En skådespelare får inte vara pryd
– Förr eller senare ställs varje skådespelare inför en roll där han ska knulla eller måste dö, säger Elmer Bäck i rollen som Sergej Eisenstein. Som Eisenstein och Stormskärs-Janne får han göra bådadera.
Utmaningarna som mötte Elmer Bäck när han skulle filma med regissören Peter Greenaway var så många att de till slut blev en befrielse.
– Enda sättet att klara sig var att inte bli stressad, säger Bäck.
- Ålder: 33 år.
- Familj: Tre syskon och föräldrar.
- Karriär: Skådespelare. Har tidigare synts på film i bland annat Där vi en gång gått i regi av Peter Lindholm och i den europeiska tv-serien The Spiral.
- Grundare och medlem av den fria teatergruppen Nya Rampen som har sitt säte i Berlin.
- Aktuell: Som Sergej Eisenstein i filmen Eisenstein i Guanajuato med biopremiär den 4 september och som Janne i Stormskärs-Maja med premiär på Åbo Svenska Teater den 12 september. Samt i Peter Lindholms dokumentär om Nya Rampen, Ur själens källare, som visas på Yle Fem den 3 september.
- Önskeroll: Rollen som Sergej Eisenstein var förstås en sådan. Jag går mot det som kommer.
- Gillar: God mat och böcker, i synnerhet historiska sådana.
Den första uppmaningen löd att gå upp tjugo kilo men det kravet modifierades och landade på åtta kilo. Sedan gällde det att vara beredd på att visa upp sin nakna kropp under stora delar av filmen.
Elmer Bäck skrattar hjärtligt vid tanken på den lätta skrämselhicka han fick när han första gången läste manus till filmen Eisenstein in Guanajuato.
– En skådespelare kan inte vara pryd, åtminstone inte i en Greenawayfilm, säger han.
Eisenstein i Guanajuato handlar om den period som beskrivits som "tio dagar som skapade Eisenstein". Den 33-årige ryske regissören Sergej Eisenstein hade kommit till Mexiko för att göra en ny film och av en slump landat i den lilla staden Guanajuato. Där förlorade han oskulden, i en homosexuell passion med sin guide Palomino Canedo (Luis Alberti).
Elmer Bäcks Eisenstein är en energisk och orädd konstnär som under stora delar av filmen springer omkring spritt språngande naken.
– Först var jag nervös, sedan vande jag mig. Efter första dagen var det inga problem längre.
– Det var inte ens jobbigt att se filmen tillsammans med vännerna och familjen trots att jag hade oroat mig lite för det. I början av filmen är ju nakenheten inte sexualiserad.
Nyckeln till Sergej Eisenstein, känd för bland annat filmen Pansarkryssaren Potemkin, var hans känslighet.
– Sergej Eisenstein är överkänslig och berörs av allt han upplever. Det leder till en motreaktion – när mycket kommer in ska mycket också ut.
Hur mycket tänkte du på Eisenstein under arbetet?
– Det är klart att det vore intressant att veta vad Eisenstein tyckte men jag uppfattar nog porträttet som Peter Greenaways bild av Eisenstein. Vi blandar fakta med fiktion.
– En del tycker att vi gör Eisenstein till en clown men jag ser honom som en clown i positiv bemärkelse.
Rollen som Sergej Eisenstein är Elmer Bäcks första stora filmroll. Erfarenheten är överväldigande säger han.
– Det här var så utlämnande att det nu känns som att jag kan göra rätt mycket.
Nästa roll för Elmer Bäck är också så motsatt Sergej Eisenstein man kan tänka sig. Åbo Svenska Teater sätter i höst upp det klassiska finlandssvenska skärgårdsdramat Stormskärs-Maja med Bäck i rollen som den uthållige Janne – Majas man. Enligt förhandsinformationen blir föreställningen mycket fysisk.
– Janne är en praktiskt lagd familjefar som aldrig talar om känslor, beskriver Bäck
Senare i höst ser äventyret med Sergej Eisenstein och Peter Greenaway ut att fortsätta.
Ytterligare två filmer om den excentriske ryske regissören är planerade. Del två heter Eisenstein i Hollywood och utspelar sig kronologiskt före Eisenstein i Guanajuato.
– Inför den filmen behöver jag inte gå upp åtta kilo och jag får ha kläderna på!
Däremot får Elmer Bäck också i nästa film med sina två kolleger och vänner från Nya Rampen – nämligen Rasmus Slätis och Jakob Öhrman. De tre grundade Nya Rampen för tolv år sedan. I perioder arbetar och bor de sedan fem år tillbaka i Berlin.
Berlin har blivit dyrare men är fortfarande en billig stad i jämförelse med Helsingfors och väldigt bra för konstnärer, säger Bäck.
– Berlin är en välkomnande stad. Dessutom är den så stor och utbredd att alla kan bo i stan. Det är inte som i Paris där man måste ut i förorterna om man inte har pengar.