tillhör alla dess individer i lika hög grad:
Hur ska vi leva tillsammans?
Detta är förstås en fråga som egentligen ligger bortom det omedelbara behovet att hjälpa människor i nöd, men den går inte att kringgå för människor som delar eller ska dela en plats och en tid, må platsen sen vara Helsingfors, Finland eller Europa.
Rasister tycker om att ställa den frågan – för den är såå lätt att ladda med en undertext om att det kanske inte går att leva tillsammans, samtidigt som frågan i sig faktiskt är en av politikens allra mest grundläggande.
När en Olli Immonen förklarar krig mot mångkulturen så går det visserligen att avfärda det monokulturella alternativet som det fantasifoster det är, men hans motståndare måste också kunna ge en bild av vad detta mångkulturella samhälle innebär om det är det man säger sig stå för. För om det mångkulturella samhällets försvarare inte kan ge ett bra svar uppstår det ett vakuum i själva begreppet som lätt suger upp den rasistiska lögnen.
Tyvärr brukar mångkulturens försvarare i det här skedet stöta på liknande problem och återvändsgränder som man gör med en stark fokusering på invandrare som offer.
För vad innebär det att leva i mångkulturen?
Att kunna äta mat från olika delar av världen?
Att kunna ta del av arabisk poesi, japansk teater och afrikansk musik?
Att skolbarn snällt lär sig om olika religioners högtider och traditioner?
Allt det här kan förstås vara viktigt, värdefullt och bildande. Men också en hängiven försvarare av mångkulturen måste höra hur puttenuttigt det låter, som om mångkultur var en lite pikant krydda, en liten trevlighet i stil med peruansk ceviche på inhemsk Östersjölax serverad med nanbröd.
Samtidigt målar rasisterna upp en mångkultur som är stor, avgörande och så att säga definierar hela samhället.
Också här är förtecknen olika, positiva eller negativa, men ur en antirasistisk synvinkel skulle det vara viktigt att uppmärksamma begreppets inneboende fixering vid skillnader och annanhet, en fixering som inte försvinner bara för att ögat är välvilligt.
Inte heller detta är entydigt. Mångkultur är inte ett ord man nödvändigtvis måste skrota, men man riskerar att trampa i precis samma fallgrop som Immonen, den där en syrier, en somalier och en afghan reduceras till att primärt representera en nyans på en etnisk-religiös-nationell palett.
Farorna?
För det första kan mångkultursvurmaren – enligt vissa postkoloniala kritiker – genom sitt fokus på det som skiljer kulturellt utveckla blinda fläckar för faktiska maktförhållanden och rasistiska strukturer i lagstiftning, ekonomi, arbetsliv och så vidare.
För det andra kan mångkulturbegreppet rymma mer eller mindre felaktiga föreställningar om att de kulturella skillnaderna inte går att överbrygga och att de i någon mån är oföränderliga.
Ändå skulle ingen göra annat än skratta om man applicerade mångkulturtänkandet på något annat än religiös, etnisk eller nationell härkomst. Trots att vi har väldigt lätt att till exempel identifiera enorma kulturella skillnader mellan generationerna, är tanken att 10–20-åringar inte skulle kunna leva i samma samhälle som 80–90-åringar bara för att de kulturellt sett har fullständigt olika kulturella preferenser och referenser helt absurd. Detta är inte en hållbar analys, och det är inget vi behöver "hantera", "bemöta" eller på något annat sätt göra ett stort nummer av.
Mångkulturbegreppet är i sin tur delvis kopplat till samtidens överdrivna fokus på identitet. Och även om det är för mycket att säga att identitetsfrågorna helt saknar relevans så förtjänar de knappast den oerhörda tyngd de ibland ges av både rasister och vissa antirasister. Rätt ofta kan man anta att de fungerar som en sorts substitut när politiska frågor om den globala ekonomin ter sig alltför avlägsna och onåbara. De nordeuropeiska samhällena är i första hand inte mångkulturer, de är postindustriella välfärdsstater med grus i maskineriet.
Och i den ganska begränsade mån mångkulturen, som den ändå kan förstås, är en realitet behöver Europa kanske börja pröva tanken att det mångkulturella samhället inte kräver något speciellt vid sidan av en allmän respekt för att medmänniskan inte alltid tänker och känner och tror som jag själv och en förståelse för att språkhinder och andra kommunikationsproblem kräver lite tid att överbrygga. Men också att de kan överbryggas. Och att det går att hitta en gemensam botten, ett grundläggande människovärde, en solidarisk konsensus om generella rättigheter.
Nej, det "mångkulturella samhällets" frågeställningar, utmaningar och problem är därutöver inte stort annorlunda än de som samhället kämpar med redan i dag. Och de allra flesta frågor de gamla européerna har att ställa och besvara tillsammans med de nya handlar inte om kultur i meningen etnicitet eller religion. Hur bygger vi det goda samhället? Vad innebär det goda samhället för mig, för dig, för oss, för er, för barnfamiljer, för företagare, för pensionärer, för ungdomar, för kvinnor, för män? Vad innebär det i termer av arbetsliv och fritid, av möjligheter till självförverkligande, av att ta del av konst, av att ta ansvar för miljön? Hur ska vårt pensionssystem se ut? Hur stora dagisgrupper ska vi ha? Var borde vi bygga nya cykelvägar?